Bo kvar i förorten eller flytta från stan

Har flyttat från storstäder två-tre gånger. Finns en anledning till att jag återvänder... Fixar inte att bo på vischan. 

Har man aldrig bott på landet så ska man nog vara försiktigt så man inte romantiserar bilden av hur det kan vara. 

Tvillingmorsan, ingen som bjudit in mig att grilla än men annars känns det bekant. 🙂

Småstäder och ute på landet. Såna ställen där det inte finns nånstans att fika på en söndag kväll. 

Det är inte rastlöshet utan det är främlingsfientlighet, kvinnohat, homofobi och gap om att man minsann har använt n-ordet i alla år och det har inte varit något problem innan. Sånt som är så förbannat tröttsamt. 
Och så det praktiska. Mataffärers öppettider. Kollektivtrafiken. 

Tack för svar. Det du upplevt låter inte alls positivt. Jag förstår ditt behov av att lämna sådana platser om det blir dominerande med kvinnohat, homofobi och vad jag tolkar som rasism. 

Det finns fik på söndagar i de städerna jag tittat på. Kollektivtrafik behöver jag, men det har inte varit lika fullt som inne i stan när jag åkt med deras kollektivtrafik.

Jag är glad över alla svar i den här tråden. Det har hjälpt mig att tänka och reflektera över de olika saker som gjort att jag inte riktigt trivs. 

Tvillingmorsan sa det bra: det är samma område men ändå inte samma område. Antingen accepterar jag det nya eller flyttar till något som passar mig bättre. 

Jag har bott centralt i en av världens största städer, och saknade den enormt efter återflytten till Sverige. Nu har det gått ett antal år, och under corona-pandemin bodde vi i sommarstugan. Nu vill jag snarare lämna den rätt stora staden vi bor i nu.

Har man bott centralt i en äkta storstad kan jag verkligen förstå den saknaden. Det är häftig energi och många möjligheter på sådana platser för den som kan ta vara på dem.

Vad är det som gör att du vill lämna den rätt stora staden och vad vill du till? 

Man vet aldrig när du menar allvar och inte Josef, men oavsett om du gör eller inte tror jag många känner som du. Alby är fett fint, skulle kunna vara så jävla dyrt om folk var beredda att dö för att bo där. Bokstavligen dö alltså. Inte Ingrossos way "dör för dig".

Men i alla fall. Många av förorterna känns farliga. Såklart är jag trygg där jag är uppväxt, men inte lika mycket i grannorten. Så Josef, oavsett om du menar det du skriver eller inte, nej, jag kommer inte dö för dig, för du skulle inte dö för mig Botkyrka. 

När det gäller boende och flytt - och en hel massa andra avgörande beslut här i livet- tror jag man får tänka framåt. Ett år- vill jag bo här då, kommer jag trivas, vara trygg, må bra? Fem år bort- samma frågor. Tio år bort- samma frågor. Om man känner att  blotta tanken på att bo kvar om en viss tid känns ohållbar, ja då har man redan fattat sitt beslut. Jag tror egentligen du redan är där ts. Då återstår andra frågor. Flytta vart? Arbetet- samma eller nytt? Vilken typ av boende? Vilket område? Vad skulle bli bäst i längden? Och allt med hänsyn till andra i familjen så klart.

Min man ville från unga år köpa en gård och sparade inför ett sånt köp. Eftersom även jag kunde tänka mig bo på landet och var väldigt flyttbar började vi leta så fort vi gift oss. Det tog drygt ett år att hitta nåt. Vet man vad man vill får man bara köra på. Ett boende man trivs med är oerhört viktigt för hela ens mående.

Ja, och tack för "speglingen". Jag tror också att jag är där. Den här tråden startades av en anledning. Men det betyder inte att det är ett lätt beslut att ta. Man måste också vilja till någonting, och jag älskar denna plats högt!

Det jag vet är att jag behöver ha det lugnare, att jag vill bo i en stad, (men att den troligen behöver vara mindre, för när jag besöker ännu större städer brukar jag bli väldigt stressad), och att det helst är mindre frekvent våld, även om utvecklingen går snabbt där så man får väl räkna med våld om man ska bo i en stad överhuvudtaget så får man nog räkna med det de närmaste 20-30 åren i alla fall. Det är väl det jag har insett, och att det har konsekvenser för hur jag mår. Alla tänker inte som Josef från Alby. 

Jag tänkte att du, liksom jag, trivs där du bor.
Jag tänkte på Alby och mina dagar där. 
Din text om att ha flyttat tillbaka till Alby, att du var en äkta albyare väckte min igenkänning. Jag vet att du brukar skriva tramskommentarer Josef, eftersom jag varit på Familjeliv ohälsosamt mycket i flera veckor vet jag det, men på något sätt hoppades jag att jag såg en glimt av ditt verkliga jag, och att vi var mer lika än olika. Om du hellre skulle vilja bo någon annanstans än i Alby dömer jag inte, för även om Alby är en bra plats på många sätt antar jag att det ibland kan kännas i Alby som det gör här där jag bor, som en osäkerhet, åt vilket håll går det, tar kärleken över, eller destruktiviteten, tar gemenskapen över, eller det distanserande hatet och föraktet. Ingen vet, men vi som bor här är de enda som kan bete oss bra mot varandra. Eller inte bete oss bra mot varandra. Nu blir det här ett tal, ett tal som ingen bett om eller önskat sig, men det är oundvikligt, jag har så starka känslor kring detta.