Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:20:39 följande:
Ännu ett vettigt inlägg, tack.
Du har säkert rätt i att man inte vet förrän man varit där. Jag har två sjukpensionärer i min omgivning där det är väldigt tydligt att de aldrig kan jobba igen. Kanske jag jämför med dem.
När en person verkar vara helt frisk så ökar man också kraven på den omedvetet. Men självklart har man inte full insikt i någons liv.
Jag oroar mig kanske också för att de sjuke har fått för sig att alla andras liv är helt perfekta. Att livet ska vara helt smärtfritt innan man kan återgå till jobb etc. För det har jag förklarat gång på gång, att vi alla sliter, att det skaver, att det är kämpigt då och då, att man inte räcker till.
Du kanske inte heller mår riktigt bra och det är därför du känner såhär?
Var försiktig, försök se om du kan göra något åt din egen situation innan det gått för långt.
Jag är väl medveten om att det kan vara kämpigt då och då för alla tex, men innan jag blev sjukskriven så grät jag eller sov efter varje arbetspass, och varje morgon när jag skulle upp så kände jag att jag inte kommer att klara av dagen, att jag kanske går och tar livet av mig istället för att jobba, typ. Jag kunde inte längre tänka, visste inte hur man loggade in på jobbdatorn vissa dagar, fast det fungerat likadant i flera år och jag aldrig haft problem med det.
Sådär tror jag inte de flesta känner, men jag tror att om man har en arbetssituation som känns väldigt stressig på ett negativt sätt med minimala chanser till egen återhämtning eller mycket konflikter, så kan man hamna där till sist. Det är inte meningen att man ska mest lida i livet. Sedan har jag även en diagnos som gör att jag troligtvis i grunden är känslig för sånt här.
Det sjukaste är att inga av mina kollegor märkte av att jag mådde såhär dåligt.