Bo kvar i förorten eller flytta från stan

Jag växte upp i en förort till Stockholm och bor nu i en mindre stad ca en timmes bilresa från Stockholm. Det passar bra nu när man har barn, och maken är uppväxt i närheten, men det passar självklart inte alla att bo som vi. Är man en typisk storstadsmänniska skulle man kanske inte trivas här. Men vi har allt vi behöver på gångavstånd, flera halvstora städer några mil bort och det är enkelt att åka in till Stockholm över dagen. Jag älskar att ha landsbygden runt knuten men ändå nära till allt.

Det är lugnt här, inte mycket våld eller kriminalitet, det är för litet och inte den typen av människor som bor här. Inga stora gäng eller dylikt. Finns säkert enstaka kriminella, men inget som märks.

Tyvärr tror jag inte att att den negativa samhällsutvecklingen kommer att vända inom överskådlig framtid. Snarare bli värre innan det (eventuellt) blir bättre. Sverige har satt sig rejält i skiten och det är inget man fixar över en natt. Decennier av oansvarig politik har lett till dagens situation. Det är ju bara att jämföra med våra grannländer, som också har dessa problem, men inte alls i samma utsträckning. Att Sverige har det värsta skjutvapenvåldet i hela Europa, säger ju en hel del...

Jag hoppas att inte fler och fler känner sig tvingade att lämna Sverige i framtiden. Troligare är dock att fler flyttar från de större städerna, eller från de områden eller regioner som är värst. Problemen sprider sig ju även till småstäder, men det är inte lika mycket där.

Ingen jag känner bor kvar i den förort där jag växte upp. Den hade redan då problem, men inte som nu. Jag trivdes där, men skulle aldrig flytta tillbaka nu, särskilt inte med barn.

Kan tillägga att de flesta av våra släktingar och vänner bor i Stockholmsområdet, svärföräldrarna bor mindre än en mil bort, så att vi bor där vi bor är både för att vi trivs här och har våra jobb och vårt nätverk hyfsat i närheten. Jag har 1,5 km till jobbet, maken har några mil samt reser mycket (lokalt) i jobbet. Men vi jobbar båda delvis hemifrån, så vi är inte beroende av att ha jättenära.

Hur och var vill du bo? Var har du släkt och vänner? Vad jobbar du med? Allt sånt spelar ju in.

Jag känner igen att ingen bor kvar i lägenheter av de jag umgicks med. De har flyttat till andra områden runt om i stan. Jag vet inte om det är en slump eller inte, umgås inte längre med dessa och skulle jag träffa på dem skulle det inte vara det första jag frågade. 🙂

Däremot vet jag att folk som gick i samma skolor bor i villor och radhus i närheten. 

Om det där med storstadsmänniska eller inte så har väl allt förändrats så mycket efter pandemin. Det känns inte som om stan har samma självklara lockelse, men det kan ju också vara att jag ser det så för att jag själv inte känner så, och  ända sedan pandemin funderat mycket på att flytta till en annan del av landet. Men det är väl just att jag inte är hemma där som jag är kluven till Blir det för mycket av en bubbla den första tiden innan man vet vilken fritid och vilket jobb man har. Blir det deppigt? 

På något sätt är det lika deprimerande att jag inte känner mig  riktigt bekväm där jag bor nu heller. 

Jag vill inte måla framtiden i svart, men samtidigt måste jag ta ställning inom de närmaste åren, annars är risken att jag sitter här och tänker att "det blev som det blev". Någon annan del av staden är inte aktuellt, det blir samma oro: staden växer så det knakar, det ärför mycket folk, för mycket våld eller, och det här säger jag inte för att vara dum mot någon, för många av alltför privilegierade människor som jag inte har något gemensamt med. Det är en viss känsla i en del områden av att alla som bor där vet att de är de som har det bra förspänt. Har bott i mindre bostad i sådana områden och det var inte för mig. Snorkig personal i matbutiken och dylikt. Jag vill bo i ett lagom trivsamt område i en lagom trivsam stad där jag kan gå till allt och där det inte är så mycket utomhusvåld. Det kan vara lättare att hitta det utanför en storstadsregion. 

Det låter lite så på er som svarat, och att ni inte ångrat er bådar gott. 

Jag skulle inte heller passa i ett "fint" område. Om jag, när jag växte upp, hade fått välja mellan förorten jag bodde i, och något av Stockholms rikaste områden (typ Östermalm eller Djursholm), hade jag utan tvekan valt förorten jag bodde i. Blandad befolkning, inte det minsta "snobbigt", inte så dyrt, inte mycket våld jämfört med idag, i alla fall en annan typ av våld. Plus att jag hade min familj och mina vänner där. Jag kände mig aldrig otrygg, trots att det fanns problem.

Idag skulle jag välja annorlunda. Tyvärr. Men det beror på samhällsutvecklingen. Många av de områden där det idag skjuts i parti och minut, där kriminella klaner delvis styr osv, var inte alls så tokiga på 90-talet.

Glömde tillägga att vi bor i villa. Jag har alltid velat bo i eget hus med egen trädgård, men vi skulle aldrig ha råd med villa i Stockholmsområdet, även om huspriserna har gått upp ganska mycket här också. Men när vi köpte vårt hus för 11 år sen, var det inte lika dyrt.

Hur man vill bo och var man har råd att bo, spelar ju också in.