"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Jag läste en artikel för en tid sedan där en studie visat att barn mycket sällan uppfattat att föräldrarnas relation är dålig när de separerar. Att barn lider mycket mindre än föräldrarna tror av ett kärlekslöst förhållande mellan mamma och pappa. Så länge ingen far illa eller barnet utsätts för eller bevittnar allt för obehagliga situationer är det i princip alltid i barnets intresse att föräldrarna håller ihop. Artikeln hänvisade också till studier som visade att den absoluta majoriteten av skilsmässobarn önskar att mamma och pappa blir tillsammans igen, eller att separationen aldrig ägt rum.

Jag ska se om jag hittar artikeln. Vet att det var från finska Yle, men hittade den inte nu när jag sökte som snabbast.

Med det sagt så är det ju i många fall helt sant att det bästa för barnen är att stanna i sitt tråkiga och kärlekslösa förhållande. Att stanna för barnens skull. Med all sannolikhet har barnen det bättre i den familjen än med två separerade föräldrar. Undantagsfall finns såklart, men på en gruppnivå kan man ju klart konstatera att barn som växer upp i en kärnfamilj både är lyckligare och lyckas bättre, även om mamma och pappa mest driver familjen AB ihop.

Jag tycker personligen det är hedervärt med personen som stannar för barnens skull. Det är en fin och osjälvisk handling. Att separera är i många fall helt själviskt. Man själv mår bättre av det. Och ja, visst är det okej att vara självisk ibland, men man bör vara medveten om vad man utsätter sina barn för. Att slå på alla försvarsmekanismer och hävda att barnen nog har det bäst om vi separerar, det är knappast rättvist eller insiktsfullt.

Jag tror inte heller att barn generellt lider av att gnistan mellan föräldrarna försvunnit. Generellt är barn nog rätt ointresserade av föräldrarnas sexliv och när de börjar bli tillräckligt gamla för att börja förstå begrepp som gnista i relationer VILL de nog inte veta något om föräldrarnas sexliv. 

Ett alternativ till att skilja sig om man upplever att gnistan har försvunnit och man tycker det är ett stort problem kan ju vara att tillåta varandra att ha sex med andra, så länge man sköter det diskret. 

Hur som helst är det så någon med den personligheten kommer att säga, för att skrämma kvinnan att stanna kvar. Min pappa hotade min mamma med att han skulle få henne inspärrad på psyket och hon skulle aldrig få se mig mer, om hon gick igenom med skilsmässan.

Detta var efter att han själv varit otrogen upprepade gånger och även lämnat henne en gång redan för en annan kvinna (som faktiskt var så smart att hon dumpade honom efter några månader), så då ville han ta min mamma tillbaka.

En kollega hade också liknande scenario med sitt ex, som både hade diagnhos och drack för mycket. Han skulle minsann ta barnen och bla bla bla. Han pallade exakt två vv veckor innan han gick till varannan helg, och ett halvår senare gav han upp helt för han fick gå i behandling för sitt missbruk. Men den idioten fattade i alla fall att han skulle ge upp innan barnen fick obotliga skador.

Det är väl ändå inte så svårt att förstå?

Man använder barnen för att slippa att själv ta ansvar över situationen. Alla förändringar är jobbiga, man vet vad man har men inte vad man får. Kan man slippa så gör man och klarar man inte av att ta ansvar så skyller man på barnen, medvetet eller omedvetet.

Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.

Det förekommer dock. Min ex-man var väl bara hälften så illa.... nja... ännu lite mindre kanske. Men han är knepig och dessutom hade han ett problem med alkoholen också. Inte heller bra om man ska ta hand om barnen själv.

Jag skilde mig när barnen var 8 och 10, då kunde de åtminstone säga om det var något eller själv komma iväg och komma till mig. Fast - det gör de inte alltid heller. Antigen av lojalitet med pappa eller av andra orsaker..... Det är inte helt lätt.

Håller med lite här, man ska ju vara ett exempel för sina barn och då måste man ta hand om sig själv också! Viktigt att visa att man ska värdesätta sig själv, att ett förhållande har man av kärlek och för att man vill, inte för man "måste"

Barnpsykologer har mycket tydligt visat att man "ärver" sina föräldrars kärleksmönster. Är äktenskapet kärlekslöst så kommer barnen också att få det med mycket få undantag.

Många argumenterar i egen sak och försvarar sitt "för barnens skull" med att de gör något bra. Men i själva verket tänker de fruktansvärt egoistiskt utan förmåga att sätta sig in i barnens situation.

Barnpsykologerna menar också att dte är bättre med bonusfamiljer där det förekommer kärlek. Det är enligt dem även att föredra att vara singelförälder och lycklig och harmonisk. Därför att det visar barnen hur lyckliga föräldrar är.

Kärlekslösa äktenskap är ytterst sällan lyckliga och harmoniska och föräldrar är det oftast inte heller utan det är i bästa fall jämna plågor. Bättre bör man vilja sina barn mer än att livet och äktenskap är till för att härda ut.

Är det något jag vill förmedla till mina barn är det att livet och relationer vanligtvis inte är som i Hollywoodfilmer och att andra former av kärlek kan vara minst lika värdefulla. 

Att det normala faktiskt är att man bara är sådär himlastormande passionerat kära i varandra i något halvår eller ett år, sedan övergår det ofta i en annan typ av kärlek som inte är lika intensiv men minst lika mycket värd. 

Att det inte är något konstigt alls  att inte känna någon ?gnista? när man varit ihop i tio, femton, tjugo år men det betyder inte att äktenskapet är kärlekslöst.

Om flera skilsmässor nu helt plötsligt är något hemskt som man bör förebygga att ens barn själva går igenom som vuxna som du antyder i din sista mening i inlägg 34, ja då är väl den största tjänsten man kan göra sina barn när det deras framtida relationer att förmedla att gnista och passion är något som vanligtvis bara håller i sig en begränsad tid så att de inte blir allt för desillusionerade när de själva så småningom gör erfarenheten att vardagslivet inte är som i Hollywoodfilmerna.

 

Håller med.

Sen kan jag absolut förstå extremfall där den ena partner har missbruk eller man fasar för sina barns trygghet.

Men i övrigt, bland två rediga vuxna människor, där håller jag med

Jag vill inte att mina barn ska nöja sig med något bara för trygghetens skull. Dom ska ha tillräckligt mycket trygghet i sig själva för snart lämna något som inte får dem att känna den glädje de förtjänar.

Sen så ska dom givetvis inte bara lämna för minsta lilla motgång, men jag hoppas att dom aldrig skulle stanna för någon annans skull än sin egna.

Hen har skrivit ? Tänk dig in i den här situationen. ? och inte att det är allmän sanning och stämmer på alla pappor.

Men min far har i alla fall blivit mycket elakare.

Som tur mina föräldrar skilde sig för ca 30 år sen i ett annat land, så varannan vecka var inte vanligt då , men bara varannan helg i några år var vidrigt.