Sjukpension pga psykiska

Kan tillägga. Jag har 2 st föredetta kollegor som bara jobbar 60% och är sjukskriva pga psykiska resten. Dom vill egentligen få 100% sjukskrivning båda två, men jag tycker det är bättre såhär! Ena av dom lärde jag känna lite bätte och då när hon inte jobbsr skriver hon "ja nu är jag bara hemma och sover, detta är inget liv, orkar inte ens gå ut med soporna" MEN när det är dags att jobba då "orkar" hon för hon måste, och jag tycker ärligt hon är mer glad och positiv på jobbet än den tiden hon är sjukskriven, så jag tycker inte 100% sjukskrivning är lösningen..

Denna personen säger dock om mi  kompis som fått 100% sjukskrivning "vissa har de så enkelt, får allt " (dom känner dock ej varandra) men nej, jag håller inte med där.. 

För hennes "värdighet" är det givetvis viktigt att fortsätta vård och inte att hon faller mellan stolarna... men samtidigt, hur är din allmänbildning? Det är verkligen svårt att få sjukersättning idag så hur det gick till på den tiden är inte väsentligt idag. Alla jag vet som är eller har varit i den svängen har studier/arbete/arbetsträning tillsammans med andra utredningar bakom sig. Det är långt ifrån ett första alternativ.

 

Att folk får gå på aktivitetsersättning och i vissa fall falla igenom systemet helt så att de svårare kraven med sjukersättning i samband med ej helt utredda gör att allt blir kaos är dock inte bra. Men just sjukersättning är numera ordentligt utrett.

Det ser ut som att det är svart på vitt att om man blir 100% sjukskriven och bara gå hemma och ältar sin diagnos så blir man sämre. Ändå vill dessa personer bli 100% sjukskrivna?
Det känns meningslöst att lägga någon energi på dessa personer. Att de har mage att gnälla är anmärkningsvärt.
Som arbetsgivare skulle jag tycka att det vore helt okej om dessa blev sjukskrivna på heltid så att jag som arbetsgivare slapp lägga resurser på dem.
Som medmänniska önskar jag förstås att de skulle skulle få vård och bli friska. Dessvärre verkar de själva inte vilja ha någon hjälp.

Jättekonstigt. Varför ska inte din kollega få ha ork att göra viktiga saker? Att ta hand om sig själv? Äta, sova, duscha?

Varför tror du att hon är gladare? Så lätt att fejka och när man väl har en period av 100% sjukskrivning så mår man givetvis inte alls bra.

Jo jag har hört att många har svårt att ens få sjukersättning fast dom är ordentligt sjuka ja! (Nej jag säger inte att hon inte är ordentligt sjuk så inget påhopp om det) men jag menar en med cancer som mått skit var ändå tvungen qtt jobba 100% (en väns släkting) där går ju något fel känner jag. 

Så ja.. Jag vet detta. Hon låg inlagd på psyket i flera månader på den tiden. Idag är vill hon bli inlagd men får inte det. Men ändå är hon sjukskriven 100%, jag får det inte qtt gå ihop bara..

Hon vill självmant blir inlagd och du ifrågasätter hennes sjukskrivning?

 

Men om hon är så sjuk varför får hon inte bli inlagd då? Undrar bara.. 
Jag påstår inte att hon inte mår dåligt nej, men med all dessa behandling ska de ju bli bättre och inte värre.

Jag tror personligen att all medicin också gör det värre för hon fick massa nya syntom efter medicinering.

Sist när hon blev inlagd tillslut och var där ca 1 vecka kom klagandet på att "man får inte gå ut efter kl X och röka" "man får inte dricka kaffe här efter kl x" så hon åkte hem.. Jag känner som sagt att hon letar efter saker att klaga på och tar inte emot hjälpen!

Jag är väll en dålig person själv helt enkelt då som inte förstår.  Jag försköker allt, men inget duger..

Du gnäller på hennes allmänbildning men själv har du en massa luckor på saker som är väldigt relevanta i Sverige.

Det är inte vård på psyk utan förvaring när man läggs in. Att ens få bli inlagd kan vara väldigt svårt även om man är självmordsbenägen och t.om även om man nyligt gjort försök.

Förklara gärna vad som gör dig arg? 

Om en person sjukskriven 100% och man slutar med ALL behandling är kosntigt enligt mig. Hon har inte ens kvar sin kontakt person.

Dom sa på sista mötet "blir det kris får du kontakta din lokala vårdcentral". 

Det är ganska välkänt (trodde jag) bland psykologer och andra psykologiskt orienterade att 100% sjukskrivning sällan är vad en person behöver. Möjligen initialt om man tex startar en medicinering eller ger sömntabletter för att en person som länge gått på högvarv ska kunna vila. Men det ska inte vara en lång period för som du TS är inne på själv så kommer det befästa sjukdomsbilden. De flesta behöver dagar under veckan som bygger på normalitet och rutiner på arbetet för att sakta men säkert ta sig tillbaka. 

Depression är inget man botar genom att ta sig i kragen. Dock finns allt att vinna på att göra livsstilsförändringar och bryta mönster vilket man förstås måste få hjälp med! Det är inte meningen att gemene man ska gå på SSRI år efter år! Det är som jag hörde en liknelse häromdagen med ett brutet ben. Man ska SJÄLVKLART medicinera och smärtlindra initialt. Det går inte att dra ett brutet underben tillrätta utan att lindra smärtan för individen. Men sen ska hen öva sig på att stödja på benet efter ett tag och förhoppningsvis ska hen kunna gå normalt så småningom.
Det känns dock som att det är där det brister (vilket många regioner och särskilt BUP nu uppmärksammar när det gäller tex ADHD och barn som medicineras länge och utan uppföljning) = trycket är så hårt så att ge tid till samtalsterapi, stöd i dessa livsstilsförändringar, att förändra tänket och synen på saker mm det finns det inte resurser till. Samma som inom gastric bypass också, det går inte att operera bort en problematik som sitter i hjärnan, kopplat till ångest, mat och kroppsuppfattning. Det flyttar sig ofta och bidrar till en (och kanske värre) problematik istället. Även om vissa förstås hjälps. Men många behöver båda sorters stöd för att det ska anses lyckat.