När Casper har stigit ombord på båten så står de längre och ser på varandra. Saga höjer handen till en vemodig vinkning och han gör samma sak. Sedan blir de stående så, i ett ordlöst farväl, ända tills Saga bara är en suddig liten prick vid horisonten. Då går han fram till fören av båten istället. Havet breder ut sig framför honom och gnistrar som en enda stor kristall. Den här resan har verkligen varit ett uppvaknande. Det känns som om han har insett fler saker under de senaste dagarna, än han har gjort på många år.
Casper river sig tankfullt i skägget, som nu har blivit så långt att det börjar klia. Hur länge sedan var det egentligen han rakade sig? Han har inte ens sett åt en rakhyvel sedan han lämnade Stockholm, vilket innebär att hans ansikte numera pryds av en ljus, fjunig tredagarsstubb. Vad skulle hans kollegor tänka om de såg honom nu? Smutsig, orakad och hålögd, men mer motiverad än någonsin. Han ler lite åt tanken.
Ibland återfår man motivationen på oväntade ställen och han hade aldrig kunnat ana att vistelsen på ön skulle förändra hela hans världsbild. Han tänker på Saga. På hennes sökande efter boken och svaret på gåtan om ön, och hoppas att hon en dag kommer att hitta det hon letar efter. Casper låter blicken vila på den vackra, glittrande vattenytan. Han föreställer sig alla vattenandar som döljer sig där nere i djupet och tänker att han aldrig skulle ha trott på sägnen om ön, om han inte sett en vattenande med egna ögon. Medan han står där och betraktar vattenytan, så händer någonting oväntat.
Plötsligt ser han någonting i vattnet. En rörelse och sedan en till. Vad är det som simmar framför båten? tänker Casper och lutar sig fram och granskar vattenytan noga. Är det delfiner? Strax under ytan ser han dussintals glänsande stjärtfenor. Han kan nästan inte tro sina ögon, för scenen som utspelar sig framför honom är så vacker och overklig på samma gång. Så konstigt, tänker Casper, utan att släppa vattenytan med blicken. Varför samlas delfinerna just här, precis framför båten? Det tar ett tag innan han inser vad det är han ser, för det hela är så otroligt att han nästan inte kan begripa att det är sant.
Det är inga delfiner, utan vattenandar, som har samlats framför båten. Casper blir alldeles varm inombords, då han inser att de försöker tacka honom. För att han räddade vattenanden, lämnade tillbaka henne till havet och tänker bevara öns hemlighet. Ett leende sprider sig på hans läppar och det känns skönt att vattenandarna har förlåtit honom. Nu ska han åka hem och göra sitt bästa för att ställa allt till rätta. Den verkliga utmaningen är egentligen inte att hitta nya lösningar på energiförbrukningen, utan att få människor att ändra sina vanor. Han inser att det kommer att bli svårt, men han måste våga tro på att han kan lyckas. Han måste våga tro på lyckliga slut. Tack vare Saga har han fått hoppet tillbaka.
Jag har skrivit ganska mycket om sex/romantik förut, men då oftast om destruktiva kärleksrelationer. Att skriva på det här sätter är verkligen en utmaning, för jag kan aldrig gå tillbaka om ändra någonting. Men jag tycker om utmaningar!
Nu är jag hemma från minisemestern! Det blev en sen picknick, efter solnedgången, på en brygga igår och ett uppfriskande morgondopp idag. I morse låg jag och flöt i vattnet. Jag blundade och lyssnade på vågornas kluckande mot stranden och såg solljuset dansa genom ögonlocken. Ett fint farväl till sommaren, även om jag tänker fortsätta njuta av värmen ett tag till!
