Psykisk ohälsa sjukskrivning

På vilket sätt kämpar hen emot att återgå i jobb?

Visst är det så, att man kan se frisk ut. Jag ser också frisk ut men är trasig i kroppen. Ser också oförskämt ung ut, så man tror inte att vi är ett par. Eller sjukdomen syns ju när jag har kryckor, och hemma ser de när jag sover mycket. Har flera trauman genom livet som också gör att jag får ta bort kraven på fritiden och har valt att skaffa ett barn, inte flera. Många verkar tänka tvärtom, "jag orkar inte ha någon aktiv fritid om jag jobbar, alltså kan jag inte jobba". Jag förundras över hur vissa kan vara sjukskrivna för småsaker, för visst varierar självberättigandet när det gäller det från person till person, och hade vi inte varit så många sjuka som jobbar hade samhället aldrig gått runt.

Men sluta vara bollplank då...? Känns som att du argumenterar för nån slags rättighet att döma din vän för att du funnits där genom åren, fast du inte ens vet hur det är att leva med vad hen nu går igenom. Du behöver inte förstå, du behöver bara acceptera. Jag sa inte att du ska överge din vän, bara sluta irritera dig, för du har inte med det att göra.

Jaha, så du kanske är lite avundsjuk också? Du ska vara glad att din vän orkar må bättre, ett jobb kan vara väldigt dränerande medan roliga aktiviteter tvärtom bygger upp människan inifrån. Se det som terapi för din vän, om det får dig att må bättre.

Delvis att hen inte förstår hur hen ska kunna fortsätta med alla fritidsaktiviteter som hen skapat för sig själv. Även ett visst motstånd att gå tillbaks till jobbet och ta en tjänst som är mindre krävande då det innebär lägre lön och då hellre undviker att gå tillbaks. Det är väl sådana saker som provocerar lite.

På vilket sätt kämpar hen emot att återgå i jobb?

Dravel skulle jag inte påstå att det är. Skolbarn träffar andra vuxna fler timmar om dygnet än sina föräldrar, fullständigt vansinne om man har fsk-barn som är ännu yngre. Sen fattar inte jag heller riktigt hur andra hinner med alla sina aktiviteter med ett heltidsjobb men man får väl prioritera. Såg att din vän inte riktigt vill ge upp sina aktiviteter, och det förstår man ju, men samtidigt kan man inte alltid få allt. Jag tror det vore bra om du undvek ämnen som du vet är provocerande, och om hen tar upp nåt så försök vara glad för din vän att hen mår så bra och byt ämne om det blir jobbigt.

Nej, varför det? Om din vän (eller vem som helst) har valmöjligheten så är det väl upp till dem om de vill vara närvarande föräldrar? Återigen verkar du väldigt dömande. Känns som att du behöver jobba med den där biten rent generellt i livet.

Det vet du ju ingenting alls om hur jag är i ?övriga livet?, kanske du som är dämmande utifrån en text på FB? Jag har förklarat nedan av hen inte är intresserad att vara hemma utan att få betalt för det. Då har man inte ?valt?.

Du måste ju förstå att din vän självklart blir sjukskriven för sitt mående och inte för att hen vill vara hemmaförälder. Det kan ta tid att komma tillbaka till arbetslivet, om din vän någonsin kommer att göra det alls. Du skriver ju bara "psykisk ohälsa" men det är väldigt stor skillnad på att ha något tillfälligt som en depression eller utbrändhet, eller om personen lider av en psykisk diagnos.

Nej, det är inte så konstigt när man agerat bollplank åt den här personen under hela sjukdomsförloppet. Jag vet att personen varit väldigt sjuk. Full respekt för det. Men nu är det full rulle, som vanligt innan sjukdom skulle jag vilja säga, och jag har svårt att fortsätta vara bollplank utan att känna mig irriterad. Så jag vill förstå. Alternativet är ju att den sjuke mister mig som vän om jag skiter i den som du tycker.

Jag själv orkar som sagt inte med alla dessa åtagande som den sjuke har just för att jag jobbar. Självklart hade jag också tyckt det varit kul att ha massor med fritid att göra både det ena och det andra. Därför undrar jag om man verkligen inte kan jobba det minsta om man har möjlighet att göra alla dessa saker som den sjuke gör?

Sjukskriven för småsaker? Vem blir det??