För en tid sedan var min tjej att vara otrogen. Jag har valt att fortsätta, men har svårt att komma över ältandet. Hur länge ältade du som också blev bedragen? Och du som var den otrogna, hur påverkade detta ältande dig, att du fick höra frågorna om och om igen?
Hjärnan är svår att påverka, en sida identifierar faran, den andra söker logisk lösning också är ältandet igång. Tips på att komma vidare?
Ja, som sagt. Vi är alla olika. Många vittnesmål om filmer som spelas upp om och om igen i huvudet.
Visst är det så att det är kortare väg till bingen om man redan haft en relation, och jag kan förstå att just i ditt fall är jobbigt. Dom hade vad jag förstår inte ens haft en riktig relation, utan bara varit kk. Att då sätta sitt förhållande på spel för något så tillfälligt????
Personligen aktar jag mig för folk som haft kk relationer. På något sätt känns det så lössläppt. Tangerar lite diskussionen om att man inte kan vara kompis över könsgränserna. Men det ärr en annan diskussion.
Varför propagerar du för otrohet i var och varannan tråd?
Ja, det känns ju jävligt upplyftande för ts...
Eller hur, om det slutar med att de skiljer sig kommer deras ungar säker jubla åt mammas erfarenheter
Ah det gamla vanliga.... lägga ansvaret på den drabbade och kräva att hen ska springa runt och försöka skydda barnen från konsekvenserna av den andra förälders idioti ?
Jo, otrogna människor verkar av någon märklig anledning alltid tycka att det är andras uppgift att städa upp efter dem. För inte fan kan man väl tänka på barnen innan man är otrogen? Nejdå, det är bara o köra och sen kräva att den andra förälders ska hjälpa en ljuga för barnen.
Något liknande hände mig och uppdagades för ett år sedan. Min man hade haft en rätt lång och framväxande relation vid sidan av. Oskyldig, säger han själv, han behövde bekräftelse osv. Han avslutade det direkt, ångerfullt, sa att han bara vill vara med mig. Vi har haft det knackigt i flera år, jag kan på en nivå förstå det som hände. Förlåta, jo visst, jag är inte särskilt sentimental. Men det är klart att jag ältar i perioder, fastnar i tankar om dem tillsammans, känner mig förnedrad, arg, ledsen osv. Andra dagar känns det okej, vi har ändå haft ett bättre år än på länge.
Det stora problemet för mig är egentligen inte ältandet av vad som har hänt, utan känslan att aldrig mer kunna lita på honom. Jag har alltid gjort det, valt att göra det, men vad hjälpte det? Kunde han hålla på och smussla med henne och samtidigt leva på med mig som om ingenting hänt, då kan han göra samma sak igen. Jag tror att det är den insikten som sakta driver mig mot beslutet att separera.
Så mitt tips/råd är väl att jag tror att ältandet behövs och går över med tiden, men att tilliten framåt är så mycket svårare.
Något liknande hände mig och uppdagades för ett år sedan. Min man hade haft en rätt lång och framväxande relation vid sidan av. Oskyldig, säger han själv, han behövde bekräftelse osv. Han avslutade det direkt, ångerfullt, sa att han bara vill vara med mig. Vi har haft det knackigt i flera år, jag kan på en nivå förstå det som hände. Förlåta, jo visst, jag är inte särskilt sentimental. Men det är klart att jag ältar i perioder, fastnar i tankar om dem tillsammans, känner mig förnedrad, arg, ledsen osv. Andra dagar känns det okej, vi har ändå haft ett bättre år än på länge.
Det stora problemet för mig är egentligen inte ältandet av vad som har hänt, utan känslan att aldrig mer kunna lita på honom. Jag har alltid gjort det, valt att göra det, men vad hjälpte det? Kunde han hålla på och smussla med henne och samtidigt leva på med mig som om ingenting hänt, då kan han göra samma sak igen. Jag tror att det är den insikten som sakta driver mig mot beslutet att separera.
Så mitt tips/råd är väl att jag tror att ältandet behövs och går över med tiden, men att tilliten framåt är så mycket svårare.
Din känsla är vanlig bland många som hamnar i den situationen.
Tiden läker alla sår stämmer inte riktigt, man måste bli av med infektionen innan man kan läka såret.
En viss acceptans av att något hänt, att förlåta kan vara svårt men möjligt för en hel del (fler än man tror). Tilliten är dock en annan femma.
Det är här det krävs förståelse. För att kunna bli trygg igen och känna tillit i att det inte händer igen behöver man förstå på djupet varför det hände första gången, vad var det för saknad eller behov som låg till grund för sveket?
Om man inte helt förstår vad som hände så kan man ju inte förebygga att det hände igen och då kommer man aldrig riktigt kunna bli trygg.
Det är lite som att man skulle få ett brandtillbud hemma pga ett diffust el-fel.
Man släcker elden ordentligt men jag tror ingen är riktigt trygg innan man får svar på varför, så man kan åtgärda orsaken till branden och förebygga att det händer igen.
Hittar man inget svar så kommer man kanske frestas att byta ut hela elsystemet och dra om alla kablar eller rent av flytta.
Om båda verkligen vill så är terapi och fullständig öppenhet en väg.