• Anonym (Ger snart upp)

    Tonåring, hur ska man orka?

    Jag vill inte vara mamma längre, jag HATAR på riktigt att vara det. Jag vill bara ge upp för det spelar ingen roll hur jag är eller vad jag gör så blir det fel. 
    Situationen och bakgrunden är så invecklad att jag kan inte förklara allt. Hon har periodvis mått väldigt dåligt psykiskt och skolan har fallerat.
    Hon är snart 14 år och jag undrar vem hon är? Vart tog min dotter vägen? Henne som jag fick prata med, som jag fick hjälpa och stötta? Som jag åtminstone emellanåt nådde genom att finnas där. 
    Nu går liksom knappt nånting, hon orkar inte skolan, hon vrider på dygnet, hon stänger in sig eller är med kompisar.
    Straff hjälper inte, belöning hjälper ibland, tjat hjälper inte och förståelse hjälper inte. 
    Jag vet att hon innerst inne vill göra rätt men hon har misslyckats så många gånger så hon tror inte längre att hon kan. Vad gör man?

  • Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?
  • Anonym (Ger snart upp)
    Deeru skrev 2023-01-23 17:29:06 följande:

    Jag tänker att det är mer synd om henne än om dig. Försök att minnas hur det var i den åldern, vad hade du behövt? Fråga henne vad hon behöver för att må bra?


    Nu handlar ju inte mitt inlägg om vem det är mest synd om, jag lider med min dotter och har lagt så mycket av mitt åt sidan för hennes skull. Som jag skrev i TS så är det väldigt mycket som hänt och jag kan omöjligt skriva allt här. 
    Men om du läser mina svar i tråden så kan du få en liten bild av hur vi haft det. Jag är inte mer än människa och vissa dagar orkar jag inte. 
    Tror du inte att jag pratar med min dotter? Frågar vad hon vill, vad hon känner och hur hon mår osv?
    Hade detta bara varit tonår hade det varit en helt annan sak. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Mia) skrev 2023-01-23 18:23:15 följande:
    Har läst dina inlägg och det låter onekligen som ni haft det tufft. Men att låta dottern träffa kompisar när hon skippar skolan tycker jag är att svika henne. Jag är inte insatt i din dotters psykiska hälsa och så vidare men generellt vill vi föräldrar så väl här i stunden, vi vill lindra och trösta att det kanske blir fel i långa loppet. Skolan ska man till, punkt. Umgås med vänner gör man när skolan och läxor är klara. Sluta älta hennes mående och allt som gått fel. Fokus på det som funkar. Ge beröm när dottern går till skolan. Ge beröm när hon skrivit prov lämnat in läxan etc. Hon fattar säkert inte ens själv varför hon mår dåligt och då är det sjukt jobbigt med någon som frågar varför och kan jag hjälpa. Man vet ju inte själv. Ta kommandot. Din dotter måste kunna lita på att du står för ramarna och att du bestämt att nu gäller det här. Hur arg hon än blir och vad hon än säger. 
    Lätt att säga när man inte är i vår vardag. Gör si gör så, det är väl bara att...
    Det är inte varje gång hon träffar vänner när hon är hemma från skolan, men emellanåt så gör hon det. 
    Jag tror inte på straff, utegångsförbud osv. Hennes vänner får utegångsförbud och vad gör de? De drar ut i alla fall. De får inte umgås med vissa för då j-lar, vad gör de? Jo de umgås med den förbjudna bakom ryggen och ljuger.
    Jag talar om för min dotter vad jag tycker och önskar, att jag helst vill att hon är hemma om hon är hemma från skolan, att jag inte tycker om att hon umgås med någon viss person men jag kan inte förbjuda, det medför att vi ändå har en dialog och en öppenhet, hon talar också om att hon är med dem som jag helst ser att hon inte är med istället för att ljuga och gå bakom ryggen. 

    Jag har själv varit sjukskriven för utmattning, depression osv, jag orkade inte arbeta men ibland ville jag ändå umgås med vänner. Jag har dagar emellanåt än idag som jag inte orkar jobba, då skiter jag faktiskt i det en dag men jag isolerar mig inte. 
    Tror du och jag tänker helt olika och har olika erfarenheter från livet. 

    Detta är dessutom beslut som jag diskuterat fram med familjebehandlare. Så att hon kan få träffa vänner trots att hon varit hemma för hon inte orkat skolan är ett val jag gjort. Och jag väljer våra strider. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    AndreaBD skrev 2023-01-23 18:29:18 följande:
    Så de satte inte någon diagnos när hon var 9- 10, trots att det fanns mycket som hade uppfyllt kriterierna för diagnos? 

    Grejen är ju - även om det förstås är sant som (en till) skriver om diagnoser, så kan det bli ganska fel om de har fel intryck. Det som BUP gör skulle INTE passa en tjej med autism. Det skulle vara förödande. Och jag tror det är det som händer där. Det är fel sätt att hantera det hela. 

    Men vet du vad - kan du gå till en annan BUP istället? Visa de alla papper igen och be dem göra en ny utredning/bedömning?
    Det va en annan BUP som gjorde utredningen som inte satte diagnos. Vi blev sen remitterade hit när dottern flyttade till mig.
    Men det är säkert som du säger att de inte förstod hela bilden, jag tror för stort fokus blev på hennes ångest, självskadebeteende och skolfrånvaro så de missade många bitar.
    Har tänkt att söka annan BUP, men eftersom dottern inte är så mottaglig och inte vill längre så kan det bli svårt för de kommer inte göra något och enligt barnkonventionen så får man inte tvinga barn till sånt enligt BUP. 

    Intressant dock hur man enligt vissa ändå ska få tvinga barn till skolan, eller tvinga dem stanna inne osv osv
  • Anonym (gg)
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-23 14:58:35 följande:
    Har kollat lite på det, men dels är det ekonomiskt och sen låter det bättre än vad det är som jag hört. Om det nu inte är "solklara" fall på diagnos vilket det inte är i min dotters fall. 
    Min son fick i alla fall utredning privat, men vi kollade ju upp så kliniken hade ett gott rykte osv. Våran klinik kostar samma som vanliga sjukvården.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Alltid42 skrev 2023-01-23 21:42:40 följande:
    Vill bara säga att jag förstår dig fullt ut. Är i en liknande situation, något värre skulle jag vilja påstå. Är vid vägs ände. Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag ALDRIG skaffat barn.

    Men jag visste inte och jag får förlåta mig själv för det. Så jobbigt att se sitt barn lida och inte kunna hjälpa vad man än gör. Vi har också fått massa hjälpa från myndigheter och vård. INGET har hjälp vår svåra situation. Har man inte upplevt detta går det inte förstå.

    Det som hjälpt mig mest är en fantastisk förstående chef som stöttar och anpassar mitt arbete så jag ska orka jobba. Vilket jag egentligen inte gör. Spontana gråtattacker och jag gör minsta möjliga på jobbet för spara energi. Är sjukskriven periodvis men det är också jobbigt med press från försäkringskassan och allt jävla skit. Är så tacksam för min chef....

    Såhär får jag min vardag att funka...

    En dag i taget

    Alla känslor och tankar tillåtna 

    Om jag har bättre dagar så "föstör" jag inte dom genom att aktivt dra igång oro genom att påminna mig genom att "leta" efter jobbiga tankar kring situationen. Idag har jag en sådan dag. Som att monstret tagit ett steg bort från mig och jag följer inte efter. Jag andas av distansen.

    Så lite skuldkänslor som möjligt. Jag vet att jag gjort ALLT jag kan med den kunskap och förmåga jag haft i varje stund. Det har du också gjort <3

    Igen...En dag i taget.

    Hittar du ibland nån som orkar lyssna på allt elände? Passa på! Ibland hjälper det att älta och vräka ur sig.

    Det är ok att vara bitter

    Det är ok att ångra sitt föräldraskap. Både du och jag vet att sådan tankar och känslor har man av en anledning och det önskar man inte någon att uppleva. Jag har haft MYCKET mörka tankar och det är ok. Tankar är inte statiska och dom går över. Vi vet att vi älskar våra barn.

    Fortsätt söka hjälp....När du orkar...själv fick jag precis höra m personliga ombud och vi kanske får hjälp med det.

    Skriv av dig på familjeliv! Det har jag också gjort några gånger och det hjälper faktiskt att sätta lite ord på det man upplever och är i  :)

    Detta kan låta konstigt men vetskapen om att det framförallt  är TANKARNA kring situationen man mår dåligt av kan ge perspektiv. Tankar är bara fluff och inte statiska. Det är jobbigt när man får problemet upptryckt ansiktet varje dag att förstå detta men det är faktiskt så. Därför...har du lite lättsammare tankar i stunden så bråka inte med dom utan låt dom vara kvar och tillåt dig själv att få må bättre en stund. Om än så för ett kort ögonblick.
    Ja man kämpar varje dag och jag ÄLSKAR mina barn över allt annat och göra allt för dem, men vissa dagar vill man bara vara!

    Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och jag kämpar. Jag försöker se de ljusa sidorna och det som faktiskt fungerar även om det vissa dagar är omöjligt.

    Jag jobbar just nu med mig själv och att älska mig själv och förlåta mig själv och det börjar ge resultat. 

    Jag över lever också genom att jag alltid lyckas göra saker flexibelt, först genom skolan och sen genom jobbet jag har nu som ekonomiansvarig där jag visserligen har mycket ansvar och mycket deadlines och det blir stressigt, men jag växer i det också och det ger en trygg ekonomi.
    Vissa dagar orkar jag inte, då jobbar jag helgen istället. Jag ta mig lättare tid för mig själv numer och försöker att inte älta. Men de där kommentarerna man får från många utomstående "sätt gränser" " det är väl bara att få iväg henne till skolan, skolan först sen livet" "du ska ha mandat över dina barn" osv osv. Jag SPYR på dem!
    Vad hjälper utegångsförbud? Vad hjälper stress och press och tjat?
    Jag vill hellre att min dotter ska vara trygg och vilja komma till mig, jag vill kunna visa att jag kan lita på henne osv. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (gg) skrev 2023-01-23 21:49:04 följande:
    Min son fick i alla fall utredning privat, men vi kollade ju upp så kliniken hade ett gott rykte osv. Våran klinik kostar samma som vanliga sjukvården.
    De kliniker jag hittat tar upp emot 40-50000 kr för utredning och sånt litar inte jag på. 
  • Anonym (lyssna)

    Varje situation är unik, men jag vill verkligen upprepa att det som hjälpte oss var när jag slutade söka hjälp och lät min son vila från allt. Den så kallade hjälpen från Bup och andra förstörde bara. De var inte schyssta mot sonen och placerade in honom i enkla, felaktiga fack. Jag kan se det i efterhand. Det är som att de har olika fack där de ska placera in barn och ungdomar och de kan bara inte ta in en situation som inte passar in i något av facken. Eller en situation som överlappar de olika facken...eller passar in i flera!

    Jag hade eget samtalsstöd hos Soc en period och det var bra. Jag betalade också egen terapi, det hjälpte mycket. Tror att det förhindrade att jag blev totalt vilsen och tokig. För man känner sig helt knäpp när man gör allt man kan men det inte fungerar så som andra säger att det borde fungera. Jag tvivlade på mig själv som förälder så många gånger.   

    Tänkte många, många gånger att jag verkligen inte orkade mer. Men bara en dag till...och så fortsatte jag en dag till...och ännu en. 

    Nej, jag minns inte särskilt mycket från de åren. Så allt jag skriver i efterhand är säkerligen rensat från alla möjliga händelser och omständigheter.  

  • Anonym (Ger snart upp)
    Alltid42 skrev 2023-01-23 22:00:34 följande:
    Vill lägga till en sak.

    Det där skijobbiga med att få vård och myndighetspersonal att förstå helheten! Att hitta rätt ord som speglar verkligheten! Ångesten när man glömt viktiga saker och nästa möte/läkarbesök är om flera månader ! Sitta och hitta ord och formuleringar för att skriva på 1177 i efterhand i hopp om att berörd personal ska journalföra för att få rätt skrivna intyg till skola och myndigheter! Vet inte om du upplevt allt detta man kan tänka mig att du kanske har. Blä säger jag. 
    Till viss del har jag upplevt det, inte att sitta och skriva på 1177 i efterhand men det där med att kunna förklara och få dem att förstå, bemöta deras dömande blickar och ord och alla tårar på dessa möten. 
    Värsta nu är alla möten med skolan och känna sig så ensam. De är nog de som jag känner mig mest dömd av. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (lyssna) skrev 2023-01-23 22:03:54 följande:

    Varje situation är unik, men jag vill verkligen upprepa att det som hjälpte oss var när jag slutade söka hjälp och lät min son vila från allt. Den så kallade hjälpen från Bup och andra förstörde bara. De var inte schyssta mot sonen och placerade in honom i enkla, felaktiga fack. Jag kan se det i efterhand. Det är som att de har olika fack där de ska placera in barn och ungdomar och de kan bara inte ta in en situation som inte passar in i något av facken. Eller en situation som överlappar de olika facken...eller passar in i flera!

    Jag hade eget samtalsstöd hos Soc en period och det var bra. Jag betalade också egen terapi, det hjälpte mycket. Tror att det förhindrade att jag blev totalt vilsen och tokig. För man känner sig helt knäpp när man gör allt man kan men det inte fungerar så som andra säger att det borde fungera. Jag tvivlade på mig själv som förälder så många gånger.   

    Tänkte många, många gånger att jag verkligen inte orkade mer. Men bara en dag till...och så fortsatte jag en dag till...och ännu en. 

    Nej, jag minns inte särskilt mycket från de åren. Så allt jag skriver i efterhand är säkerligen rensat från alla möjliga händelser och omständigheter.  


    Jag skulle säga att BUP är fantastiskt i teorin men inte i verkligheten.

    Jag har varit så nära att ge upp, bara dra och lämna allt, tänkt lämna min sambo för att skona honom, tänkt köra in i en bergvägg, bett socialtjänsten att ta min dotter osv osv. Men jag orkar så mycket mer och kämpar. Och även om jag är så fruktansvärt trött ibland så skulle jag inte vilja byta mina barn mot nånting annat i hela världen för jag älskar dem så obeskrivligt mycket. Jag önskar bara att jag hade haft mer ork, mer energi osv.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Alltid42 skrev 2023-01-23 22:05:43 följande:
    Förstår dig fullt ut.

    Jag spyr också på sådana kommentarer. Folk har inte en aning... man har liksom provat allt och precis som du skriver....fått hjälp av myndigheter och pedagoger att göra rätt. 

    Jag har dessutom fått olika råd och tips. Har fått höra att jag hjälper till för mycket och att jag hjälper till för lite...Ja, listan kan höras oändlig hur man slagit knut på sig själv...
    Alltid42 skrev 2023-01-23 22:10:00 följande:
    Att du överhuvudtaget ska behöva känna dig dömd...men vet hur det är.

    När vi hade det som värst på en skola med lärare så skrev min sons läkare ett intyg till rektorn att familjen behöver stöd, inte bli misstrodda. Det hjälpte faktiskt men det var hemskt. Vi har haft bättre erfarenheter på andra skolor men hans skolgång har ändå inte funkat.

    Jag förstår precis vad du menar. 

    Gällande skolan så är det hemskt att de inte kan bemöta barn med olika svårigheter. 
    Jag tror dock just nu att min dotter kanske behöver tid, lugn och kärlek. Ta en dag i taget osv. 

    Vi ska kolla på möjligheten att byta skola, kanske kan gå och bli en nystart.
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?