Sjukpension pga psykiska

Tydligen så många som står i kö och hon har ju haft all stöd och terapi snart 20 år  i olika former, samt massor av olika mediciner. Men ändå, känns lite som dom tänker "äh, vi lägger inte mer pengar och resurser på henne,  de är kört" , så känner jag iallafall.

Det var någon medicin som funkade lite bättre än dom hon har nu, men den ville hon inte fortsätta med för hon gick tydligen upp "flera kilo" (jag märkte dock inget) . 

Jag har några gånger nu gjort så att jag stängd av ljudet på whatsapp när jag umgås med andra vänner , känner mig hemsk men just då vill jag inte få det där medelandet "jag borde lägga mig på tågrälsen" om du förstår mig... Jag förstår ju att de är hennes rop på hjälp , men jag vet inte hur jag kan hjälpa, när inget duger.

Ibland tänker jag, tänk om det hade varit jag,  fy! 

Men asså hennes sätt att se saker "ett perfekt liv" och "alla andra har massor av pengar" stämmer ju inte. Jag skulle inte byta mitt liv till något men även jag som "är perfekt" kan gråta av trötthet orsakat av för mycket jobb eller bara sömnlösa nätter med bebis, men hon förstår ju inte de. Dock klagar jag inte ,så kanske svårt att förstå iof.

Hon säger att mobbarna förstörde hennes liv samt ex som drack alkohol. Visst, de är hemskt att hon blev utsatt för så grov mobbning som barn och föräldrarna gjorde inget heller., men tänk att de kan sätta sånna sår för alltid. 

Ibland tänker jag att hade jag aldrig flyttat så kanske hon aldrig blivit såhär dålig, men jag är ju inte hennes stödperson utan vän.

Tydligen så många som står i kö och hon har ju haft all stöd och terapi snart 20 år  i olika former, samt massor av olika mediciner. Men ändå, känns lite som dom tänker "äh, vi lägger inte mer pengar och resurser på henne,  de är kört" , så känner jag iallafall.

Det var någon medicin som funkade lite bättre än dom hon har nu, men den ville hon inte fortsätta med för hon gick tydligen upp "flera kilo" (jag märkte dock inget) . 

Jag har några gånger nu gjort så att jag stängd av ljudet på whatsapp när jag umgås med andra vänner , känner mig hemsk men just då vill jag inte få det där medelandet "jag borde lägga mig på tågrälsen" om du förstår mig... Jag förstår ju att de är hennes rop på hjälp , men jag vet inte hur jag kan hjälpa, när inget duger.

Ibland tänker jag, tänk om det hade varit jag,  fy! 

Men asså hennes sätt att se saker "ett perfekt liv" och "alla andra har massor av pengar" stämmer ju inte. Jag skulle inte byta mitt liv till något men även jag som "är perfekt" kan gråta av trötthet orsakat av för mycket jobb eller bara sömnlösa nätter med bebis, men hon förstår ju inte de. Dock klagar jag inte ,så kanske svårt att förstå iof.

Hon säger att mobbarna förstörde hennes liv samt ex som drack alkohol. Visst, de är hemskt att hon blev utsatt för så grov mobbning som barn och föräldrarna gjorde inget heller., men tänk att de kan sätta sånna sår för alltid. 

Ibland tänker jag att hade jag aldrig flyttat så kanske hon aldrig blivit såhär dålig, men jag är ju inte hennes stödperson utan vän.

Tydligen så många som står i kö och hon har ju haft all stöd och terapi snart 20 år  i olika former, samt massor av olika mediciner. Men ändå, känns lite som dom tänker "äh, vi lägger inte mer pengar och resurser på henne,  de är kört" , så känner jag iallafall.

Det var någon medicin som funkade lite bättre än dom hon har nu, men den ville hon inte fortsätta med för hon gick tydligen upp "flera kilo" (jag märkte dock inget) . 

Om hon har haft stödboende bör även boendestöd eller kontaktperson varit aktuellt.

Fast boendestöd och kontaktperson hör inte till psykiatrin, det är socialtjänsten. Har hon behov är det inte svårt att få.

Jag tänker det också. Det måste ju finnas någon slags samordning här, om det är regionen /psyk som lämnade över till kommunen i samband med att personen bodde på ett stödboende och till övergången att bo helt ensam i tvårummaren. 
Jag skulle ringa socialtjänsten och bara lägga korten på bordet och fråga - vad gör jag! Varsågod, så här kan min vän inte ha det!