För ett antal år sedan hörde jag hur en kollega berömde en kund som kom in på vår arbetsplats: "Men vad fin du är! Du har gått ner i vikt!"
"Ja", blev svaret. "Jag har gått ner 11 kilo, men jag vet inte varför. Nu utreds jag för cancer..."
Själv kommenterar jag aldrig andras kroppar (och gjorde det inte innan jag hörde ordväxlingen ovan heller.) Jag uppskattar heller inte när andra kommenterar min egen viktnedgång. (Det brukar jag dock inte visa, då jag vet att de gör det av välmening. Jag brukar bara säga något om att "ja, jag går upp och ner i vikt. Och snart är det väl upp igen..."
För det är så det är, ts, Själv höll jag vikten i ungefär tio år efter en staor viktnedgång. Sedan gick jag upp igen och låg jag den höga vikten ungefär lika länge. Nu är jag på väg ner igen, men jag vet att det är lätt att man kommer tillbaka till utgångsläget igen Det handlar inte om dålig karaktär, utan att det ofta är ett hästjobb att bibehålla en ny, lägre vikt när kroppen tidigare har varit så överviktig,. Kroppen strävar alltid efter att övergå till sin tidigare högsta vikt.
(Det finns forskning som visar på det, alltså. Inget som jag hittat på själv,. Jag var själv tämligen unik som höll min låga vikt i ett helt decennium. Undersökningar visar annars att efter ett år har två tredjedelar gått upp till samma vikt som de haft innan, eller till en ännu högre siffra. Efter fem år gäller det för 97 procent...)
Därmed inte sagt att det inte finns de som lyckas bibehålla sin lägre vikt för evigt. Det gör det förstås. Men de är få, eftersom det är en ständig kamp mot kroppen...
