Agerade läkaren rätt?

Läkaren ska ringa upp mig för vidare planering men det känns jobbigt att be om längre sjukskrivning och riktigt jobbigt för självkänslan hela situationen.

Det var lite därför jag gjorde denna tråd för att se vad andra tycker, ifall jag är berättigad till sjukpenning i det läget som jag är i eller ifall det enda rätta är att jag går ner i arbetstid istället och får ta den ekonomiska förlusten. Jag har egentligen inget problem att göra det och jag och min sambo har diskuterat det och klarar av det MEN samtidigt vill jag ju att det ska bli rätt för mig.

Jag vet inte om jag är utbränd/påväg dit eller en trött mamma som är gravid och tycker lite för synd om sig själv och får bidrag för något jag inte ska ha bidrag för vilket jag inte under några omständigheter vill.

Jag är ofantligt trött, ont i leder, huvudvärk, magont, ingen aptit, glömsk, koncentrationssvårigheter, ledsen, drömmer mardrömmar, många uppvak, minns sällan min bankkod och hjärtklappning minst en gång per dag  men allt jag känner kan ju vem som helst säga beror på hormoner och en jobbig livssituation. Det var även läkaren inne på. Jag har inte ens fyllt 30 och känner såhär. Min partner tar minst lika stort ansvar som jag både i hemmet och som förälder så där finns inget som behöver förändras. Utan honom hade situationen varit väldigt mycket värre. 

Jag vet inte om jag är utbränd/påväg dit eller en trött mamma som är gravid och tycker lite för synd om sig själv och får bidrag för något jag inte ska ha bidrag för vilket jag inte under några omständigheter vill.

Jag är ofantligt trött, ont i leder, huvudvärk, magont, ingen aptit, glömsk, koncentrationssvårigheter, ledsen, drömmer mardrömmar, många uppvak, minns sällan min bankkod och hjärtklappning minst en gång per dag  men allt jag känner kan ju vem som helst säga beror på hormoner och en jobbig livssituation. Det var även läkaren inne på. Jag har inte ens fyllt 30 och känner såhär. Min partner tar minst lika stort ansvar som jag både i hemmet och som förälder så där finns inget som behöver förändras. Utan honom hade situationen varit väldigt mycket värre. 

Läkaren ska ringa upp mig för vidare planering men det känns jobbigt att be om längre sjukskrivning och riktigt jobbigt för självkänslan hela situationen.

Det var lite därför jag gjorde denna tråd för att se vad andra tycker, ifall jag är berättigad till sjukpenning i det läget som jag är i eller ifall det enda rätta är att jag går ner i arbetstid istället och får ta den ekonomiska förlusten. Jag har egentligen inget problem att göra det och jag och min sambo har diskuterat det och klarar av det MEN samtidigt vill jag ju att det ska bli rätt för mig.

Tycket det var ett konstigt bemötande av läkaren. Visst det är svårt att få igenom sjukskrivning för utbrändhet men du behöver nog minst 3 månader på heltid för att sedan se. Två veckor på 50% är lite. 

Har du möjlighet att gå till en annan läkare alt via företagshälsovården? 

Jag har alltid jobbat mycket och haft fullt upp utan att jag känt mig påverkad kroppsligt. Problemet senaste året och framförallt senaste veckorna är att jag nu knappt orkar gå utanför dörren. Allt är som en dimma. Svårt att koncentrera mig, hålla humöret, hålla tillbaka tårar. Visst kan det vara hormoner också men jag har haft en lång period av att alltid vara på helspänn, vakna minst 5 gånger per natt och hela tiden pressa käkarna eller skaka på en kroppsdel. Jag har blivit extremt påverkad av min arbetssituation och det tär på mig 24 timmar om dygnet men jag kan helt enkelt inte byta jobb nu då jag om tre månader ska gå på föräldraledighet. Samtidigt vet jag inte hur jag ska orka tills dess. Kan man gå ner i arbetstid med kort varsel om man pratar med sin arbetsgivare?