Nästa morgon står de tillsammans nere vid hamnen. Båtarna har börjat gå som vanligt igen, efter att gårdagens fruktansvärda händelse avskrevs som ett mycket lokalt och ovanligt väderfenomen. Experter konstaterade att det är lika otroligt att en liknande våg skulle uppstå här som någon annanstans på jorden. Därför finns det ingen anledning att evakuera ön. Men Casper och Saga bär på en hemlighet. De vet vad som hände på riktigt och hur nära det var att det slutade i en fullständig katastrof. Casper har beslutat sig för att lämna ön och återvända hem till fastlandet. Trots att han redan har bestämt sig, så känner han en sorg i bröstet och en växande klump i halsen inför tanken på att behöva lämna ön. Men han har viktiga saker han måste ta tag i där hemma.
Vad ska du göra nu? frågar Saga. Casper harklar sig lite innan han svarar. Jag kommer åka hem och fortsätta med min forskning. Tack vare dig har jag fått nytt hopp och längtar efter att få sätta igång igen, svarar han och ler ansträngt mot henne. Så du kommer inte berätta för någon om vattenandarna då? Casper skakar allvarligt på huvudet. Nej, det kommer jag inte. Hemligheten är trygg hos mig. Jag ska att bevara den, precis som ni alla på ön har gjort under århundraden. Saga ler nöjt tillbaka mot honom och svarar: Din mormor hade varit stolt över dig, vet du det? De orden gör honom alldeles varm inombords, särskilt eftersom de kommer från Saga, men också för att Casper såg upp till sin mormor och tyckte att hon var en mycket klok gammal kvinna.
Casper känner att han vill göra någonting, säga någonting, men finner inte de rätta orden. Istället tar Saga till orda på nytt: Du kommer väl tillbaka? För en kort sekund kan han se oron i hennes blick, innan han svarar: Självklart gör jag det! Du kommer inte ens hinna sakna mig. Då ser han att hon slappnar av igen. För att vara en framstående forskare, säger hon med ett snett leende och Casper stålsätter sig inför vad som kommer att komma härnäst, så är du faktiskt helt okej. Casper ler tillbaka och ser henne djupt i ögonen. Han vill säga till henne att han skulle kunna drunkna i hennes ögon, men låter bli, eftersom det är en urusel raggningsreplik även om det är sant. För det är verkligen någonting särskilt med hennes ögon. Det är precis som om hela havet ryms i dem.
Hör av dig när du kommer tillbaka till ön! Då lovar jag att hjälpa dig få ordning på det där gamla rucklet, säger Saga, och nickar mot mormor Karins stuga. Av någon anledning misstänker jag att du inte har särskilt stor koll på hur man renoverar ett hus, så jag får väl kavla upp ärmarna och hjälpa till? Det lovar Casper att göra och sedan ser de återigen varandra djupt i ögonen, som om båda väntar på att den andra ska göra någonting som aldrig blir av. Därefter hörs ett högt, visslande ljud. I samma stund kastar Saga en hastig blick mot hamnen och utbrister: Nu kommer båten! Det är dags för dig att lämna ön bakom dig och återvända hem till Stockholm igen. Casper vänder sig om och ser besviket hur båten tyst glider in mot hamnen. Nu är det bråttom om han ska hinna få sagt någonting av allt det som rör sig i hans inre.
Du, Saga. Tack, tack för allt. För att du räddade mig, gav mig hoppet tillbaka och såg till att mormor Karin kan vara stolt över mig i himlen. Saga himlar som vanligt med ögonen, men han har börjat vänja sig vid det nu och tar inte illa upp. För han vet att hon gör det när hon blir generad. Äsch! Det var väl ingenting? Kliv på båten nu innan jag får någonting i ögat, ett förrymt sandkorn eller så, och börjar gråta. Sedan ser de vemodigt på varandra en kort stund, innan Casper vänder sig om och stiger ombord på båten. Precis när båten avgår, så ropar Saga: Se det inte som slutet på sagan, utan början, det kommer jag att göra!
Tror kanske många vill vara anonyma, men jag kan avslöja min användare när sommarberättelsen tar slut. Så kan du skicka PM till mig om du vill! Eller så tar sommarberättelsen aldrig slut, den kanske bara övergår i en höstberättelse 
