Förvirrd

Kanske är det helt enkelt så att hon inte längre känner attraktion eller tillräckligt med kärlek för att fortsätta leva tillsammans. Väldigt många skiljer sig, så det är ju inte jättekonstigt, man glider isär, har olika drömmar och även krav på hur en relation ska kännas efter många år.

Hennes agerande är dock inte ok och argumenten är ju skitdåliga, men kanske kan hon själv inte sätta ord på sina känslor ännu. Det är ju tufft att säga till sin partner sen 24 år och pappan till sina barn att man inte känner kärlekskänslor/attraktion och kanske vill skiljas. Det är ju så definitivt. Sen att hon sårar dig (och sig själv) lika mycket så som hon håller på just nu förstår hon nog inte. 

Med det sagt kan man ju egentligen inte vara arg om någon vill skiljas, man är ju inte livegen! Det man kan begära efter 24 år är att man reder ut allting, skapar förståelse för varandra och försöker ge det en chans.

Håller med Anonym (Camilla), ni behöver hjälp att kommunicera på ett ärligt och öppet sätt och våga säga vad ni känner. Det kommer säkert göra ont och leder kanske till att ni går skilda vägar. Men det är ju det rätta sättet att agera. Jag tycker mig kunna läsa mellan raderna att du upplever henne otacksam och känner dig utnyttjad för att du alltid ställt upp. Den känslan är helt förståelig, men samtidigt hoppas jag att du genom åren agerat på ett sätt som känts rätt för dig. Och att nu börja "ge igen" tror jag inte är rätt sätt. Ni måste kommunicera och hitta en väg framåt, antingen gemensamt eller var för sig. Som det fortgår nu mår ju ingen bra och det kommer ju inte att bara lösa sig. 

Hej!
Tack för  alla era svar, när jag läser det så stärker det mig i mitt beslut, men samtidigt tar det emot att bara slänga alla år i sopporna.
Det var som en kompis till oss sa, hon är din trygghet hon har inga andra,
Hennes båda föräldrar är borta och kontakten med systern är så där, jag har mina föräldrar i livet och dom har hjälpt oss, jag har även bra kontakt med min bror.
Det är dom som vi firar högttider med, så det tar emot att ställa henne på bar backe, men jag förstår vad ni skriver och jag försöker att bearbeta det så mycket jag kan, det har varit väldigt bra att få skriva med er, det fortsätter jag gärna med.

Hur som helst nu kommer vi nog inte ses förens på lördag, vi kommer att gå om varandra med jobben.
Så på lördag eller söndag får jag ta upp delar av allt detta, men jag vet att jag kommer få ta skit.
Men jag tänker säga det att nu får hon nog börja tänka om ordentligt, sen får hon ta det som hon vill, och jag har aldrig velat hota henne som hon påstår utan jag tänker börja tänka mer på mig själv,  att inte dela på bensinnotan att inte gå med hundarna på morgonen eller åka hem på lunchen, jag tänker inte vara hennes lilla betjänt, det är så det känns nu.

Nå hur gick det med samtalet ?