"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Det är väl inte så konstigt att ta hänsyn till att barnen. Om man inte har barn är det givetvis enklare att lämna. Om man inte köpt gemensamt boende är det enklare att lämna. Det finns massor av aspekter som spelar in.

Det klart att jag på sätt och vis hellre hade velat att mina föräldrar fortsatte tillsammans, men nu var det som det var. Båda är bra människor i grunden, men passade inte ihop. Som barn tänkte jag inte så mycket på det, förutom att det var skönt att slippa alla bråk osv. Som vuxen förstår jag varför de skildes. Och att stanna i det som var, hade skadat mig och min syster mycket mer. Sen verkar du utgå från att kvinnor lämnar bra män för dåliga män. Oftast är det väl tvärtom? Man lämnar ett dåligt förhållande eller en dålig man. Alla är tyvärr inte bra föräldrar heller, varken pappor som beter sig illa eller mammor som lämnar en vettig pappa och för nån strandraggare. Och ingetdera gör barnen lyckligare.

Och gällande att lära känna varandra ordentligt först, samt inte skaffa barn med en dålig man. Självklart, men olämpliga partners skyltar sällan med det. Och kvinnor är inga tankeläsare. Ibland blir problemen inte tydliga förrän man har fått barn. Det är så dags då. Det är betydligt vanligare att kvinnor upptäcker att det tyvärr finns en liten Kenny eller Stefanos gömd i hennes man, än att hon skulle lämna en vettig man för en sån.

Det är nog så man kan beskriva min situation. Jag vill inte lämna mitt barn ensam med dess pappa, ett par timmar går bra men jag känner mig inte trygg med att göra det ett dygn ens. Jag vet hur han tilltalar barnet, vad han reagerar på, vilka bestraffningar han kör med som inte ens är relaterade till situationen, hur han kan höja rösten osv. Jag försöker göra inspelningar men ofta är det så korta stunder det pågår att man inte hinner. Jag gör också anteckningar av de större bråk som vi vuxna har. Vad är värst, att bo kvar i en tuff situation där man åtminstone kan gå emellan eller att lämna sitt barn vind för våg med en smått aggressiv person varannan vecka..? Nej, jag kan nog inte lämna honom än men om han skulle begära skilsmässa skulle jag inte sätta mig emot. Däremot kämpa med näbbar och klor för att bli boendeförälder med umgänge dagtid några timmar åt gången med pappan (blir nog inga problem att få honom att gå med på det faktiskt). Han vet själv att han inte kan hantera barnet särskilt bra.

Har aldrig sett någon personligen som använt det så. Mest jag sett är det folk som lever i olyckliga förhållande och tycker att dom måste stanna för barnens skull. Sen att tänka för barnen vill det? Som jag sett argumenterats, Barn vill äta godis till middag också, betyder inte att det är det bästa för dom

det handlar för mig helt om praktiska skäl.. härda ut av rena bekvämlighetsskäl.. fattar inte hur andra tänker som bryter upp.. inget blir ju bättre? är ju dessutom svårt att hitta någon vettig singel.. mest barnrumpor där ute som ingen ändå pallar med .. sen ska barnen matcha ihop.. och bonusförälder plus barn.. fyfan vilken soppa säger jag bara... nä mitt mål är att stå ut tills kidsen blir i ca 10årsåldern och är mer självgående.. då känns en skilsmässa mindre dramatisk.. har man sätt barn till denna världen så får man fan kunna bita ihop lite..

Finns det folk som separerar så enkelt, för att det inte pirrar i magen varje dag osv?

Jag har aldrig hört om det. Jo, vissa människor på sociala medier och i vissa reality-program men inte annars.

Det absolut vanligaste enligt mig är att man stretar på i år efter år. Folk vänjer sig vid att ha det halvdant, eller till och med väldigt illa.

Jag tror att det är oerhört vanligt att man är rädd för att vara ensam. Man vet vad man har men inte vad man får. Det är också vanligt att kvinnan har dålig ekonomi på grund av föräldraledighet, gått ner i tid när barnen kommer, tar ut mest VAB och har dessutom sämre lön från början. Dessa kvinnor känner att de inte klarar sig själva.

Och visst kan det fungera om kärleken försvunnit men man är fortfarande goda vänner. Man hjälps åt hemma och med barnen. Man behandlar varandra med respekt och unnar varandra saker. Då kan det ju funka.

Men ofta är det inte så. Föräldrarna är ofta irriterade på varandra. De kanske inte bråkar framför barnen men det märks att de nyss grälat. De talar hårt till varandra, rör sig stelt kring den andre. Unnar inte varandra något. Det är inte en bra miljö.

Sedan tänker jag mycket på det sociala arvet. Vi föräldrar visar ju barnen hur kärleksrelationer ska vara. Inte vill man lära barnen att ett vanligt förhållande är att man aldrig rör varandra. Snäser åt varandra. Den ena hjälper aldrig till hemma. Att det är ständiga småtjafs om allt möjligt.

Jag är i 30-års åldern och det jag märker är ett vanligt problem bland mina väninnor och kvinnliga arbetskamrater är att mannen inte tar sin del med hem och barn. Kvinnan har ständigt huvudansvaret. Det skapar ideligen tjafs och dåligt humör.

Så vill man ju inte heller visa barn att ett förhållande ska vara. Att mannen/pappan jämt smiter undan och kvinnan/mamman är ofta besviken och arg.

En del väljer att stanna för att de inte vågar lämna barnen ensamma med den andra föräldern därför att föräldern har problem av något slag, ansvarslös, missbruk, aggressivitet eller något annat. De är kvar för att ha koll.

Att tänka på sig själv först och att man inte vill vara utan barnen är egoistiskt, ja. Men att barnen ska slippa flänga runt är bra. Jag är så otroligt glad att jag växte upp i kärnfamilj och slapp dela julafton mellan två hem, bonusföräldrar, släpa med mig favoritprylarna varje vecka.

Absolut förståeligt och smart.