• Anonym (Vill förstå)

    Psykisk ohälsa sjukskrivning

    Jag känner en person som varit sjukskriven pga psykisk ohälsa i mer än år. Jag tvivlar inte på att det varit ett helvete. Det som jag dock ställer mig undrande till är hur länge man kan få fortsätta vara sjukskriven.

    Den sjuke verkar nu må bättre sedan ett halvår tillbaks. Det känns provocerande för mig att den sjukskrivna inte kan gå tillbaks till jobbet men trots det vara ledare för barn inom tennis, ordna middagar, åka ut på utflykter, åka iväg flera dagar för att besöka familj, ta emot gäster som stannar några dagar, träna var och varannan dag. Är det såhär att vara psykiskt sjuk att man kan allt det här men man kan inte jobba?

    Jag vet att det jobbas på att få till rätt mediciner för den sjuke och att medicinen fortfarande ändras då och då.

    Jag försöker bara förstå och inte känna mig så irriterad på min bekant.

  • Svar på tråden Psykisk ohälsa sjukskrivning
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Förstår) skrev 2021-08-02 09:59:06 följande:

    Jag förstår dig TS och din frustration.

    Men jag måste dock säga att det är skillnad på att prestera de sakerna du beskriver och att jobba. Att vara träningsledare för tennis.. hur långt är ett träningspass? Att träna, träffa vänner..

    Din sjukskrivna vän kanske ägnar sig åt "roliga" aktiviteter max 5 timmar per vecka. När hon väl gör dessa roliga aktiviteter tar hon bild och uppdaterar på facebook. För utomstående kanske det ser ut som att hon bara gör massa roliga saker hela tiden.. men den roliga aktiviteten kanske bara varade i 30-60 minuter. Under de 30-60 minuterna har hon dessutom möjligheten att välja tempo själv.

    Det är lite skillnad mot att arbeta 25%, 50%, 75% eller 100% på förutbestämd tid med förutbestämda arbetsuppgifter i ett förutbestämt tempo.

    Efter de nätter då hon inte kunnat sova något ställer hon in träffar, gör om i planeringen. Det går inte att göra så med ett vanligt jobb.

    Att hon hade vänner/familj på besök över några nätter.. hur ofta har hon det? 2 gånger per år? Efteråt är hon säkert helt slut och sängliggande i minst 3 dygn, kanske i en vecka om det vill sig illa.

    Snälla döm inte din vän.


    Tack för ett sansat och vettigt inlägg. Nu vet jag dock att en vanlig dag så tränas det minst 1-2 timmar (för välmående såklart), lunch men en kompis, köra runt på en massa ärenden, hämta barnen från förskolan ganska tidigt och sen laga mat och köra barn på aktiviteter om det inte hålls i träningen själv. Dock vet jag också att det vilas en 1,5 timme på eftermiddagen. Det kan ju såklart vara svårt om man jobbar.

    Jag förstår ju att alla dessa saker är njutbara och inte orsakar stress. Men samtidigt så kanske gemene man hade velat ha det såhär om man hade kunnat trygga sin försörjning. Jag vet ivf att jag viker mig själv dubbel för att hinna med jobb, hämta i vettig tid, självvård i form av träning och allt annat man ska hinna med. Livet skaver nog lite för de flesta?

    Och när den sjuke inte ger intryck av att vara så väldans sjuk längre så känner man sig lite provocerad när den kämpar emot att återgå i jobb om det så bara är en timme om dagen.

    Men jag vill gärna få mothugg för att som sagt öka mig förståelse.
  • Anonym (Zxcvb)
    Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 09:55:26 följande:

    Jag själv orkar inte med eller har tid med alla de åtagande som den sjukskrivne har, just pga av att jag jobbar. Därför blir jag väldigt frågande till hur man kan orka med allt detta men inte kunna jobba? Självklart ska man få lov att vara sjuk om man är det men om man kan allt det där, kan man verkligen inte jobba det minsta då? Frågar för att jag verkligen inte förstår som frisk men någon annan i liknande situation kanske kan förklara?


    De aktiviteter du räknar upp kräver ju inte direkt någon avancerad tankeverksamhet. Nu vet jag inte vilka problem din vän har, men har man till exempel utmattning pga av ett stressigt jobb som kräver mycket koncentration och fokus så har man ofta nedsatt kognitiv förmåga. Då kan arbete med barn, sport, lättsamma sociala aktiviteter mm vara en väg tillbaka. Men det kan ta tid innan personen klarar av mer koncentrationskrävande uppgifter.
  • Anonym (Tant Gredelin)

    Jag förstår din frustration och dina frågor. Kan du inte kolla med din vän hur det ligger till med henne? Du har ju ändå fått agera bollplank åt henne under hela sjukdomstiden, så nu har ju redan en god kontakt. Kanske finns det en plan för återgång i arbete? I övrigt så är jag av åsikten att om man är sjuk så är man och då ska man ha den hjälp och vård som man behöver, och när man börjar kunna arbeta igen så ska man det för annars är man en parasit och en dålig människa.

  • Anonym (K)

    Sen är de ju inte bra enligt mig att man är sjukskriven för länge.. min vän är nu 38 år och blev sjukskriven på heltid (pension) när hon va runt 19-20 pga panik ångest som uppkommit av grov mobbing i GRUNDSKOLAN. Jag känner att hon har inte ens försökt jobba, och kommer inte de heller... "jag kan inte " är hennes kommentar när jag tar upp detta. Hon kommer aldrig mer jobba..

  • Anonym (f)

    Det där hade kunnat beskriva mig, om det inte vore för middagarna och tennisträningen. Jag kan inte medicinera för depression dock (efter många försök, har provat ca 20 olika mediciner genom åren) , har istället blivit rekommenderad av min psykolog och läkare att aktivera mig ut ur depressionen.

    Dvs, konditionsträning, yoga och även att göra sånt som en deprimerad person ofta tycker är jobbigt, som att träffa andra människor, städa mitt hem regelbundet, umgås med släktingar, gå ut och gå eller handla varje dag, tacka ja till inbjudningar till saker, och det har varit en kamp att bara orka vissa av dessa saker. Det första året så gick det inte alltid, men jag bestämde mig för vissa rutiner som jag nästan alltid följde.Första halvåret kunde jag bara sova, nu har jag kommit ganska långt, men får hjärtklappning bara av att tänka på jobbet.

    Min tanke nu är att bli omplacerad, men allt tar tid, och arbetsgivaren har dragit ut på det i 7 månader.

  • Anonym (Vill förstå)
    LFF skrev 2021-08-02 10:04:40 följande:

    Du kommer aldrig att förstå förrän du hamnar i den sitsen själv.

    Min mamma blev sjukskriven 1997 pga diskbråck. Hon har inte jobbat en dag sen dess (fyller 65 i höst), sen många år tillbaks är hon sjukpensionär. Hon har haft otroligt mycket smärta i kroppen och gått på starka mediciner. Vissa dagar har hon knappt orkat upp ur sängen men gjort det ändå just för att hon vet att hon måste upp och röra på sig. På ytan har det sett ut som att det inte alls varit något "fel" på henne. Hon har varit på landet, hon har hund, hon har hjälp mina morföräldrar och sin sambos mamma mycket samt andra äldre grannar etc. Så på ytan har det sett ut som att hon minsann borde ha kunnat jobba. 

    Men, tex efter en dag med mina barn så är hon helt slut i ett par dagar efteråt. Eller om det blivit omställning i vädret som påverkar hennes smärta. 

    Samma sak med en vän som blev utbränd. Det tog flera år för henne att komma tillbaks till arbetslivet. När vi återtog kontakten hade hon varit sjukskriven i 2 år och det var första gången hon åkte till stan den dagen vi skulle äta lunch. Typ 3 år senare började hon jobba deltid på sitt arbete igen.

    Så, försök inte ens förstå för du kommer aldrig att lyckas. Var istället glad för din vän som verkar vara på väg tillbaks från sin psykiska ohälsa. Lägg ingen värdering i vad hen orkar göra i övrigt samtidigt som personen inte orkar med ett arbete. Du har inte en aning om hur rehabiliteringsplanen ser ut. 


    Ännu ett vettigt inlägg, tack.

    Du har säkert rätt i att man inte vet förrän man varit där. Jag har två sjukpensionärer i min omgivning där det är väldigt tydligt att de aldrig kan jobba igen. Kanske jag jämför med dem.

    När en person verkar vara helt frisk så ökar man också kraven på den omedvetet. Men självklart har man inte full insikt i någons liv.

    Jag oroar mig kanske också för att de sjuke har fått för sig att alla andras liv är helt perfekta. Att livet ska vara helt smärtfritt innan man kan återgå till jobb etc. För det har jag förklarat gång på gång, att vi alla sliter, att det skaver, att det är kämpigt då och då, att man inte räcker till.
  • LFF
    Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:20:39 följande:
    Ännu ett vettigt inlägg, tack.

    Du har säkert rätt i att man inte vet förrän man varit där. Jag har två sjukpensionärer i min omgivning där det är väldigt tydligt att de aldrig kan jobba igen. Kanske jag jämför med dem.

    När en person verkar vara helt frisk så ökar man också kraven på den omedvetet. Men självklart har man inte full insikt i någons liv.

    Jag oroar mig kanske också för att de sjuke har fått för sig att alla andras liv är helt perfekta. Att livet ska vara helt smärtfritt innan man kan återgå till jobb etc. För det har jag förklarat gång på gång, att vi alla sliter, att det skaver, att det är kämpigt då och då, att man inte räcker till.
    Japp, det understrukna har jag sett så väl på hur olika folk bemött min mamma. Även hennes egen syster har varit lite "men du som är så pigg borde ju kunna jobba nu". Att de timmarna de ses kräver både förberedelser före och sen vila efteråt är det ju ingen som ser. 

    Det är det värsta med sjukdomar som inte syns (kronisk smärta, psykisk ohälsa etc), att andra tycker att man ser så frisk ut och orkar så mycket. 

    Har tyvärr fler exempel i min omgivning på personer med kronisk sjukdom (ME) och psykisk ohälsa som alla ser ut att må så bra på ytan men förberedelserna för att orka är stora. En arbetskamrat med psykisk ohälsa jobbar deltid och varje dag efter jobbet går hen och sover hela eftermiddagen i princip. De dagar hen måste vara på jobbet hela dagen (tex verksamhetsdag) är hen helt slut efteråt. Men det är ju ingenting som syns på ytan när hen är aktiv på jobbet.

    Sen är det väl självklart att det kan vara som så att din vän tror att allt måste vara perfekt när hen går tillbaks till jobbet men det är ju något som hens sjukvårdspersonal (kurator/psykolog, läkare etc) måste ta tag i, det ligger inte på dig att lägga en värdering i. Och är man skör mentalt så är det ju extra viktigt att så många bitar som möjligt ligger på plats innan dess att hen börjar jobba (om än så lite) igen. 
  • Anonym (f)
    Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:20:39 följande:
    Ännu ett vettigt inlägg, tack.

    Du har säkert rätt i att man inte vet förrän man varit där. Jag har två sjukpensionärer i min omgivning där det är väldigt tydligt att de aldrig kan jobba igen. Kanske jag jämför med dem.

    När en person verkar vara helt frisk så ökar man också kraven på den omedvetet. Men självklart har man inte full insikt i någons liv.

    Jag oroar mig kanske också för att de sjuke har fått för sig att alla andras liv är helt perfekta. Att livet ska vara helt smärtfritt innan man kan återgå till jobb etc. För det har jag förklarat gång på gång, att vi alla sliter, att det skaver, att det är kämpigt då och då, att man inte räcker till.
    Du kanske inte heller mår riktigt bra och det är därför du känner såhär?

    Var försiktig, försök se om du kan göra något åt din egen situation innan det gått för långt.

    Jag är väl medveten om att det kan vara kämpigt då och då för alla tex, men innan jag blev sjukskriven så grät jag eller sov efter varje arbetspass, och varje morgon när jag skulle upp så kände jag att jag inte kommer att klara av dagen, att jag kanske går och tar livet av mig istället för att jobba, typ. Jag kunde inte längre tänka, visste inte hur man loggade in på jobbdatorn vissa dagar, fast det fungerat likadant i flera år och jag aldrig haft problem med det.

    Sådär tror jag inte de flesta känner, men jag tror att om man har en arbetssituation som känns väldigt stressig på ett negativt sätt med minimala chanser till egen återhämtning eller mycket konflikter, så kan man hamna där till sist. Det är inte meningen att man ska mest lida i livet. Sedan har jag även en diagnos som gör att jag troligtvis i grunden är känslig för sånt här.

    Det sjukaste är att inga av mina kollegor märkte av att jag mådde såhär dåligt. 
  • Anonym (B)

    Kan ha med pressen att göra. Att han klarar kravfria saker på sin fritid är inte samma sak som att arbeta

  • Dennadagdettaårdennastund
    Anonym (Förstår) skrev 2021-08-02 09:59:06 följande:

    Jag förstår dig TS och din frustration.

    Men jag måste dock säga att det är skillnad på att prestera de sakerna du beskriver och att jobba. Att vara träningsledare för tennis.. hur långt är ett träningspass? Att träna, träffa vänner..

    Din sjukskrivna vän kanske ägnar sig åt "roliga" aktiviteter max 5 timmar per vecka. När hon väl gör dessa roliga aktiviteter tar hon bild och uppdaterar på facebook. För utomstående kanske det ser ut som att hon bara gör massa roliga saker hela tiden.. men den roliga aktiviteten kanske bara varade i 30-60 minuter. Under de 30-60 minuterna har hon dessutom möjligheten att välja tempo själv.

    Det är lite skillnad mot att arbeta 25%, 50%, 75% eller 100% på förutbestämd tid med förutbestämda arbetsuppgifter i ett förutbestämt tempo.

    Efter de nätter då hon inte kunnat sova något ställer hon in träffar, gör om i planeringen. Det går inte att göra så med ett vanligt jobb.

    Att hon hade vänner/familj på besök över några nätter.. hur ofta har hon det? 2 gånger per år? Efteråt är hon säkert helt slut och sängliggande i minst 3 dygn, kanske i en vecka om det vill sig illa.

    Snälla döm inte din vän.


    Jättebra skrivet! Håller verkligen med!
Svar på tråden Psykisk ohälsa sjukskrivning