De har inte en chans. Hur de än kämpar emot, så dras de bara hjälplöst längre och längre ut i havet. Undervattensströmmarna är alldeles för starka och Casper känner hur paniken börjar sprida sig inombords. Han vet att han måste lyckas ta sig upp till ytan och hämta luft snart, annars är det ute med honom. Någonstans i bakhuvudet oroar han sig för hur det har gått för Saga, för han kan inte se henne någonstans. Men han kan omöjligt hjälpa henne nu, eftersom han inte ens lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan. Syrebristen gör honom alldeles yr i huvudet och snart kan han inte hålla andan längre.
Han ser underliga drömsyner. Långa, mörka tentakler sträcker sig hotfullt efter honom eller är det kanske bara vanligt sjögräs? Han vet inte riktigt vilket, men märker att fantasi och verklighet börjar flyta ihop på ett skrämmande sätt. Caspers lungor skriker efter luft och han känner hur skönt det skulle vara att bara omfamna medvetslösheten och flyta bort. Det är så oerhört lockande, men han vet att det är farliga tankar och anstränger sig verkligen för att inte ge efter för dem. Sedan ser han någonting välbekant. Ett par underliga, havsblå ögon, som stirrar rakt in i hans. Caspers hjärta slår hårt i bröstet när han inser att det är Saga! Det han ser är inga tentakler som är ute efter honom och inte heller något sjögräs, utan Sagas långa, mörka hår. Det böljar kring hennes ansikte, som en vacker slöja.
I nästa stund känner han hur någon vårdslös griper tag i hans hår och sliter honom med sig. Han vill skrika av smärta, men det enda som lämnar hans mun är några ynkliga små luftbubblor som virvlar upp mot ytan. Det som händer därefter är så otroligt att det inte borde vara möjligt, precis som med vågen nyss. Saga simmar mot strömmen, trots att de enorma vattenmassorna fortfarande motarbetar henne och drar sig tillbaka ut i havet. Han begriper inte hur hon lyckas, men han har sett tillräckligt mycket de senaste dagarna för att motvilligt acceptera det som händer. Sedan är han nära på att förlora medvetandet igen, men innan han gör det hinner han uppfatta någonting i ögonvrån. Någonting som rör sig så hastigt att han nästan inte begriper vad det är. En glänsande, sprattlande stjärtfena. Vad är det som händer egentligen? tänker han, innan medvetslösheten sänker sig över honom som ett stort, svart mörker.
När han slår upp ögonen på nytt ser han rakt in i Sagas stora, vackra ögon. Under en kort sekund kan han se oron i hennes blick, men när hon inser att han är vaken återgår hon genast till sitt gamla vanliga jag igen och oron är försvunnen som den aldrig funnits där. Casper sätter sig försiktigt upp och hostar vatten. Han drabbas av ett plötsligt yrselanfall och måste samla sig ett ögonblick, innan han frågar: Vad hände? Saga himlar med ögonen. Jag räddade dig fattar du väl, svarar hon bryskt, och ser på honom med glimten i ögat. Men, säger Casper, det var någon annan här också. Jag såg någonting, i ögonvrån, precis innan jag svimmade. Saga ser allvarligt på honom under några sekunder, innan hon skrattar till. Ett kort, hårt skratt, som han känner igen alltför väl vid det här laget. Jag vet inte vad du har lyckats inbilla dig, men det är bara jag här. Det var jag hela tiden.
Casper vet inte vad han ska svara. Men han behöver inte säga någonting, för Saga tar till orda på nytt: För att vara en framstående forskare, säger hon och gör en konstpaus, så är du inte särskilt duktig på att simma. Det kan Casper faktiskt hålla med om, i alla fall inte om han jämför med Saga. Hennes hårda ton sårar honom inte lika mycket längre, för han såg oron i hennes blick nyss när hon trodde att hon hade förlorat honom. Men Saga tycker inte om att verka sårbar, så hon fortsätter att prata om någonting vardagligt: Kom, nu måste vi skynda oss hem och byta om till torra kläder. Hon reser sig upp och borstar av sin våta kjol från sand så gott det går. Sedan sträcker ut handen mot honom och hjälper honom att resa sig upp. Tillsammans, hand i hand, går de sakta bort mot stugan. Himlen har återfått sin vanliga färg nu och solens sista strålar kastar ett vackert, drömskt sken över ön. Platsen ser verkligen helt magisk ut och Casper kan förstå varför vattenandarna har valt att samlas just här under alla dessa år.
Har tyvärr inte hunnit skriva idag, men imorgon kommer det nog ett nytt kapitel 
