• Anonym (Uppgiven)

    39år och singel för resten av livet?

    Är rätt uppgiven just nu och skulle gärna höra andras perspektiv och erfarenheter på det här med att söka kärleken, för nu ger jag upp, iaf vad gäller nätdejting. Kanske söker jag också lite tröst förresten.

    Jag fyller snart 40, och har ett 6årigt samboförhållande bakom mig, det tog slut när jag var 28 år.

    Har därefter haft ett ettårigt förhållande vid 36-37, ville så gärna att det skulle funka men jag blev lite sviken efter det?.

    Mellan varven har jag dejtat, aldrig mer än en i taget, mäktar liksom inte med något annat.

    Har ett väldigt välordnat liv, ser helt ok ut, tränar och tar hand om mig.

    Tycker ofta att jag får väldigt mkt uppskattning i början, men sedan rinner det liksom bara ut. Kan inte räkna hur många ggr jag blivit ghostad, två killar jag dejtade gifte sig ca 6 månader efter jag blev dumpad. Och visst har jag tappat intresset för en och annan också, men då alltid kommunicerat och visat respekt. Har testat tinder och happy pancake, och kikat på några andra sidorna känner då igen alla från Tinder, det är liksom den lättaste appen att använda tror jag.

    Har inte ett jobb där det är öppet för att träffa ngn så att säga, och vännerna är i parförhållanden. Har alltid rört mig mkt ute, går på gym, går ut och äter ibland osv?.

    Vet att alla inte finner kärlek i sina liv, men jag kan ändå inte smälta att det inte blev mer än såhär för mig. Har bestämt mig för att radera tinder nu, men känner mig helt uppgiven. Har ju liksom halva livet kvar, släkt och arbetskompisar har slutat le och fråga om jag inte träffat ngn ännu osv, nu får jag bara tyck synd om blickar. hur fan tacklar man det här? Jag har ju liksom mer än halva livet kvar och att dela livet med någon har alltid varit viktigt för mig.

  • Svar på tråden 39år och singel för resten av livet?
  • Anonym (Uppgiven)

    Blir galen på alla dessa frågetecken

  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Också ensam) skrev 2021-07-20 21:28:37 följande:

    Oj va jag känner igen mig i ditt inlägg!!

    Jag är 36 år, har ett 13 år långt förhållande bakom mig (dock var förhållandet dåligt i flera år innan vi tog tag i att faktiskt gå isär. Vi separerade för fyra år sedan. Har dejtat jättemycket sedan dess, men det leder liksom ingenvart? haft några ytterst korta romanser och en relation på ett år. Och efter den relationen blev singel livet värre för min del, jag var upp över öronen förälskad och fick känna på hur det är att dela vardagens med någon på riktigt. Men så em dag tyckte han att det inte funkade längre? varför vet jag inte.

    Fortsatte dejta men usch va jobbigt det är. Känns lite som att få käftsmäll på käftsmäll för åter igen blir det besvikelse av en eller annan anledning.

    Jag jobbar på förskola så nej, där går det inte att träffa någon. Alla mina vänner är i relationer och jag är sååå trött på att vara det tredje hjulet. Har börjat tvivla på mig själv, och de där blickarna du skriver om vet jag allt om.

    Vill egentligen också släppa nu och bara skita i det här med dejting, men vet inte hur jag ska bli nöjd med att vara själv?

    Jag var dessutom dum nog att i ren desperation prata med en spådam i vintras, hon beskrev mitt liv ganska ingående och det stämde verkligen precis. Sen sa hon att jag skulle träffa en man i maj månad. Även om jag tog det med en nypa salt så fick jag upp hoppet lite grann. Men men, sitter här och är fortfarande lika mycket singel som då.

    Ser helt ok ut, har ordnat liv med jobb, ekonomi, bostad, bil. Social och trevlig. Inga skelett i garderoben. Klarar mig bra på egen hand men vill såklart ha en partner.


    Ja du. Vad ska man säga. Jag tycker också att det är skrämmande att släppa det här med nätdejting helt men kanske är det lite så att man inte kan jaga kärlek. Ifrågasättandet av den klyschiga tesen fick mig iofs in på nätdejting från början. Vet verkligen varken ut eller in, men för mig har det kommit till en punkt då det var bryter ner snarare än boostar.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Jinx) skrev 2021-07-20 22:14:49 följande:

    Försöker hitta gemensamma nämnare men svårt baserat på utsagorna. Är det att partnern inte motsvarar förväntningarna? Utgår från att de flesta av de också har ordnat liv med bra jobb, utbildning, ekonomi och OK utseende. Är det pirret som saknas? Det tänker jag försvinner väl ändå för de flesta förr eller senare. Var är det skon klämmer?


    Vet inte riktigt om jag kan förklara närmare än vad jag redan gjort.

    Om vi räknar bort de självklara fall av skokläm- då killen ghostar, så har det för mig handlat om alltifrån att en alltför drogliberal syn och livsstil har uppdagats, eller ngt som hänt fler än en gång att han är alldeles för insyltad med sitt ex fortfarande, Vilket kan yttra sig på olika sätt. Nu senast tyckte jag att killen började uppvisa alltför tjuriga och dominanta sidor, inte min grej alls, vi hade alltså inte riktigt rätt energi.
  • elin1989

    Är det bara jag som tror att det stora utbudet på tinder (och liknande) är en av anledningarna till att det är så svårt?

    Jag bor utomlands i en mindre stad (ca 20 000). Här är utbudet inte speciellt bra. Så jag försökte att vara öppen för olika människor och inte vara för hård. Jag skulle säga att jag swipade höger på ca 30% och jag svarade alla som skrev till mig (sen beroende på vad de skrev så tog jag förstås bort dem också). Träffade typ 20-25 personer (de flesta bara en dejt förstås) innan jag träffade min nuvarande sambo.

    Men när jag hör mina vänner i Stockholm prata om tinder låter det som slit och släng typ. Och så på det upplever jag att många tjejer bara swipar höger på de 5-10% snyggaste männen. Det är ju totalt meningslöst om man inte ser ut som en modell själv.

  • Anonym (IRL)
    Anonym (Uppgiven) skrev 2021-07-21 09:27:02 följande:
    Det här med nätdejting bar väldig emot för mig i början. Kändes onaturligt och som att saker skedde med fel ordning i förutsättningarna liksom. Men valde att gå med just för att jag alltid haft typiskt kvinnodominernade intressen. Dans, ridning, och så har jag spelat fiol ett kort tag. Det skulle vara gymandet nu då.

    Men jag vill alltså understryka att jag inte är någon soffpotatis som inte tar mig för saker. Även om mina intressen varit typiskt tjejjiga så är jag verkligen out there, som man säger?
    Du skulle ju kunna prova en annan träningsform. T.ex. crossfit verkar vara väldigt socialt och mixat mellan könen :) Vet mer än ett par som träffats "i boxen". 
  • Anonym (Man44)

    Jag tror att du begränsar dig själv ts. Tex skriver du att du inte kan träffa någon på jobbet? Jag känner igen det där från många kvinnor man möter, det är en massa "regler" kring var o när man kan träffa någon: På gymet går det inte för där ska man träna, på restaurang/krogen går inte för då är man ute med sin kompis som man bara måste prata med osv.

    Att en kvinna som ser normal ut inte kan träffa en man stämmer helt enkelt inte, det finns nämligen inget lättare. Så här är det: Män är väluppfostrade så om du går fram till en man kommer han försöka hjälpa dig eller svara på frågor.

    Så avslutningsvis ett topp-tips. Åk till ett skidspår där samlas många vältränade män oftast med hög utbildning och bra jobb. Fråga någon om hjälp med valla eller med tekniken.
    Så, nu är resten faktiskt upp till dig.

  • Anonym (Sofia)

    Vilken ålder är det på killarna som du dejtat? Har de varit i din ålder, yngre eller äldre?

    Tänker spontant att det är större chans att hitta någon som vill ha en seriös relation om han är i din ålder eller lite äldre. Kan du tänka dig att inleda en relation med någon som redan har barn sedan tidigare? En lite väl privat fråga som du inte behöver besvara om du inte vill, men har du någon längtan efter att skaffa barn?

    Jag känner till flera som har träffat sin partner via dejtingappar, men jag har även vänner som trott att de killar som dom träffat via dessa appar är ute efter något seriöst men sedan har det visat sig att de bara varit ute efter sex.

  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Man44) skrev 2021-07-22 08:04:40 följande:

    Jag tror att du begränsar dig själv ts. Tex skriver du att du inte kan träffa någon på jobbet? Jag känner igen det där från många kvinnor man möter, det är en massa "regler" kring var o när man kan träffa någon: På gymet går det inte för där ska man träna, på restaurang/krogen går inte för då är man ute med sin kompis som man bara måste prata med osv.

    Att en kvinna som ser normal ut inte kan träffa en man stämmer helt enkelt inte, det finns nämligen inget lättare. Så här är det: Män är väluppfostrade så om du går fram till en man kommer han försöka hjälpa dig eller svara på frågor.

    Så avslutningsvis ett topp-tips. Åk till ett skidspår där samlas många vältränade män oftast med hög utbildning och bra jobb. Fråga någon om hjälp med valla eller med tekniken.

    Så, nu är resten faktiskt upp till dig.


    Nja.

    Kan träffa ngn på jobbet-jo, kan kan jag, men det har inte varit i närheten under mina 10 år som anställd, och jag arbetar mest med kvinnor. Jag sätter alltså absolut inte upp regler kring var jag kan eller bör träffa ngn. Tror du tolkar mig fel faktiskt, i all välmening.

    ?åker inte skidor, men tack för tips.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Man44) skrev 2021-07-22 08:04:40 följande:

    Jag tror att du begränsar dig själv ts. Tex skriver du att du inte kan träffa någon på jobbet? Jag känner igen det där från många kvinnor man möter, det är en massa "regler" kring var o när man kan träffa någon: På gymet går det inte för där ska man träna, på restaurang/krogen går inte för då är man ute med sin kompis som man bara måste prata med osv.

    Att en kvinna som ser normal ut inte kan träffa en man stämmer helt enkelt inte, det finns nämligen inget lättare. Så här är det: Män är väluppfostrade så om du går fram till en man kommer han försöka hjälpa dig eller svara på frågor.

    Så avslutningsvis ett topp-tips. Åk till ett skidspår där samlas många vältränade män oftast med hög utbildning och bra jobb. Fråga någon om hjälp med valla eller med tekniken.

    Så, nu är resten faktiskt upp till dig.


    Nja.

    Kan träffa ngn på jobbet-jo, kan kan jag, men det har inte varit i närheten under mina 10 år som anställd, och jag arbetar mest med kvinnor. Jag sätter alltså absolut inte upp regler kring var jag kan eller bör träffa ngn. Tror du tolkar mig fel faktiskt, i all välmening.

    ?åker inte skidor, men tack för tips.
  • Anonym (Uppgiven)

    [quote=81268029][quote-nick]Anonym (Sofia) skrev 2021-07-25 17:11:49 följande:[/quote-nick]Vilken ålder är det på killarna som du dejtat? Har de varit i din ålder, yngre eller äldre?

    Tänker spontant att det är större chans att hitta någon som vill ha en seriös relation om han är i din ålder eller lite äldre. Kan du tänka dig att inleda en relation med någon som redan har barn sedan tidigare? En lite väl privat fråga som du inte behöver besvara om du inte vill, men har du någon längtan efter att skaffa barn?

    Jag känner till flera som har träffat sin partner via dejtingappar, men jag har även vänner som trott att de killar som dom träffat via dessa appar är ute efter något seriöst men sedan har det visat sig att de bara varit ute efter sex.

    Har åldersspannet inställt på 6år äldre och sex år yngre.

    Av ngn anledning har de flesta varit ett år yngre, men överlag i väldigt samma ålder. Jag känner mig inte dragen till större åldersskillnader än så faktiskt.

    Barn har jag gett upp hoppet om för längesedan. Vill heller inte skaffa själv.

Svar på tråden 39år och singel för resten av livet?