Psykisk ohälsa sjukskrivning

Tillhör det även sjukdomsbilden att tycka sig ha en ?rätt? att vara hemma med barn genom bidrag? Eller inte acceptera en enklare tjänst om den erbjöds? Att komma med åsikter om att den ekonomiska ersättningen borde vara högre? Att uttrycka att livskvaliteten kommer sänkas om hen ska återgå till jobb (pga minskade fritidsaktiviteter)? För allt det där kan man ju lösa om man är villig att gå ner i tid och ta den ekonomiska kostnaden själv.

Jag förstår att jobbet känns mer kravfyllt än roliga självvalda aktiviteter. Men jag kanske inte förstår hur det blir tvärstopp med jobb vs allt det andra? Förklara gärna (jag vill genuint veta) hur kan man inte omvandla några av dessa åtagande till några timmars betalt arbete?

Men snälla, kan vi sluta låtsas som om 54000:- är på nåt som helst sätt en normal månadslön?? De allra flesta tjänar mindre än så, självklart.

Enkel matematik. Om du är sjuk får du både mindre inkomst per månad och mindre pensionsavsättning än du hade fått om du hade arbetat. Inte konstigt alls.

Du har redan fått en del svar, läs i tråden. Du kan också googla på nedsatt kognitiv förmåga.

www.vgregion.se/ov/ism/isms-forskning/stressrelaterad-ohalsa/kognitiva-funktioner/

www.suntarbetsliv.se/forskning/hallbar-rehabilitering/utmattade-patienter-har-kognitiva-nedsattningar-efter-sju-ar/

Det har ju inte med sjukskrivningen att göra, så kan man ju känna oavsett situation. Du tror inte personen fattar att pensionen är totalt körd om hen är sjukskriven istället...?

Nej, men då ska du ju bryta med personen istället för att må dåligt själv! Och du behöver fortfarande jobba på att släppa din irritation över hur andra lever eller vad de har för åsikter.

Hade du varit nöjd med ditt hade du aldrig skrivit trådstarten. 

Din TS och dina övriga inlägg i tråden säger något annat. En person som är tillfreds med sitt och det man själv har reagerar inte som du gjort. Sen kan du intala dig själv hur mycket du vill att du är nöjd och glad. Allt det här bottnar ju i någonting hos dig själv, att det är något som skaver där, sen om det är att du själv är missnöjd med din egen arbetssituation, har svårt att få livspusslet att gå ihop, hade velat göra mer kul grejer på fritiden, känner dåligt samvete gentemot eventuella barn etc etc det kan ingen annan än du själv svara på. Men hade lagt lite energi på att reda ut det istället för att rikta misstankar och missunnsamhet mot din vän hade du nog mått bättre i längden. 

Verkar som att din vän genomgår en förändring i vad hon prioriterar i livet, vilket är rätt vanligt när man kravlar sig ur en krissituation. Även fast hon blir frisk kanske hon kommer fortsätta prioritera det där som verkar göra henne glad. Hon kanske aldrig mer jobbar heltid, fast hon kan, för att andra saker blivit viktigare. Eller så kommer hon aldrig mer kunna arbeta heltid för att hennes sjukdom omöjliggör det, ska hon inte få göra roliga saker trots att hon är sjuk? Om allt det där som hon "hinner med" nu gör att hon också har kraft att arbeta 50%, är det bättre att hon slutar göra roliga saker, blir deppig och bara orkar jobbar 25% istället? 

Hade det känts mer "rättvist" att din vän fått avslag på sin sjukpenning och tvingats tillbaka till arbetet tidigare än vad hon fysiskt och mentalt klarat av? Och sen kanske blivit sjukskriven igen, med ännu längre återhämtningsperiod? 

Jag vet, det är märkligt. Jag tycker om personen men irriterar mig också jättemycket. Vi har haft perioder där jag satt vår vänskap på paus (som jag också sagt till personen) men sedan återupptagit den. Vi har intressanta samtal och jag vill inte lämna personen ensam nu under sjukdomen. Irritationen som framkommer här på Forumet visar jag inte alls för personen utan stödjer så mycket som jag kan. Ser ingen anledning att vända ryggen till när hen har det svårt. Men för den sakens skull kan jag ju ha tankar, eller hur? Eller skriva här på ett forum skadar ju heller ingen? Om det hjälper att få kräkas lite anonymt såhär och jag sedan kan återgå till att vara stödjande så har ju både den sjuke och jag vunnit på det. Folks åsikter här ger ju också perspektiv på att det nog är mer personen som irriterar än att jag missunnar hen en sjukskrivning.

Personen är också väldigt snäll (men samtidigt energitjuv och gränslös) men saknar samtidigt möjlighet att någonsin vara ett stöd tillbaks, även som frisk. Kanske jag känner att som den friske av oss kan göra en skillnad genom att vara där trots att det kostar.

Jag har ingenstans skrivit att 54.000 kr är en normal lön.

Jag roade mig med att göra en excelsnurra på vad effekten blir för en som tjänar på medianen på heltid. Man ska vara sjukskriven i flera år innan det gör skillnad på några hundralappar i pension vid 65 år. Prova själv, bara att lägga in formlerna. Att det blir mindre ja, men att det skulle vara någon katastrof är bara dumheter. Det är absolut mer i närheten jmf med om man jobbar. Majoriteten av de som jobbar är väl försäkrade. De som aldrig kommit in i systemet är det värre med.

Herregud TS sköt ditt eget liv och ge fan I andras.

Det är inte lätt att bli sjukskriven idag och får man vara det finns det alltid en anledning.

Den här misstron mot psykiskt sjuka är förödande..

Jag känner en person som varit sjukskriven pga psykisk ohälsa i mer än år. Jag tvivlar inte på att det varit ett helvete. Det som jag dock ställer mig undrande till är hur länge man kan få fortsätta vara sjukskriven.

Den sjuke verkar nu må bättre sedan ett halvår tillbaks. Det känns provocerande för mig att den sjukskrivna inte kan gå tillbaks till jobbet men trots det vara ledare för barn inom tennis, ordna middagar, åka ut på utflykter, åka iväg flera dagar för att besöka familj, ta emot gäster som stannar några dagar, träna var och varannan dag. Är det såhär att vara psykiskt sjuk att man kan allt det här men man kan inte jobba?

Jag vet att det jobbas på att få till rätt mediciner för den sjuke och att medicinen fortfarande ändras då och då.

Jag försöker bara förstå och inte känna mig så irriterad på min bekant.

Jag känner en person som varit sjukskriven pga psykisk ohälsa i mer än år. Jag tvivlar inte på att det varit ett helvete. Det som jag dock ställer mig undrande till är hur länge man kan få fortsätta vara sjukskriven.

Den sjuke verkar nu må bättre sedan ett halvår tillbaks. Det känns provocerande för mig att den sjukskrivna inte kan gå tillbaks till jobbet men trots det vara ledare för barn inom tennis, ordna middagar, åka ut på utflykter, åka iväg flera dagar för att besöka familj, ta emot gäster som stannar några dagar, träna var och varannan dag. Är det såhär att vara psykiskt sjuk att man kan allt det här men man kan inte jobba?

Jag vet att det jobbas på att få till rätt mediciner för den sjuke och att medicinen fortfarande ändras då och då.

Jag försöker bara förstå och inte känna mig så irriterad på min bekant.

Jag känner en person som varit sjukskriven pga psykisk ohälsa i mer än år. Jag tvivlar inte på att det varit ett helvete. Det som jag dock ställer mig undrande till är hur länge man kan få fortsätta vara sjukskriven.

Den sjuke verkar nu må bättre sedan ett halvår tillbaks. Det känns provocerande för mig att den sjukskrivna inte kan gå tillbaks till jobbet men trots det vara ledare för barn inom tennis, ordna middagar, åka ut på utflykter, åka iväg flera dagar för att besöka familj, ta emot gäster som stannar några dagar, träna var och varannan dag. Är det såhär att vara psykiskt sjuk att man kan allt det här men man kan inte jobba?

Jag vet att det jobbas på att få till rätt mediciner för den sjuke och att medicinen fortfarande ändras då och då.

Jag försöker bara förstå och inte känna mig så irriterad på min bekant.