Förlossningsskador: Vaginal förlossning, är det verkligen det bästa för kvinnan?

Med tanke på att medellivslängden i mitten av 1800-talet låg på ca 44 år så jo jag tror nog att det då var ganska ovanligt att en förstföderska var närmare 30  

Hej alla mammor!

Jag har alltid varit förlossningsrädd och främst rädd för de skador som kan uppstå efter förlossningen och problematik längre fram i livet som tex framfall.

Trots denna rädsla som ständigt tär på mig valde jag att föda mitt första barn vaginalt år 2019 då det anses ?bäst? för mor och barn. Men ärligt talat, ÄR det verkligen bäst? I längden tänker jag framförallt.

Förlossningen avslutades med 2:a gradens skada efter klipp och jag som redan är orolig för allt kände direkt att nu är det kört. Mitt underliv är ärrat föralltid. Har läkt väldigt bra skulle jag säga och många skulle nog inte anse att det är något att haka upp sig på, men bara känslan av att inte vara helt som tidigare får mig att nästan ångra att jag inte valde kejsarsnitt och hade ett intakt underliv åtminstone?

Det som skiljer sig från tidigare är känslan mest. Känns som om jag inte har någon slidöppning längre utan det ända som gör att allt inte är ett enda stort gap är slidväggarna som ligger mot varandra. Sexet tycker jag inte känns lika mycket som förut men min man tycker inte att det är någon skillnad. Vet inte om det är psykiskt men jag får hela tiden för mig att jag inte är lika tight som innan. Gör knipövningar då och då och tycker att den har blivit i stort sett lika stark som innan men det hjälper ändå inte. Känner även att jag har mer ont i bäckenbotten vid mens på ett sätt jag aldrig känt innan förlossningen. Det märks alltså att det är något som hänger ihop med Förlossningen.

En annan sak som skrämmer mig är att jag fått höra från sjukvården att 50% av alla kvinnor får framfall någon gång i livet och att det väldigt sällan händer kvinnor som inte fött vaginalt. Detta gör att jag får sån ångest och känner mig nästan ?förstörd? som fött vaginalt och ångrar att jag inte valde kejsarsnitt. :( vill gärna ha många barn och tänker att ju fler som passerar kanalen ju mer ?ärrad? blir den? Borde jag föda mina resterande med kejsarsnitt om jag är orolig för detta?

Väntar nu mitt andra barn och mår lika dåligt om inte mer än innan. Tänker bara att jag gjort fel val. Dock det val som anses mest ?rätt? enligt samhället? hur gör jag för att få bort dessa tankar? Eller ska jag vara acceptera att jag är kvinna och får stå ut med detta och ständigt vara avundsjuk på alla som gjort kejsarsnitt och aldrig kommer att få framfall eller tyngdkänsla i underlivet..?

Har fött ett barn vaginalt och ett med akutsnitt och tredje som jag väntar nu vet jag inte riktigt än, lutar åt snitt pga medicinska skäl.

Men alltså , på riktigt ? Sen när får man VÄLJA snitt för att man är rädd för att inte vara lika tight längre? Har jag missat nått?

Förstår att man är rädd för skador men det där var faktiskt nått av det sjukaste jag har läst..

Och jo, man kan visst få framfall om man har gjort snitt , känner en som fick det.. tyngden av graviditeten är en ganska stor påfrestning , inte bara själva förlossningen. Det finns även kvinnor utan barn som drabbas av framfall pga t.ex långvarig svår hosta eller väldigt tunga lyft.

Jag fick ett larmsnitt förra gången. Nu är jag gravid igen och är livrädd för förlossningen. Jag vill inte ha ännu ett trauma med PTSD, separation från en sjuk bebis etc. För mig vore det bästa ett planerat snitt, men jag kommer med största sannolikhet inte få det.

Vill du ha snitt,var bestämd.Berätta det som hände dig.Jag fick det och hade inte accepterad nåt annat.

Har fött ett barn vaginalt och ett med akutsnitt och tredje som jag väntar nu vet jag inte riktigt än, lutar åt snitt pga medicinska skäl.

Men alltså , på riktigt ? Sen när får man VÄLJA snitt för att man är rädd för att inte vara lika tight längre? Har jag missat nått?

Förstår att man är rädd för skador men det där var faktiskt nått av det sjukaste jag har läst..

Och jo, man kan visst få framfall om man har gjort snitt , känner en som fick det.. tyngden av graviditeten är en ganska stor påfrestning , inte bara själva förlossningen. Det finns även kvinnor utan barn som drabbas av framfall pga t.ex långvarig svår hosta eller väldigt tunga lyft.

Dom som har turen att bli beviljade snitt har gått igenom en ofta lång och nedvärderande övertalningskampanj för att få det, så det är inget man får för att man är rädd för att bli slapp. Det handlar om folk med ptsd från tidigare vaginala förlossningar (ja, dom flesta som vill ha snitt är omföderskor!), om folk med bagage som våldtäkt och övergrepp, eller om folk som hela sina liv känt att dom föredrar riskerna med ks jämfört med dom vid vf.

Väldigt få kan bara säga att dom vill ha snitt och så får dom det. Det krävs otroligt mkt förberedelse och kunskap.

Man kan få framfall av själva graviditeten, jag som är fobiskt rädd för vf känner dock att det kan jag acceptera, eftersom det inte beror på att mitt barn har pressats ut genom min kropp i en för mig helt onaturlig process. (Ingen behöver skrika åt mig nu att det är naturligt, naturligt för mig hade inneburit att människan födde barn som hade hälften av storleken nyfödda har idag, på ett snabbt och skonsamt sätt, utan att behöva hjälp och att processen kan ta flera dagar.) Jag har inga problem med ett operationssår i magen, men mår illa vid tanken på ett söndertrasat och skadat underliv.

Dessutom är risken att få framfall trots ks väldigt liten jämfört med vid vf.

Dom som har turen att bli beviljade snitt har gått igenom en ofta lång och nedvärderande övertalningskampanj för att få det, så det är inget man får för att man är rädd för att bli slapp. Det handlar om folk med ptsd från tidigare vaginala förlossningar (ja, dom flesta som vill ha snitt är omföderskor!), om folk med bagage som våldtäkt och övergrepp, eller om folk som hela sina liv känt att dom föredrar riskerna med ks jämfört med dom vid vf.

Väldigt få kan bara säga att dom vill ha snitt och så får dom det. Det krävs otroligt mkt förberedelse och kunskap.

Man kan få framfall av själva graviditeten, jag som är fobiskt rädd för vf känner dock att det kan jag acceptera, eftersom det inte beror på att mitt barn har pressats ut genom min kropp i en för mig helt onaturlig process. (Ingen behöver skrika åt mig nu att det är naturligt, naturligt för mig hade inneburit att människan födde barn som hade hälften av storleken nyfödda har idag, på ett snabbt och skonsamt sätt, utan att behöva hjälp och att processen kan ta flera dagar.) Jag har inga problem med ett operationssår i magen, men mår illa vid tanken på ett söndertrasat och skadat underliv.

Dessutom är risken att få framfall trots ks väldigt liten jämfört med vid vf.