Varit otrogen, vad bör jag göra

Att berätta skulle förmodligen innebära att relationen är slut. Den är kanske slut ändå baserat på det du berättar, men för barnens skull är det bättre att avsluta en relation i lugn och ro utan bitterhet och skuld mellan föräldrarna. Ta dig tid att fundera på varför du var otrogen. Vill du fortsätta relationen med din fru för din och hennes skull så fundera också på vad du behöver göra för att det inte ska hända igen.

Du måste inte alls berätta. Att berätta handlar mer om att du vill lindra dina skuldkänslor än att göra det rätta för din fru.

Knivig sits, jag tycker att hon förtjänar att veta.

Den andra kvinnan, bor i I samma stad, rör ni er i samma kretsae etc etc? 

Jag tänker för din frus skull, att om relationen egentligen tagit slut efter 17 år tillsammans så ska du nog berätta när du själv hunnit bearbeta det. 

Att bli lämnad efter 17 år utan orsak kan annars leda till att man bara skyller på sig själv.

Din fru kan då, som såvitt vi vet inte själv har varit otrogen, känna att hon höll fanan högt men att det inte räckt. 

Den tanken har hjälpt mig när jag avslutat dåliga relationer. Att jag inte gjort samma fel själv som lösning på den dåliga relationen har känts bra, även om jag också har en del i att jag låtit relationen bli dålig. 

Berätta eller inte? Uppenbart en vattendelare bland inläggen.

Du måste bestämma dig själv. Tänk efter då: Gör du det verkligen för hennes skull? Är det inte för att du ska mildra ditt dåliga samvete? I så fall sårar du henne för att du själv ska må bättre.

Jag tycker nog inte att du ska berätta. Ta hand om dina känslor. Om du vill vara med den andra kvinnan så kanske det är dags att separera. Dubbelliv är destruktivt, tror jag. En gång är ingen gång.

Barnen drabbas, men mår kanske bättre om de har två glada separerade föräldrar än om de har en intakt familj med svarta moln under taket.

(Har själv upplevt otrohet och skilsmässa, som slutade lyckligt även om det var jobbigt.)

Jag håller nog inte med här. Hennes tankar blir nog snarare

"Var jag så värdelös så att han behövde vara otrogen? Och bevisligen var hon så mycket bättre att han lämnade mig".

Ska han lämna kan han nog vara tyst om anledningen. Erkänd otrohet kommer inte göra samarbetet med barnen lättare.

Vill han vara kvar däremot bör han berätta. Då har sambon/frun förutsättningarna och kan själv besluta om hur hon vill leva sitt liv.

Eftersom han inte tycker att de har de bra i parrelationen kan det hända att hon känner samma. Det kan också hända att hon varit otrogen.

Efter 17 år känner man varandra. Människor som är ihop i 17 år och får två barn i dagens samhälle är bättre än de flesta på att hålla ihop. 

Även att ts vet att han gjort fel sticker ut. Han verkar mogen, då är hon säkert också det. Ett annat alternativ är att han är den mogna som håller ihop allt och hon är ett känsligt exemplar som han tar hand om, men hade det varit så hade han nog skrivit om det. 

Därför tror jag att hon står stadigt och kommer att känna att det är något mer än att han plötsligt vill gå isär, och det är därför jag tycker att när han bearbetat så är det bästa att berätta. Kanske får han då höra att hon också varit otrogen, eller så vill hon skiljas, eller försöka igen. Ts vet mest om vem hon är, men jag själv har haft hjälp av att förstå den andres hela mänskliga spektra av svek, svaghet och själviskhet när jag avslutat en relation.

Nu är det här visserligen en engångshändelse men den har påverkat ts på djupet och jag tror att hon kommer att märka det, även barnen.

Du kommer övervägande få svar att du ska berätta här på FL.
Kanske kommer du fram till att det är det bästa utifrån din situation.

Jag har en viss erfarenhet och resonerar som några andra i tråden.
Fundera först över vad DU vill. Det kan vara så att otroheten är resultatet av nån slags kris som du har, i så fall behöver du förstå den och reda ut den. Gå gärna och prata med någon terapeut om detta så får du hjälp att förstå dig själv.

Ni träffades tidigt och det är ganska vanligt att man växer ifrån varandra, att äktenskap inte håller då. Det är mänskligt och naturligt, kanske är otroheten ett slags sökande och början på att du vill något annat med ditt liv.

Om du verkligen inte kommer träffa den andra kvinnan mer och känner dig trygg med detta så har du inte så bråttom, då kan du ta reda på lite mer om vad du vill först.

Utifrån hur du känner dig själv och din fru så behöver du komma till ett beslut om vad du ska göra och hur. I ett liknande läge som ditt skulle jag välja att fokusera på barnens bästa. Ni har tre barn och behöver kunna fungera som föräldrar oavsett vad som händer.
Det är oerhört lätt att bitterheten i och av en otrohet förstör möjligheten till ett fungerande samarbete som skilda. Detta påverkar barnen i 10-tals år framöver.

Om jag var i ett sånt läge och kom fram till att jag nog vill skiljas, att otroheten var ett tecken på att jag inte vill fortsätta i äktenskapet, då skulle jag behålla otroheten för mig själv. Detta är inte den enkla vägen (som vissa tror) om man är en bra person i grunden.
Lyfta frågan och prata om att du är osäker på relationen och vill separera för att känna efter. Det blir kaos och elände men ni kan hantera det över tid.

Ska ni fortsätta leva ihop kommer saken i ett annat läge, det blir en lögn och kommer påverka relationen även om du inte berättar. I värsta fall kommer det fram på annat sätt och då är det verkligen illa för alla, särskilt barnen.

Lyssna inte för mycket på moraliserande råd från oss här.
Det är många som projicerar sin egen bitterhet eller sina dåliga erfarenheter på dig och din situation. Det är inte säkert att läget är likadant.

Och straffa inte dig själv mer än nödvändigt för otroheten. Ja det var fel men det är mänskligt att fela. (men räkna med att ganska många här är beredda att kasta första stenen).

Lycka till

Tig och lid blir ditt straff. Om detta inte kommer ske igen, tycker jag det är onödigt att bikta dig för att själv må bättre. Dumt att rasera ett äktenskap/familjeliv för Ett misstag, låt dom vara lyckligt ovetande. Så tänker jag (kvinna 54 år, gift i 18 år) 

Det är absolut inte den lätta vägen att tiga. 

Vad jag menade var att när jag, som de flesta som känner någon väl, kände i mig att någonting inte stämde, så var det en otroligt stor hjälp i att kunna gå vidare. 

I den relationen hade jag gjort precis allt som stod i min makt. Jag älskade henne mest av allt på jorden, eller så kände jag det. 

Den här relationen var inte en par-relation. Sveket var inte heller otrohet utan ett annat svek.

Jag höll henne otroligt högt innan jag förstod vad hon hade gjort och omfattningen av det.

Här handlar det istället om en engångshändelse, men sveket är kanske snarare att tappa känslor och inte prata med sin partner. Det kan ske från två håll. I mitt fall blev jag bortprioriterad stegvis, samtidigt som hon lät mig tro att hon kände som innan. Det är grymt att göra så, men hon hade inte förmågan att göra något annat. Därför, eftersom du ts tycks ha förmågan att reflektera över ditt fel, låt inte andra leva med dina lögner. 

Oavsett om du stoiskt bär och plågas av din lögn kommer den att påverka i alla fall. 

Eftersom han varit otrogen är det säkert något han inte trivs med sin nuvarande tjej om. Han kommer förmodligen gå runt att tänka på detta. De barnen blir ändå inte lyckliga då. De märker mer än folk verkar tro.