Sjukpension pga psykiska

Tack för dina ord!

Ja jag har andra vänner , som tur är...  Och nej, jag menqr inte att hon med problem är mindre värd, men jag kan ju erkänna att jag hellre umgås med dom som är mer possitiva och vill göra saker tillsammans! (Dvs när jag hqr tid, har ju familj och jobb också :) ) 

Har din vän boendstöd? Någon annan typ av resurs, utöver "vänner" och regelrätt psykiatri, som träffas regelbundet, hjälper med vardagliga rutiner mm.
Det här känns varken hållbart eller värt Sverige 2022...

Hon bodde en tid på ett ställe med stöd hon trivdes på faktiskt, men.. hon "klarar inte av att bo i en etta på 35 kvadrat" så hon flyttade där ifrån efter 1 år ca.. Hon säger att måste vara en tvåa annars får hon ångest tydligen över de.. Men annars var boendet perfekt! Dom hade liksom "egen lägenhet" men stödperson bodde brevid i en lägenhet 24/7 och annan personal jobbade i en lokal brevid kontorstid där grannarna kunde träffas för en fika, spela kortspel, se på film osv osv. (Hon gick till och med dit då för att umgås med dom andra). 

Så ja, även de där dög inte , lite otacksamt om jag får säga.. 

( Jag bodde i "bara" en etta i flera år innan jag bildade familj och klagade aldrig över det så även om jag drömde om större)

Ts gör det du orkar. Det är jobbigt att vara vän med någon som mår så dåligt. Det är väldigt slitigt att vara den som mår dåligt.
Din vän verkar ha hamnat i en väldigt dålig spiral.

Har full förståelse att man inte kan arbeta, men bara att börja bryta någon av de dåliga vanorna vore bra. Men svårt. Bara att ta sig att gå ut en runda kan liknas vid Mount Everest Expedition i hjärnan.
Har hon någon som hjälper henne i vardagen? Hur pass dåligt är det?
Ju mer man isolerar sig desto värre blir det, kaffe när man har ångest är mycket dålig kombination. 
Har hon någon anhörig?
Ta inte på dig för mycket Ts, hör av dig, erbjud hjälp ibland, försök med någon enklare aktivitet än fika nu när det är så dåligt. Typ åk ut och gå i skogen. 

Ok, men även om hon nu bor i en tvåa så borde hon kunna få en insats i form av någon som kommer hem till henne på regelbunden basis. Det ska inte behövas ett stödboende eller boende i en servicelägenhet för det. Men det kräver att hon själv söker kanske?

Hon hade en stödperson som gjorde hembesök och dom kunde göra saker tillsammans, hon fick själv välja vad som till ex en promenad, bara prata, laga mat, gå och handla osv. Men ja allt det här stödet tog slut nu denna månaden qom hon haft I alla år.

Hon fyller 40 år i år, och pga hennes diagnos samt ångest kommer det en del barnsliga komentarer som "ursäkta qtt jag föddes" "ursäkta att jag finns" så fort något går lite snett. Jag har lärt mig att det är bättre att bara vara tyst då än att komentera tillbaka och visst hon ber alltid om ursäkt 1-2 dagar senare, men känns inte hållbart..

Jag tyckte allt blev mycket värre sedan jag flyttade också, efter de kom nya symtom som att svårt qtt ens gå ut med soporna, absolut inte gå till kafe (som vi gjorde förut).

Hon brukar vräka ut sig "du ska vara glad att du har bil, jag kan inte åka någonstans för jag får panik i kollektiv trafik, du har allt så enkelt , allt vore så lättare med bil " osv.
Då sa jag att hon kan få låna min bil i en hel månad (vi har två men "behöver" för tillfället bara en) och jag sa att kag kan lämna den med full tank till och med.. Men, då dög de inte ändå då kom "Jag kan inte ens köra manuell så de går inte" då sa jag "inga problem, min nya är automat" men nää, dög inte.

Jag menar, jag får känslan av att inget duger! Jag förstår qtt det inte är enkelt för henne, men jag gör allt och för myclet till och med tycker min man, inget duger :/ 

@Fanna: hon hade ju det stödet, men all tog slut nu denna månaden.. Allt :(

Ok då förstår jag mer, nä det låter kämpigt för dig ts. Det är sjukvårdens ansvar att försöka hjälpa henne. Även om hon redan är sjukpensionerad. Livet måste ju inte vara slut. Kanske hon behöver prova lite nya mediciner? Terapi? 
Hon har väl fastnat i nåt tänk och "alla" andra har det minsann så lätt. Vad man än säger och gör hittas fel bara. Låter som ganska mycket depression.
Varför togs stödet bort vet du det?
Ta inte på dig för mycket Ts. 

Det är sådant här som blir så fel när folk inte kan sätta sig in i hur det är när livet är mycket svårare pga funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Du kan inte jämföra vad du klarar av och att det kan vara omöjligt för någon med andra förutsättningar. Det är naturligtvis inte alltid lätt att ta in, men det blir väldigt fel.

Det är inte för inte som de flesta gruppbostäder består av tvåor. Behovet av ett separat sovrum är oftast betydligt större för någon med ohälsa som påverkar sömnen (och inte ovanligt att medicinerna som behövs ökar det problemet) och rutiner och oftast behöver spendera en mycket större tid i hemmet än någon som mår bra eller ok och klarar av t ex heltidsjobb och ett rikt socialt liv och göra mycket utanför hemmet. 

Det blir ibland lite som om någon skulle säga "men guuuuuud vad bortskämt av dig att gnälla över en liten halvtrappa upp till din lägenhet! jag klarade faktiskt av att bo på 3:e våningen utan hiss" till någon som sitter i rullstol. Det tror jag knappast ingen gör då det är lättare att föreställa sig hur det är att ha en sådan funktionsnedsättning och vad som kan vara omöjligt då. 

Du har redan fått en hel del svar, du kan inte jämföra med de där med cancer som inte får sjukskriving (vilket ju inte är samma som sjukersättning) idag med hur lätt hon fick sjukersättning för 20 år sedan. Det ser helt enkelt väldigt annorlunda ut. Sen att hon blir sämre betyder inte nödvändigtvis att hon blir sämre pga den, utan kan lika gärna vara så att det var rätt beslut då hon helt enkelt verkligen inte var kapabel att arbeta någonsin och att det är en naturlig konsekvens över tid att det blir sämre. (nu är det nog lite av både ock, då det oftast inte är bra att inte ha några sammanhang alls, men det är inte en självklarhet vad som är orsak och konsekvens). 

Tror också att en hel del personer behöver förstå att när det gäller sjukersättning så är det inte för att man tror att det ska göra att "någon blir bättre" utan för att de inte klarar att arbeta, inte att de ska bli friska. För att få det ska det bedömas att du aldrig någonsin kan bli arbetsför, oavsett. Finns det behandlingar att prova som kan göra att man blir tillräckligt frisk för att arbeta så har man inte rätt till det (så just cancer är det nog ovanligt att få just sjukersättning för då det normalt är antingen behandlingsbart till åtminstone tillfällig förbättring, eller relativt snart dödligt så att sjukpenning är bättre då det dessutom ger en högre summa så länge man har en SGI)

Nuförtiden är det i alla fall ovanligt att bli beviljad sjukersättning om du är under 30(men det kan göras i de fallen då det inte finns någon som helst tvekan som t ex vid grava utvecklingsstörningar) utan då är det oftast tal om aktivitetsersättning vilket inte är permanent på det sättet. 

Tydligen så många som står i kö och hon har ju haft all stöd och terapi snart 20 år  i olika former, samt massor av olika mediciner. Men ändå, känns lite som dom tänker "äh, vi lägger inte mer pengar och resurser på henne,  de är kört" , så känner jag iallafall.

Det var någon medicin som funkade lite bättre än dom hon har nu, men den ville hon inte fortsätta med för hon gick tydligen upp "flera kilo" (jag märkte dock inget) . 

Jag har några gånger nu gjort så att jag stängd av ljudet på whatsapp när jag umgås med andra vänner , känner mig hemsk men just då vill jag inte få det där medelandet "jag borde lägga mig på tågrälsen" om du förstår mig... Jag förstår ju att de är hennes rop på hjälp , men jag vet inte hur jag kan hjälpa, när inget duger.

Ibland tänker jag, tänk om det hade varit jag,  fy! 

Men asså hennes sätt att se saker "ett perfekt liv" och "alla andra har massor av pengar" stämmer ju inte. Jag skulle inte byta mitt liv till något men även jag som "är perfekt" kan gråta av trötthet orsakat av för mycket jobb eller bara sömnlösa nätter med bebis, men hon förstår ju inte de. Dock klagar jag inte ,så kanske svårt att förstå iof.

Hon säger att mobbarna förstörde hennes liv samt ex som drack alkohol. Visst, de är hemskt att hon blev utsatt för så grov mobbning som barn och föräldrarna gjorde inget heller., men tänk att de kan sätta sånna sår för alltid. 

Ibland tänker jag att hade jag aldrig flyttat så kanske hon aldrig blivit såhär dålig, men jag är ju inte hennes stödperson utan vän.