Orkar inte vara duktig längre

Tycker är starkt och duktigt av dig att du skriver och lättar på hjärtat. Jag tror att du måste rebella lite, sup! Och gör det du säger! Det kommer bli som ett uppvaknande och en sorts rening! Dessutom märker barn sällan sånt

Jag har tränat på att sluta vara duktig i 10 år. Det är skitsvårt när man har den där duktighets-reflexen i sig, men det går bättre och bättre ju mer man tränar. Börja smått. När du tänker: "Det här ska jag göra nu för att vara duktig", så gör du istället tvärt om. Om du borde vara duktig och tvätta, skit i det och se på en film med barnet istället. Om du är duktig när du städar efter att barnet har somnat, sluta med det direkt och sätt dig i soffan med en bok istället. Byt ut film och bok mot något som du verkligen tycker om att göra om även dessa saker får dig att känna dig duktig. Ta också bort all press. Jag slutade t.ex. ta tid på mina löprundor för att jag inte kunde hantera tidtagning utan att känna att jag var tvungen att springa snabbare och snabbare hela tiden.

I början kommer du att känna dig duktig för att du inte är duktig, men med tiden kommer du sluta tänka på dig själv som duktig och bara göra saker för att du behöver göra dem, alternativt för att du vill göra dem. Har du något du verkligen tycker om att göra och som inte får dig att känna det som att du måste vara duktig?

Det var ju fruktansvärt oduktigt att skaffa barn som 20 åring! Utan seriös relation och medan du studerar dessutom. Det är ju så många fel det kan bli och dessutom ett fel som påverkar massor i ditt och ditt barns liv. Varför tycker du att du alltid bara är duktig? Du verkar levt ett normalt liv men skaffat barn vid en tidpunkt som inte är rätt enligt normen. Många unga som skaffar barn tidigt beskriver att dom får panik av ansvaret och hur låsta dom blir. ( att du skriver att det var duktigt att klara barnet själv utan mammas hjälp visar på dina förväntningar. Det är inte duktigt att ta hand om sitt egna barn utan mamman hjälp, det är fullt normalt.)

Kanske är det så att din känsla kommer av att du vill vara fri att resa, vara ung, utveckla din personlighet, träffa rätt man/kvinna och leva ett liv som 20 åringar brukar leva?

Nu skaffade du barn innan du var redo och får ta det jobbiga ansvaret med att vara duktig och vuxen ett tag till. När barnet är vuxet kan du unna dig att liva lite oansvarigt.

Dukrig= bra på att identifiera och leva upp till andras förväntningar. Vad ligger under det valet? Klura på det. Om du inte är duktig, hurdan är du då? Vad finns det för risker?

Du är i början på en lång resa till dig själv. Börja med att i varje litet val du gör fråga dig - vad vill jag nu? Leta efter övningar för att lära dig att lyssna på kroppens signaler. Ge dig stillhet. Notera dina automatiska reaktioner. Små steg i vardagen. Du är på rätt väg.

Jag förstår inte riktigt. Det du räknar upp som duktigt är helt normala saker. Jag har gjort nästan allt det du räknar upp. Har gjort andra bra saker men också dåliga saker. Är det bristen på dåliga saker du gjort som gör att du tänker att du bara är duktig? Exempel på dåliga/inte duktiga saker jag gjort som yngre är att dricka alkohol när jag var ung tonåring, stal sprit från min pappa vid några tillfällen, varit otrogen mot min pojkvän när jag var yngre. Fick också barn ung, var och är helt ensamstående. Tänker inte att jag är duktigare än någon annan förälder. Fixade och det helt själv.

Vad vill du göra som inte är duktigt?

Du var ju inte duktig när du skaffade barn utan att ha en fullvuxen pappa med i bilden. Glöm det helt och hållet.

Du var antiduktig och du har ju skapat en helt ny dimension av ansvar i ditt liv tack vare det lilla beslutet. Antagligen var det någon slags revolt mot hur duktig du varit tidigare och att du verkligen inte pallade vara duktig mer. Det förstår jag men, det blir ju som sagt en helt ny dimension av ansvar med ett nytt liv att ta hand om. Nu blir du tvingad att vara duktig och den som tvingat digsjälv till detta var du själv. Ingen annan.

Jag känner igen mig i dig förövrigt, jag är också en av de duktiga människor, som i likhet med dig fick visa mig duktig under hela perioden fick högsta betyg i allt, ta hand om den andra föräldern när den unga dog som 16åring, fortsätta kämpa köpa egen bostad, renovera den från grunden etc, vara duktig. Men det är bara fortsätta på den inslagna vägen. Glöm ditt ego och vad du vill bara kämpa på - var duktig. Visa för dig själv att du klarar fortsätta kämpa. Just do it. Slutresultatet behöver inte bli katastrof.

Tror jag kanske förstår lite hur du känner.

Jag har också alltid varit duktig, snäll och aldrig varit besvärlig.

Jag känner mig frustrerad för jag vill bli sedd!!

Tror folk jag går omkring i livet och bara är allmänt duktig och snäll jämt?

Jag mår också dåligt ibland, jag har också känslor som alla andra!

Folk använder mig som nån sophink att gnälla av sig sin egen skit men ingen frågar hur jag mår någonsin.

Vet inte om du känner igen sig men så kan jag känna!

Jag känner igen mig i din känsla. Några här skriver att de saker du nämner inte är duktiga utan normala. De har ju helt rätt men samtidigt tror jag inte att de förstår. I mitt fall har jag hela livet setts som duktig. Sen att jag både kan vara lat och oborstad spelar liksom ingen roll. Människor bekräftar mig som duktig och jag lever upp till den bilden. Såpass att ingen i min direkta närhet tror att jag någonsin gjort något fel. Min äldsta som nu är 16 har frågat sina mostrar om hur jag var som tonåring och alla svarar bara hur duktig jag är. Med detta sätter jag stor press på mig själv, allt ska vara ?perfekt?. Sen kan perfekt vara att bjuda på pizza till middag för man ska ju kunna släppa garden eller slappa på stranden det handlar inte om det. Det är ju en självbild man fått som speglar sin självkänsla. Så i mitt fall handlar det nog om att egentligen våga tycka och tänka, att sticka ut och kanske våga att någon ogillar mig? Tyvärr har jag ingen lösning TS men ville ändå skriva. Jag älskar dock att omge mig med någon som är extremt oduktig, extrovert och skojig som på det sättet drar igång mig.

Det var väll inte speciellt duktigt att få barn vid 20 års ålder? Annars känner jag också igen mig i all duktighet? det värsta är hur det i slutändan inte känns som det ledde någonstans.

Så problemet ligger i att du aldrig rebellat och nu har du ett eget barn som gör det omöjligt?

Fast det är det inte. Tänk efter - var du aldrig arg som barn? Någon gång måste du ha bråkat eller haft stökigt på rummet. Har du aldrig låtit bli att göra en läxa, stannat uppe lite för sent, tittat på en film du egentligen inte fick se, sagt en svordom, låtit bli att diska en dag osv?

Tror du har fastnat i att se dig själv i en som gör allt rätt, men det gör du inte. Bara att skaffa barn ung och hoppa av studier är ju något som inte alls ses som särskilt duktigt.

Om du gör en lista på alla dina fel och brister kanske det kan få dig att slappna av lite och inse att duktighetsstämpeln har du satt på dig själv. Du är bara människa du med. Och om du tycker listan blir för kort för att komma ifrån duktighetskänslan, gör några oduktiga saker varje dag.

Skit i att diska hela disken, släng lite tvätt på golvet, stanna uppe en timme längre än vanligt, låt barnet titta på tv en hel dag trots att solen skiner, beställ pizza till middag, käka godis mitt i veckan, köp nåt dyrt till dig själv som du egentligen inte har råd med, stör grannarna i 10 minuter med hög musik, tappa lite mat på golvet och låt bli att torka upp det med en gång etc.

Du behöver ju inte göra allt på en gång, gör det lite då och då när duktighetskänslan blir för stark.

Det är verkligen inte många som fattat detta. Alls. Men jag vet inte hur jag ska förklara heller....

Några få har kommit i närheten om vad det egentligen handlar om. Lollo och Fia är väl inne på rätt spår, det handlar inte om saker jag gör eller gjort utan det där att hela livet har jag alltid varit duktig. Alla har alltid endast talat om för mig att jag är duktig, även om jag kanske rent objektivt inte har varit det. Allt har liksom tivstats till att det är duktigt. 

Fast det är ju sånt vuxna säger. Problemet är ju att du har känslan. Den måste du ju jobba bort själv genom att visa dig själv att du är människa precis som alla andra.

Även om vuxna sagt till dig hela livet att du är duktig, så är det du själv nu som måste inse att bara för att någon säger en sak om en så måste inte det definiera en. Du är inte duktig. Eller jo det är du men du är ju inte BARA duktig, eller hur? Det behöver inte vara din personlighet att alltid vara den duktiga. Du måste släppa den rollen inom dig själv. Och hur gör du det? Genom att göra saker du känner är oduktiga.

Jag har börjat stänga av duktigheten

Jag har alltid varit den som tagit hand om allt o alla

Den som anordnat fester , middagar o slagit på stort

Den som kommit ihåg alla andra o alltid den som först hört av mig

Den som alltid är extremt noga o duktig på jobbet o alltid jobbat för flera med extra ansvar

Tillslut orkar man bara inte längre... jag tar mer o mer avstånd från det nu o mpr bättre.

Men det är ju så folk säger till varandra oavsett vad dom tänker. När du var barn så upplevde du det som nästan alla barn med bra föräldrar upplever, beröm, positiv förstärkning och väldigt lite fokus på det som blir fel. Som vuxen är det få som säger åt varandra att den andre gör fel. Speciellt mycket beröm får man om andra har låga förväntningar. Får du beröm för att du fostrat ditt barn utan mammas hjälp så beror det på att få trodde att du skulle klara det. Dvs motsatsen till att dom tror att du alltid är duktig. Nästan alla andra föräldrar lyckas fostra sitt barn utan sin mammas hjälp därför brukar inte det uppmärksammas när andra gör det.

Vill du verkligen att folk ska påpeka dina misstag? Hade det känts bättre om folk kommenterade att ditt val av familjebildning inte var så bra för ditt barn eller klagar på vilken mat du lagar till ditt barn?

Tänk så här. Om alla på riktigt trodde att du var så duktig så skulle dom inte säga att du var duktig så ofta. Då skulle det enbart förväntas av dig och vara självklart. Av någon anledning tycker omgivningen att du är i behov av uppmuntran även när du gör mindre bra saker. Varför är det så tror du ?

Jag tror snarare att du fick barn innan du var redo. Du begränsas och har fått ett ansvar som hindrar dig från att kunna göra misstag och utveckla din personlighet fullt ut. Detta gör att du känner dig låst och därför vill vara rebellisk.

Jag förstår tror jag, det har med prestation att göra. att hela tiden känna att man måste prestera och prestera på ett ypperligt eller nästan perfekt vis i allt man gör.... det blir nästan lite tvångsmässigt, så fort man behöver ta ansvar över nånting. det finns inte rum för fel eller misstag. De e jävligt uttröttande...