Anonym (Vill förstå)

Mon 2 Aug 2021 09:21

78 svar

Psykisk ohälsa sjukskrivning

Jag känner en person som varit sjukskriven pga psykisk ohälsa i mer än år. Jag tvivlar inte på att det varit ett helvete. Det som jag dock ställer mig undrande till är hur länge man kan få fortsätta vara sjukskriven.

Den sjuke verkar nu må bättre sedan ett halvår tillbaks. Det känns provocerande för mig att den sjukskrivna inte kan gå tillbaks till jobbet men trots det vara ledare för barn inom tennis, ordna middagar, åka ut på utflykter, åka iväg flera dagar för att besöka familj, ta emot gäster som stannar några dagar, träna var och varannan dag. Är det såhär att vara psykiskt sjuk att man kan allt det här men man kan inte jobba?

Jag vet att det jobbas på att få till rätt mediciner för den sjuke och att medicinen fortfarande ändras då och då.

Jag försöker bara förstå och inte känna mig så irriterad på min bekant.

Dennadagdettaårdennastund

Mon 2 Aug 2021 11:28

#21

Bästa rådet till dig ts är att BARA bryr dig om dig själv och ditt liv. Förändra ditt liv istället så du blir mer nöjd. Hon är sjukskriven föratt hon ff är sjuk, det kan ju ingen annan utifrån avgöra och bedöma! Tur att det inte är allmänheten som avgör sjukskrivningar. Allmänheten har bara massa grundlösa åsikter om andra, hur de ska leva sina liv mm. Är det en sån person du vill vara? Det är verkligen provocerande.

Du kan ju inte jämföra era liv! Ni har olika liv liksom.

fornminne

Mon 2 Aug 2021 11:33

#22

Jag undrar hur många sjukskrivningar som skulle kunna undvikas med bättre arbetsmiljö och rimligare arbetsbörda? Jag har jobbat i vård och omsorg och jag förstår varför folk blir sjukskrivna. Folk som inte är sängliggande utan orkar mindre kravfyllda aktiviteter, men inte orkar med jobbet för att arbetsbelastingen är orimlig och arbetsmiljön i värsta fall kass. Det kan knäcka vem som helst. Vill vi ha färre sjukskrivna måste vi börja i den änden. Sen finns det alltid de som ändå inte kan jobba, de kan ha svåra smärtor eller klarar inte av minsta stress eller vad som helst. Men då har man svårt att ha en aktiv fritid, det krävs ofta mycket planering och vila efteråt.

Anonym (Avslag)

Mon 2 Aug 2021 11:45

#23

LFF skrev 2021-08-02 10:04:40 följande:

Du kommer aldrig att förstå förrän du hamnar i den sitsen själv.

Min mamma blev sjukskriven 1997 pga diskbråck. Hon har inte jobbat en dag sen dess (fyller 65 i höst), sen många år tillbaks är hon sjukpensionär. Hon har haft otroligt mycket smärta i kroppen och gått på starka mediciner. Vissa dagar har hon knappt orkat upp ur sängen men gjort det ändå just för att hon vet att hon måste upp och röra på sig. På ytan har det sett ut som att det inte alls varit något "fel" på henne. Hon har varit på landet, hon har hund, hon har hjälp mina morföräldrar och sin sambos mamma mycket samt andra äldre grannar etc. Så på ytan har det sett ut som att hon minsann borde ha kunnat jobba.

Men, tex efter en dag med mina barn så är hon helt slut i ett par dagar efteråt. Eller om det blivit omställning i vädret som påverkar hennes smärta.

1997 var det betydligt enklare att bli sjukpensionär. Idag är det tveksamt om din mamma hade blivit det. Min man har fått avslag på avslag fast han har en kronisk sjukdom med tämligen aggressivt förlopp. Han kan sitta korta stunder och se på TV ett tag, gå med stora smärtor upp till 50 m i sakta mak. Vi kan inte ens se en film ihop. Händerna fungerar ej, knölar på alla leder, kan inte öppna sina mediciner, inte en läskkork. Fick en stroke också nyligen. Har nedsatt lungkapacitet. Har haft ett kroppsarbete i 30 år, men nu heter det att han "inte prövats mot hela arbetsmarknaden", därav avslag. Han äter morfin varje dag och läkaren vill att han går över på plåster. Han är inte ensam om att vara "utsatt" för FK:s idioti och ojämna bedömningar. Jag har själv diskbråck med ischias och varvar kryckor, vila och promenader för att lösa upp. Kan stelopereras om jag vill, oddsen är sådär att det blir bättre, varför jag inte är direkt rådd att tacka ja. Jobbar mer än 100%, men givetvis inte i ett jobb med lyft eller stora vridmoment. Finns inte en chans att jag skulle klara av en aktiv fritid likt exemplen i TS och samtidigt jobba. Försäkringskassan lämnar övrigt att önska, både vad gäller vilja som bör knuffas tillbaka i arbete och vilka som ska slippa.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Mon 2 Aug 2021 11:50

#24

Dennadagdettaårdennastund skrev 2021-08-02 11:28:58 följande:

Bästa rådet till dig ts är att BARA bryr dig om dig själv och ditt liv. Förändra ditt liv istället så du blir mer nöjd. Hon är sjukskriven föratt hon ff är sjuk, det kan ju ingen annan utifrån avgöra och bedöma! Tur att det inte är allmänheten som avgör sjukskrivningar. Allmänheten har bara massa grundlösa åsikter om andra, hur de ska leva sina liv mm. Är det en sån person du vill vara? Det är verkligen provocerande.

Du kan ju inte jämföra era liv! Ni har olika liv liksom.

Jag är nöjd. Men jag tror det är få förunnat att inte tycka att livet skaver ibland. Att man inte hinner med, att man stressar med hämtningar, att maten inte görs från grunden etc etc Att jobba mindre leder i sin tur till lägre pension och det är inte heller ett drömscenario. Så hur man än gör så kommer det att skava i någon ände. Så som vårt samhälle är uppbyggt så är det lite jobbigt för de flesta av och till. Vill man inte vara med på det så får man ju välja annorlunda såklart men då får man ju också stå sitt kast den dagen pensionen kommer tex. Och då blir det provocerande när det känns som en person stretar emot att gå tillbaks till det men inte känner att det är aktuellt att byta till en mer anpassad tjänst för att det innebär tex lägre lön utan ist ifrågasätter hur hen ska ha tid med det nya livet som skapats om den ska jobba samtidigt.

Men absolut, jag kan sluta att umgås med personen och bara sköta mitt.

LFF

Mon 2 Aug 2021 11:54

#25

Anonym (Avslag) skrev 2021-08-02 11:45:39 följande:

1997 var det betydligt enklare att bli sjukpensionär. Idag är det tveksamt om din mamma hade blivit det. Min man har fått avslag på avslag fast han har en kronisk sjukdom med tämligen aggressivt förlopp. Han kan sitta korta stunder och se på TV ett tag, gå med stora smärtor upp till 50 m i sakta mak. Vi kan inte ens se en film ihop. Händerna fungerar ej, knölar på alla leder, kan inte öppna sina mediciner, inte en läskkork. Fick en stroke också nyligen. Har nedsatt lungkapacitet. Har haft ett kroppsarbete i 30 år, men nu heter det att han "inte prövats mot hela arbetsmarknaden", därav avslag. Han äter morfin varje dag och läkaren vill att han går över på plåster. Han är inte ensam om att vara "utsatt" för FK:s idioti och ojämna bedömningar. Jag har själv diskbråck med ischias och varvar kryckor, vila och promenader för att lösa upp. Kan stelopereras om jag vill, oddsen är sådär att det blir bättre, varför jag inte är direkt rådd att tacka ja. Jobbar mer än 100%, men givetvis inte i ett jobb med lyft eller stora vridmoment. Finns inte en chans att jag skulle klara av en aktiv fritid likt exemplen i TS och samtidigt jobba. Försäkringskassan lämnar övrigt att önska, både vad gäller vilja som bör knuffas tillbaka i arbete och vilka som ska slippa.

Absolut, visst var det enklare då, men det var många år efter 1997 tills mamma blev sjukpensionär (när man hade börjat skära i sjukförsäkringen) och det var många år med oro för mamma innan hon blev beviljad det. Vi är mycket medvetna om att hon aldrig hade fått igenom den idag.

Men det jag försökte beskriva var just att man kan se frisk ut på utsidan och att man kan verka orka mycket men ingen vet hur mycket den aktiviteten kräver utav den sjuka personen i övrigt.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Mon 2 Aug 2021 12:00

#26

Anonym (Avslag) skrev 2021-08-02 11:45:39 följande:

1997 var det betydligt enklare att bli sjukpensionär. Idag är det tveksamt om din mamma hade blivit det. Min man har fått avslag på avslag fast han har en kronisk sjukdom med tämligen aggressivt förlopp. Han kan sitta korta stunder och se på TV ett tag, gå med stora smärtor upp till 50 m i sakta mak. Vi kan inte ens se en film ihop. Händerna fungerar ej, knölar på alla leder, kan inte öppna sina mediciner, inte en läskkork. Fick en stroke också nyligen. Har nedsatt lungkapacitet. Har haft ett kroppsarbete i 30 år, men nu heter det att han "inte prövats mot hela arbetsmarknaden", därav avslag. Han äter morfin varje dag och läkaren vill att han går över på plåster. Han är inte ensam om att vara "utsatt" för FK:s idioti och ojämna bedömningar. Jag har själv diskbråck med ischias och varvar kryckor, vila och promenader för att lösa upp. Kan stelopereras om jag vill, oddsen är sådär att det blir bättre, varför jag inte är direkt rådd att tacka ja. Jobbar mer än 100%, men givetvis inte i ett jobb med lyft eller stora vridmoment. Finns inte en chans att jag skulle klara av en aktiv fritid likt exemplen i TS och samtidigt jobba. Försäkringskassan lämnar övrigt att önska, både vad gäller vilja som bör knuffas tillbaka i arbete och vilka som ska slippa.

Men det här blir man ju bara ledsen av. Här känns det så självklart att din man ska få vara sjuk och få ersättning. Har personer i min omgivning som är tydligt sjuka och som absolut inte skulle kunna jobba. Men man ska tydligen inte jämföra personer mot personer. Och det är kanske därför din mans fall känns så självklart medan den psykiskt sjuke som verkar kunna allt på sin fritid inte kan börja abetsträna. Jag får intryck att känslorna runt jobbet är en stor bidragande faktor som gör att hen inte vill tillbaks. Att självförtroendet är i botten- hur ska jag kunna klara av ett jobb typ. Rädsla av att en arbetsträning innebär ett nytt misslyckande och vad när de 25% blir 100%- hur ska livet gå ihop då. Och att så länge man skjuter det framför sig ju längre slipper man ju. Men vad vet jag, men det är så det upplevs när man klarar av alla dessa andra fritidsaktiviteter. Därför lite frustrerade som anhörig.

Anonym (Avslag)

Mon 2 Aug 2021 12:23

#27

LFF skrev 2021-08-02 11:54:46 följande:

Absolut, visst var det enklare då, men det var många år efter 1997 tills mamma blev sjukpensionär (när man hade börjat skära i sjukförsäkringen) och det var många år med oro för mamma innan hon blev beviljad det. Vi är mycket medvetna om att hon aldrig hade fått igenom den idag.

Men det jag försökte beskriva var just att man kan se frisk ut på utsidan och att man kan verka orka mycket men ingen vet hur mycket den aktiviteten kräver utav den sjuka personen i övrigt.

Visst är det så, att man kan se frisk ut. Jag ser också frisk ut men är trasig i kroppen. Ser också oförskämt ung ut, så man tror inte att vi är ett par. Eller sjukdomen syns ju när jag har kryckor, och hemma ser de när jag sover mycket. Har flera trauman genom livet som också gör att jag får ta bort kraven på fritiden och har valt att skaffa ett barn, inte flera. Många verkar tänka tvärtom, "jag orkar inte ha någon aktiv fritid om jag jobbar, alltså kan jag inte jobba". Jag förundras över hur vissa kan vara sjukskrivna för småsaker, för visst varierar självberättigandet när det gäller det från person till person, och hade vi inte varit så många sjuka som jobbar hade samhället aldrig gått runt.

Anonym (Avslag)

Mon 2 Aug 2021 12:33

#28

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 12:00:06 följande:

Men det här blir man ju bara ledsen av. Här känns det så självklart att din man ska få vara sjuk och få ersättning. Har personer i min omgivning som är tydligt sjuka och som absolut inte skulle kunna jobba. Men man ska tydligen inte jämföra personer mot personer. Och det är kanske därför din mans fall känns så självklart medan den psykiskt sjuke som verkar kunna allt på sin fritid inte kan börja abetsträna. Jag får intryck att känslorna runt jobbet är en stor bidragande faktor som gör att hen inte vill tillbaks. Att självförtroendet är i botten- hur ska jag kunna klara av ett jobb typ. Rädsla av att en arbetsträning innebär ett nytt misslyckande och vad när de 25% blir 100%- hur ska livet gå ihop då. Och att så länge man skjuter det framför sig ju längre slipper man ju. Men vad vet jag, men det är så det upplevs när man klarar av alla dessa andra fritidsaktiviteter. Därför lite frustrerade som anhörig.

Han får sina sjukskrivningar godkända i alla fall men jag vet inte hur länge man kan vara det... Förra hösten fick han en hjärtinfarkt under pågående arbetsförmågautredning som då fick avbrytas. Lysande utsikter att ställa om till annat jobb för någon som jobbat som en outtröttlig maskin i industrin sedan 18 års ålder och dessutom har en Aspergerdiagnos och lite annat smått o gott. När jag ser det svart på vitt nu, det är f-n inte klokt :/

Jo det verkar vara så för många, att återgång till arbetet blir ett hjärnspöke i sig. Kanske behöver vård och stöd utvecklas bättre här, då rädslan för att gå tillbaka verkar skapa nya problem.

Anonym (Åsa)

Mon 2 Aug 2021 13:10

#29

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:12:12 följande:

Tack för ett sansat och vettigt inlägg. Nu vet jag dock att en vanlig dag så tränas det minst 1-2 timmar (för välmående såklart), lunch men en kompis, köra runt på en massa ärenden, hämta barnen från förskolan ganska tidigt och sen laga mat och köra barn på aktiviteter om det inte hålls i träningen själv. Dock vet jag också att det vilas en 1,5 timme på eftermiddagen. Det kan ju såklart vara svårt om man jobbar.

Jag förstår ju att alla dessa saker är njutbara och inte orsakar stress. Men samtidigt så kanske gemene man hade velat ha det såhär om man hade kunnat trygga sin försörjning. Jag vet ivf att jag viker mig själv dubbel för att hinna med jobb, hämta i vettig tid, självvård i form av träning och allt annat man ska hinna med. Livet skaver nog lite för de flesta?

Och när den sjuke inte ger intryck av att vara så väldans sjuk längre så känner man sig lite provocerad när den kämpar emot att återgå i jobb om det så bara är en timme om dagen.

Men jag vill gärna få mothugg för att som sagt öka mig förståelse.

På vilket sätt kämpar hen emot att återgå i jobb?

Anonym (Rakt på sak)

Mon 2 Aug 2021 13:44

#30

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:00:37 följande:

Nej, det är inte så konstigt när man agerat bollplank åt den här personen under hela sjukdomsförloppet. Jag vet att personen varit väldigt sjuk. Full respekt för det. Men nu är det full rulle, som vanligt innan sjukdom skulle jag vilja säga, och jag har svårt att fortsätta vara bollplank utan att känna mig irriterad. Så jag vill förstå. Alternativet är ju att den sjuke mister mig som vän om jag skiter i den som du tycker.

Jag själv orkar som sagt inte med alla dessa åtagande som den sjuke har just för att jag jobbar. Självklart hade jag också tyckt det varit kul att ha massor med fritid att göra både det ena och det andra. Därför undrar jag om man verkligen inte kan jobba det minsta om man har möjlighet att göra alla dessa saker som den sjuke gör?

Men sluta vara bollplank då...? Känns som att du argumenterar för nån slags rättighet att döma din vän för att du funnits där genom åren, fast du inte ens vet hur det är att leva med vad hen nu går igenom. Du behöver inte förstå, du behöver bara acceptera. Jag sa inte att du ska överge din vän, bara sluta irritera dig, för du har inte med det att göra.

Jaha, så du kanske är lite avundsjuk också? Du ska vara glad att din vän orkar må bättre, ett jobb kan vara väldigt dränerande medan roliga aktiviteter tvärtom bygger upp människan inifrån. Se det som terapi för din vän, om det får dig att må bättre.

Psykisk ohälsa sjukskrivning

INNEHÅLL