• Anonym (Star2­)
    Tis 31 aug 2021 07:58
    2299 visningar
    156 svar
    156
    2299

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (Typen­)
    Tis 31 aug 2021 08:55
    #1

    Låter som ni inte ska vara med varann?

    Barnen är ju för honom det viktigaste och funkar det inte där så kommer det bli jobbigt och jobbigare. Vad skulle hända om ni skaffade barn ihop?

    Nej, jag hade gått min väg. Plus.. att bo i hans hus och han maktmissbrukar att det är hans hus, är hemskt. Ni är ett par och hans hem borde vara lika mycket ditt hem.

    Du kommer inse när och om ni gjort slut att det var det bästa.

    Lycka till oavsett beslut!

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 31 aug 2021 09:09
    #2

    Tack, jag vet att du har rätt i det du skriver. Har flera gånger tagit en paus på 1-2 veckor ifrån honom för att det kändes ohållbart, samt att jag ville försöka ta mig ifrån. Men jag saknar honom direkt och får panik. Jag hör av mig och vi bestämmer oss för att försöka; dvs att JAG måste ändra mig och acceptera allt med hans barn. Där finns noll tolerans! Eftersom jag alltid haft svårt för andras barn även tidigare, så skyller jag allt på mig själv och lovar att ta tag i mina problem och ska bättra mig. Men när man sedan är i situationen så känns det hopplöst.
    Hans barn lär ju knappast försvinna! Plus att de, trots övre tonåren inte har en tanke på att på något sätt bli mer självständiga i livet. Tvärtom så blir allt bara värre ju äldre de blir, de kräver ännu mer tid och energi av pappan.

    Vi vet nog båda att det bästa vore att lämna varandra och hitta något som passar oss båda bättre. Men vi är båda rädda för ensamheten och separationer, varför vi håller oss kvar.

    Men det känns som att han mer och mer börjar få nog och faktiskt hade tyckt det vore skönt om jag flyttade. Han som var HELT emot detta tidigare. Jag hade varit glad, om han hade velat vara särbo, men han vill att det isåfall är helt slut.

    Känner att jag "stått ut" med hans barn nu i 5 år och de snart är vuxna, så därför känns det ännu mer onödigt för mig att lämna just nu, när de förhoppningsvis snart lämnar boet.

    Jag vill annat av mitt liv än att leva för mina barn. Det har jag gjort i 18 år. Nu vill jag leva och känna mig fri. Han vill aldrig vara fri, utan vill alltid ha närheten med sina barn och helst leva med dem om han hade kunnat.

  • Tis 31 aug 2021 09:19
    #3
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 09:09:02 följande:

    Tack, jag vet att du har rätt i det du skriver. Har flera gånger tagit en paus på 1-2 veckor ifrån honom för att det kändes ohållbart, samt att jag ville försöka ta mig ifrån. Men jag saknar honom direkt och får panik. Jag hör av mig och vi bestämmer oss för att försöka; dvs att JAG måste ändra mig och acceptera allt med hans barn. Där finns noll tolerans! Eftersom jag alltid haft svårt för andras barn även tidigare, så skyller jag allt på mig själv och lovar att ta tag i mina problem och ska bättra mig. Men när man sedan är i situationen så känns det hopplöst.
    Hans barn lär ju knappast försvinna! Plus att de, trots övre tonåren inte har en tanke på att på något sätt bli mer självständiga i livet. Tvärtom så blir allt bara värre ju äldre de blir, de kräver ännu mer tid och energi av pappan.

    Vi vet nog båda att det bästa vore att lämna varandra och hitta något som passar oss båda bättre. Men vi är båda rädda för ensamheten och separationer, varför vi håller oss kvar.

    Men det känns som att han mer och mer börjar få nog och faktiskt hade tyckt det vore skönt om jag flyttade. Han som var HELT emot detta tidigare. Jag hade varit glad, om han hade velat vara särbo, men han vill att det isåfall är helt slut.

    Känner att jag "stått ut" med hans barn nu i 5 år och de snart är vuxna, så därför känns det ännu mer onödigt för mig att lämna just nu, när de förhoppningsvis snart lämnar boet.

    Jag vill annat av mitt liv än att leva för mina barn. Det har jag gjort i 18 år. Nu vill jag leva och känna mig fri. Han vill aldrig vara fri, utan vill alltid ha närheten med sina barn och helst leva med dem om han hade kunnat.


    Du får nog börja att fundera på varför du får panik. Eller får du verkligen panik?
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 31 aug 2021 09:24
    #4

    Börjar tänka att han träffar någon annan som är bättre och att det är slut för alltid. Börjar kolla hans insta och fb ifall han lägger till någon ny. Det gör för ont! Vill inte att han ska gå vidare så lätt! Men tror att vi är där nu, att han känner att det är skönare att vara ensam än med mig där han hela tiden måste tänka på ifall barnen är jobbiga eller inte.
    Vill ju inte förlora honom, eftersom han är en bra man. Han klarar bara inte av att man någonsin säger något om hans barn, hur oförskämda de än är! 

  • Tis 31 aug 2021 09:26
    #5

    Hur svårt ska det vara. Välj en barnlös man.

  • Anonym (Qzxw)
    Tis 31 aug 2021 09:35
    #6

    Det blir lätt så när man kritiserar andras barn, föräldraskap och försöker styra och ställa kring sånt. Det funkar inte att hålla på så som du gjort om man inte har en total dörrmatta till partner som skiter i sina barn. Han har nolltolerans mot ditt klagande nu, inte ens suckande accepteras, eftersom du tjatat sönder ämnet och minsta lilla tecken på att du drar det dit igen = ilska från hans sida. Det är du som förstört detta. Man kan framföra sina synpunkter på ett respektfullt sätt, förklara hur man känner och tillsammans försöka få till en lösning som känns ok för båda (men det är för sent för detta nu, det är redan över. För infekterat för att kunna prata neutralt om). Funkar inte det kan man direkt konstatera att förhållandet inte kommer fungera och relationen bör avslutas eller göras till permanent särboskap. Man klagar inte och klankar ner på andras barn eller föräldrastil i år efter år. Det är ingen idé att försöka hålla kvar vid relationen längre, den är förstörd. Finns inget förtroende, respekt eller ork kvar. Du har helt rätt i att han tappat respekten för dig, antagligen tappat mycket av känslorna också, och det är för att du visat brist på respekt för honom, hans barn och hand föräldraskap under så pass lång tid. Han orkar inte mer.

  • Tis 31 aug 2021 09:38
    #7

    Ja, ni har nog nått botten och kommer nog inte ta er därifrån. Du VET ju nu hur han och barnen är, att han VILL att det ska vara så, och att han önskar ha barnen hemma så länge som möjligt. Du står inte ut med det, så det är väl ingen mening för er att fortsätta förhållandet? Du kan inte ändra på någon annan, men du kan ta dig ur en situation du inte vill vara i. Träffa en barnlös man nästa gång, och välj att inte flytta ihop?

    Denna man kommer säkert vara väldigt investerad i kommande barnbarn o.s.v., och det är säkert heller inget som du kommer vara så förtjust i kan jag tänka mig. (Du pratar om att du vill vars fri, att du inte gillar andras barn m.m.)

  • Anonym (Solbl­omma)
    Tis 31 aug 2021 09:39
    #8
    Anonym (Qzxw) skrev 2021-08-31 09:35:26 följande:

    Det blir lätt så när man kritiserar andras barn, föräldraskap och försöker styra och ställa kring sånt. Det funkar inte att hålla på så som du gjort om man inte har en total dörrmatta till partner som skiter i sina barn. Han har nolltolerans mot ditt klagande nu, inte ens suckande accepteras, eftersom du tjatat sönder ämnet och minsta lilla tecken på att du drar det dit igen = ilska från hans sida. Det är du som förstört detta. Man kan framföra sina synpunkter på ett respektfullt sätt, förklara hur man känner och tillsammans försöka få till en lösning som känns ok för båda (men det är för sent för detta nu, det är redan över. För infekterat för att kunna prata neutralt om). Funkar inte det kan man direkt konstatera att förhållandet inte kommer fungera och relationen bör avslutas eller göras till permanent särboskap. Man klagar inte och klankar ner på andras barn eller föräldrastil i år efter år. Det är ingen idé att försöka hålla kvar vid relationen längre, den är förstörd. Finns inget förtroende, respekt eller ork kvar. Du har helt rätt i att han tappat respekten för dig, antagligen tappat mycket av känslorna också, och det är för att du visat brist på respekt för honom, hans barn och hand föräldraskap under så pass lång tid. Han orkar inte mer.


    Exakt.
  • Anonym (Casan­ova)
    Tis 31 aug 2021 10:05
    #9
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 09:24:17 följande:

    Börjar tänka att han träffar någon annan som är bättre och att det är slut för alltid. Börjar kolla hans insta och fb ifall han lägger till någon ny. Det gör för ont! Vill inte att han ska gå vidare så lätt! Men tror att vi är där nu, att han känner att det är skönare att vara ensam än med mig där han hela tiden måste tänka på ifall barnen är jobbiga eller inte.
    Vill ju inte förlora honom, eftersom han är en bra man. Han klarar bara inte av att man någonsin säger något om hans barn, hur oförskämda de än är! 


    Andras ungar är värst. De flesta har mycket sämre tålamod med andras ungar än sina egna små änglar. Men med det sagt... Ungar är ungar. Även väluppfostrade ungar beter sig illa emellanåt. Särskilt hemma. När barn är borta brukar de flesta vara bättre på att uppföra sig. Det är blygheten som gör det. Sen ska det så klart finnas gränser och konsekvenser för hur barn ska bete sig även hemma.

    Står han verkligen för total anarki i hemmet?

    Är det inte så att du kanske har lite orimliga förväntningar på hur barnen ska vara och bete sig? Möjligen som små vuxna?

    Ni kanske får hitta något mellanting. Kompromissa så att båda blir lite missnöjda.


  • Anonym (qqq)
    Tis 31 aug 2021 10:15
    #10

    Som jag förstår det har problem funnits ända sen du flyttade in? Det ÄR väldigt svårt att flytta in i ett befintligt hem med barn. Det bästa hade nog varit att ni startade med något helt nytt, för att ni vuxna skulle bli mer jämlika så att säga.

    Men sen är det hans barn, du är "bara" en extra vuxen men det blir förstås ohållbart när man har så olika syn på hur en familj ska fungera tillsammans. 

    Det bästa hade absolut varit att ni inte hade flyttat ihop utan varit just särbo, och haft de där mysiga barnlösa veckorna. Kan han inte gå med på det är nog enda lösningen att ni gör slut. 

Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
Logga in
Bli medlem