Ny mamma i behov av pepp
Behöver verkligen lite glada hejarop nu och löften om att det kommer bli bättre. I brist på fysiska mammagrupper eller öppna förskolor i dessa pandemitider vänder jag mig hit.
Är ny mamma till en nu tvåmånaders baby. Och just nu känns allt hopplöst. Jag älskar att vara mamma och min baby är på riktigt det finaste jag har, är något så otroligt glad för att han finns. Men jag känner mig så otroligt otillräcklig just nu. (Och jag har en partner som stöttar och hjälper allt han kan så det är inte att jag är lämnad ensam i detta).
Bebis ammar inte utan amningsnapp. Med amningsnapp går det men förmodligen blir produktionen för låg. Vi stöttar med ersättning efter varje måltid. Det löser problemet med mängden mat nu men gör att mjölkproduktionen inte ökar heller. Jag pumpar det jag kan. Detta gör att jag inte kan amma lätt i sängen, utan varje matning blir en timmes avbrott där vi går upp, ammar och flaskmatar och sen försöker få bebis att somna så djupt att man kan gå tillbaka till sängen igen utan att väcka. Det är svårt, eftersom han oftast vaknar av att bli buren.
Bebis fick svamp i munnen vilket medför att vi nu är på en 6v behandling med medicin slm ska ges 4 ggr per dag, som aldrig verkar sammanfalla med övriga rutiner. Bebis hatar också medicinen och blir upprörd av att få den i munnen varje gång, vilket ger 4 gånger om dagen vi bråkar med varann. Det medför också att precis allt ska kokas efter varje använding. Varje napp, flaska, medicinspruta. Efter varje gång. Står vid spisen konstant.
Bebis är också inte en naturligt nöjd en, utan skriker ofta och mycket. När han vaknar kan han gå från sömn till illvrål direkt. Eller när man tränar nacke. Eller matar. Eller efter matning. Detta får mig att känna mig otillräcklig som inte kan hjälpa honom. Kan inte lägga honom ensam, då skriker han. Svårt att få ihop med att koka alla saker hela tiden. Har försökt få till sjal men jag har inte klarat det än pga dels ren trötthet att försöka (bebis skriker när vi försöker) och att jag är rädd att inte få till det. Den enda gång han sover tungt är efter vagnspromenad eller om vi somnar i soffan av trötthet på morgonen/förmiddagen.
Jag känner mig så otroligt otillräcklig av allt detta. Att ha en bebis som skriker väldigt mycket, inte kan läggas ned, där vi jobbar med amning samtidigt som vi stödmatar, men där varenda flaska måste kokas efter varenda användning i 6 v tid pga svamp och där han inte sover själv eller ens på mig om nätterna. Allt detta ihop får mig att känna att jag är otroligt dålig som inte får till något alls. Kunde jag ammat hade jag sluppit bo vid spisen och koka saker konstant. Men det går inte just nu. Och sömnbrist i kombination med konstant missnöje gör att det ofta skär i mammahjärtat hur dålig jag måste vara. Som sagt är min bebis det bästa jag har och jag vänder ut och in på mig nu för att det ska bli bra för honom.
Jag går runt för att jag har en bra partner som tar lite matningar så jag får sova och sköter allt annat i hushållet nu eftersom bebis just nu också är nöjdast på mig. Annars hade allt praktiskt hemma havererat för länge sen.
Men tror att jag krasst är i behov av lite moraliskt stöd. Bara höra att andra haft det jobbigt men att det ordnat sig...