Höstlöven faller sakta från träden och sommaren övergår till höst. Utanför fönstret ser Casper en skymt av den grå himlen bakom alla byggnaderna i storstadsdjungeln. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker få någonting gjort. Försöker uppbåda all den energi han kände då han lämnade ön för några veckor sedan, men det tycks vara omöjligt. På sista tiden har han varit frånvarande och ofokuserad på jobbet. Egentligen vill han inte erkänna det för sig själv, men det beror på att han tänker på Saga. I tankarna är han fortfarande kvar på ön, tillsammans med henne, och därför har han svårt att koncentrera sig. Den nyktra, vetenskapliga miljön på universitetet är så långt ifrån den mytomspunna ön Sinnduah man kan komma. Casper suckar tungt och tar ännu en bensträckare. Han vandrar rastlöst runt i rummet några varv, men lyckas ändå inte bli av med oron i kroppen.
Vad beror känslan på? Självklart saknar han Saga så det gör ont, men det är någonting annat också. En känsla av att det är bråttom. Att svaret han söker finns på ön och att tiden rinner ut alltmer för varje dag som går. Han kan inte för sitt liv begripa hur allting hänger ihop, men känner på sig att han och Saga på något vis kompletterar varandra. Kanske var det det hans gamla mormor Karin visste? Han slår sig ner vid skrivbordet igen och försöker återigen att fokusera på arbetet, men tankarna på Saga och ön kommer genast smygande. Idag är det verkligen hopplöst.
När han sitter djupt försjunken i tankar, så knackar det plötsligt på dörren. Casper rycker till och gör sitt bästa för att låta lika lugn och samlad som vanligt, då han ropar: Kom in! In genom dörren kliver två av hans doktorander. De ler ursäktande mot honom, som om de känner på sig att de stör, och säger: Ska vi gå tillsammans till föreläsningen? Föreläsningen?! För en kort sekund står det alldeles still i Caspers huvud, men sedan minns han plötsligt. Han ska ju föreläsa om the point of no return nu under eftermiddagen. Det hade han totalt glömt bort och hade det inte varit för att hans doktorander påmint honom, så hade han missat det. Nu måste han verkligen skärpa sig, men som tur är kan han föreläsningen utantill och skulle kunna rabbla den i sömnen om det behövdes. Därför ler han bara vänligt mot doktoranderna och svarar: Javisst, varför inte?
Sedan går de i samlad trupp mot den stora föreläsningssalen. Salen är redan fullsatt av människor, som alla har kommit för att höra honom tala om någonting som ligger honom varmt om hjärtat. Någonting som han har ägnat de senaste åren och en stor del av sin ungdom åt att lära sig allt om. Människorna ser förväntansfullt på honom när han ställer sig framför dem. Han vet vad de vill höra. Att vi närmar oss en point of no return, men att om vi alla bara anstränger oss lite extra från och med nu och börjar samarbeta, så kan vi vända på det här tillsammans. De vill höra att det ser mörkt ut, men att det fortfarande finns hopp. Att det goda kommer att segra över det onda och att sagan kommer att få ett lyckligt slut.
Och det är förstås så han framställer det, för att inte skapa panik, trots att de senaste siffrorna och mätningarna visar på någonting helt annat. Han vet det, hans doktorander vet det. Alla som är tillräckligt insatta vet att vi inte närmar oss the point of no return, då allt inte längre går att ställa till rätta, utan vi är redan där. Från och med nu kommer allting bara gå utför, i en fruktansvärd kedjereaktion som inte går att stoppa. Om inte någon lyckas med det omöjliga och hittar ett sätt att sänka havsnivån, det vill säga.
Han torkar bort svetten ur pannan och drar handen genom sitt tunna, blonda hår. För ett ögonblick sluter han ögonen, alldeles omärkligt, och ser framför sig hur han och Saga sprang mot vågen tillsammans. Hur de, sida vid sida, vågade satsa allt på att lyckas och hur vågen faktiskt stannade upp och slukades av havet igen, innan det var för sent. Den bilden ger honom nytt mod och han öppnar ögonen igen, utan att någon ens märkt vad som pågick i hans inre. Han avslutar föreläsningen strax därefter och möts, som vanligt, av publikens rungande applåder.
Tack allihop för den här fantastiska resan! 
