Gemensam ekonomi

Håller med, det är skitkonstigt. Skulle aldrig vilja leva med någon som har det synsättet, och det gäller både om det skulle vara jag som skulle tjäna mindre, och jag som skulle tjäna mer. Handlar alltså inte om min egen situation, utan om att det är ett så ogint tankesätt. OBS detta gäller om man träffas unga och börjar leva livet tillsammans med fyra tomma händer. Skaffar barn tillsammans, köper hus, planerar att leva tillsammans livet ut... och det inte finns några tidigare barn att betala underhåll till. 

Om man är äldre när man träffas och redan har var sina barnkullar, kan det förstås vara lite annorlunda. Där tänker jag, att det inte bör gå ut över de barn som redan finns, om pappa eller mamma träffar någon ny som inte vill dra sin del av lasset. D.v.s. barnen ska inte behöva sluta med sin ridning, sin hockey och sina årliga språkresor, för att mamma ska försörja en tiggare som hon plockat upp utanför ICA, under inflytandet av någon klimakterie-hormonsvängning. (För att ta ett extremt exempel.) 

Du skriver ogint, jag ser det som en frihet. När våra gemensamma utgifter är betalda, så kan vi var och en på eget håll, använda våra pengar till det vi önskar. Om jag känner för att köpa en dyr tavla till hemmet, så kan jag göra det utan att diskutera det med min sambo. Han har köpt bilar utan att prata med mig, eftersom det har varit för hans pengar, så länge det inte påverkar vår gemensamma delar av ekonomin så har vi inte lagt oss i.
Den som tjänat mest, oavsett vem det varit (förut var det han, numera är det jag) har tagit den större delen av de gemensamma utgifterna (inte på kronor eller ören, utan lite på en höft). Vi har ett gemensamt konto, som det sitter ett  par hundralappar på.
Mina föräldrar hade olika banker t.ex. 
Mamma var så nöjd med att de inte hade gemensamt konto när pappa dog. För det tog ett tag innan pappas pengar kom till henne, nu hade hon egna konton, egen lön, som gjorde att hon kunde betala sina räkningar, handla mat etc, tills dess bodelningen var klar

Tyskland t.ex.. Min tyska väninna började arbeta - på halvtid - nu när hennes dotter (enda barnet) fyllde 14. Innan dess har hon varit hemmafru.

Det har aldrig varit tal om något sådant som man läser här, att inte makens lön skulle vara bådas pengar - tvärtom. Familjen har dessutom haft en städerska som kommer två gånger i veckan och gör det grova hushållsarbetet, för att avlasta min väninna.

Min väninna har haft mycket tid med sitt barn, hon och de andra mammorna i villaområdet har träffas på dagarna för "pysselpartyn" och sådant... medan de flesta mammor här i Sverige knappt ser sina barn vakna, och helgerna också bara innebär stress när det ska städas och storhandlas och arbetas i trädgården... allt sådant som en hemmafru (eller tjänstefolk som familjen hyr in, som hos min tyska väninna) gör undan under vardagarna, så att hela familjen sedan kan umgås i lugn och ro på helgen. 

Vi svenska kvinnor är lurade, men det är inte så många som ser det - eller VÅGAR se det. 

I din familj finns det styvbarn (fanns du väljer att inte nämna dem nu, undrar varför), och då blir det ju lite annorlunda. Om din man vill hjälpa sina söner med insatsen till lägenheter t.ex., så tycker jag att det är rimligt att han har möjlighet att spara det från sin inkomst. Men nu pratade vi ju om en hel familj, som ska börja sitt liv som familj utan bagage från förr. 

Därför att de har varit självgående i över 15 år, så det känns inte så relevant.

Och för mig har det aldrig varit någon tanke på gemensam ekonomi, det var en käpphäst för mig så länge jag har varit vuxen

Och i Tyskland väljer många kvinnor att inte skaffa familj just för att de inte kan kombinera det med arbete. Finns inte utbyggd förskola som i Sverige. Därför föds det färre barn i Tyskland än i Sverige. 

Ja, jag vet att det finns bakåtsträvare som tycker att det är fel att en vuxen människa kan försörja sig själv samt har råd att lämna ett dåligt förhållande. Det är kvinnorna som är hemmafruar och sedan måste leva på soc när förhållandet är slut som är lurade, av sådana som dig. 

Det kan ju fortfarande vara relevant, om din sambo (glömde att han inte var din man, så hela den här diskussionen är ju irrelevant för dig egentligen - och NEJ en ring på fingret gör ingen skillnad juridiskt eller moraliskt), vill spara pengar så att de ska få ett stort arv. Hellre än att slösa sina pengar på dig. 

Fast att missa hela sina barns barndom är grovt. Jag tror att på dödsbädden, kommer man att tycka att det var mycket värre, än om man har missat ett steg i karriären och aldrig blev mellanchef...

Har du någon statistik på, att det är före detta hemmafruar som lever på soc? Det stämmer inte alls med min erfarenhet, det brukar vara kvinnor som aldrig varit gifta, utan fött barn under olika lösa förhållanden som går på soc. Är man gift så får man ju ut pengar i bodelningen, och innan de är slut har man ofta hittat ett jobb eller studier med CSN.

Min tyska väninna har som sagt börjat arbeta halvtid, hemifrån, nu när hennes dotter är tonåring. Hon arbetar som översättare, och detta var inget problem att få. Hon har ju sin gamla språkutbildning att falla tillbaka på, och hon har hela tiden hållit språken uppe. Hon har t.ex. pratat lite engelska med dottern varje dag sedan hon föddes typ, så att dottern talar också flytande engelska nu.

Fast det förutsätter ju att det finns något att bodela. 
Men det är tufft att komma in på den svenska arbetsmarknaden om man varit borta länge och jag har läst alltför många inlägg om gifta kvinnor, som inte har någon utbildning och inte har något arbete, här på FL, som inte klarar av att lämna en destruktiv relation.