Tonåring, hur ska man orka?

Jag har två utmaningar i bagaget, jag hara GAD ( generellt ångestsyndrom) och jag är högkänslig som person. 
Jag åt för många år sedan SSRI och även SNRI vilket gjorde mitt mående sämre tyvärr. Det som kan hjälpa mig är återhämtning, mindfulness, träning och glädjande stunder. 
Jag får alla biverkningar av mediciner och av vissa blev jag helt tom. 

ANONYM (JAG HAR SABBAT DET)

Utmattningar skulle det stå.

Mycket i det du säger här tyder ju på att ni skyller på alla andra. Det är fel på lärarna (trots att det är rimligt att läraren påpekar att allt i skolan inte kan gå efter hennes personliga föreställningar. Det är förstås bara en möjlig tolkning).

Sedan är det fel på BUP. Du säger att de "svek henne" för att de ställde krav om jag tolkar dig rätt? De är ju ändå experter  -  är du helt säker på att det var så fel att ställa krav? 

Att skolan säger att hon måste visa respekt och bete sig på ett visst sätt tycker DU är fel?  Egentligen måste ju varje elev i en skola bete sig respektfullt och vettig. Kan du föreställa dig hur det annars skulle se ut? Det skulle ju vara total kaos och omöjligt att göra något. Redan när en elev beter sig illa så skapar detta mycket oro, vilket drabbar alla andra elever. Självklart måste även lärarna behandla eleverna med respekt, men här får jag inte riktigt intrycket att det är där det brister.

Och 80 % frånvaro - då missar man ju det mesta. I alla ämnen. Och redan i 6:an? Vad gjorde du som förälder då?  Att få henne till skolan är ju föräldrarnas jobb. 

Lyssna på dottern, tvinga henne inte till en skola som enbart ser henne som ett problem! Har själv haft en son som var hemmasittare och jag sabbade flera år av hans liv genom att lyssna på vad skolan sa och genom att tvinga honom till skolan och till olika värdelösa psykologer som inte lyssnade på honom. 

När han fick vara ledig från skolan ett år (med lite praktik) så läkte han och efter det har allt fungerat helt ok (även om jag känner att han fortfarande är skör, han går sista året på gymnasiet nu). 

Min erfarenhet (liksom många andra föräldrar till hemmasittare) är att skolan inte alls förstår hur de påverkar barnen som mår dåligt utan istället lastar allt ansvar för det som inte funkar på barnen. Jag såg inte riktigt detta först hos skolan eftersom de maskerade det med välvilja och först efter flera år av tragglande med skolan insåg jag att sonen var den kloke i rummet. I vårt fall vad det helt klart skolans struktur som inte passade för sonen och i slutändan kom vi ändå fram till en lösning som fungerade för alla. Men det satt långt inne, de tror verkligen att det rätta är att ändra barnens personligheter och förutsättningar så att de passar in i skolans snäva ramar istället för att anpassa skolans ramar efter elevernas förutsättningar.

Om jag fick vrida klockan tillbaka så skulle jag: 1.Iinte tvinga barnet till skolan om barnet mår dåligt där. 2. Byta skola om skolan ser barnet som problemet och inte ser sin del i situationen.

Är hon utredd? Det är verkar ju som om hon har några svårigheter. Eller några allmänt psykiska problem så som ångest. Dock bör du ge henne lite "space" också. Tonåringar vill vara själva ibland. 

Om du ska göra något tillsammans med en tonåring så måste du nog ha ett konkret förslag - något som hon gillar. Annars är tröskeln för hög. 

Waldorfskola finns det i er stad? De är jättebra för barn med problem, de gör mycket praktiska saker och är ute mycket. De har inte prestation som fokus. I vår stad har jag läst om barn som levt upp på Waldorf.  

Något annat som verkar vara bra är naturbruksgymnasium, det är bra förungdomar att vara med djur, mycket ute och arbeta fysiskt, alla är inte teoretiskt lagda. Men nu är hon ju bara tretton och måste klara högstadiet först.

Känner bokstavligen igen allt i det här inlägget. Precis så brukade min dotter säga och göra. Precis så tänkte och sa jag.

Jag har inte tonåringar själv (än), men känner andra som har. Jag håller med de som skriver att lågaffektivt bemötande ofta är det bästa, ibland det enda som fungerar.

MEN med ett undantag. Om någon annan drabbas, t ex småsyskon. Då måste man kanske gå in och sätta stopp, oavsett konsekvenser. Samt vidta de åtgärder som krävs. Även om tonåringar kan vara jävliga, får de inte bete sig hur som helst och man får aldrig "offra" andra barns hälsa och välmående.

Jag vet fall där man har tvingats flytta på tonåringar för att de har slagit yngre syskon eller utsatt dem för dagliga kränkningar. Ibland är det i stället bonussyskon som drabbas, då får man flytta isär om inget annat hjälper.

Jag talar alltså inte om vanliga syskonbråk, eller enstaka fula ord eller dylikt, utan betydligt värre saker. DET kan man inte blunda för. Lågaffektivt bemötande när det gäller annat, är en annan sak.

Du tolkar och antar väldigt mycket vilket jag kan förstå att du gör när du inte har hela bilden.
JAG anser inte att det är fel på lärarna, jag har ALDRIG sagt nångång att min dotter inte varit otrevlig osv, jag är fullt medveten om att min dotter har varit otrevlig mot lärare osv, jag anser inte heller att min dotter ska få bete sig hur hon vill och tro mig detta pratar jag ofta med henne om. Jag är också helt med på att hon ska följa regler i skolan och allt sånt och att lärarna ska ha rätt att säga det till henne. Men de ska göra det på ett respektfullt sätt vilket de inte alltid gör. Det är en självklarhet för mig att barn och ungdomar ska visa respekt, men jag har också överseende med att de är just ungdomar och tappar humöret ibland även i skolan. Vi har under 1,5 års tid försökt få skolan att förstå att det handlar om att bygga relation och trygghet. Soc har sagt till skolan, BUP har sagt det till skolan, vi har haft massor med möten där skolan fått tips från soc och BUP hur de kan agera, en det händer inte mycket kan jag lova.

Min dotter försökte ta sitt liv första gången hon var 6,5 år, hon har under lång tid levt med självskadebeteende och mått riktigt dåligt periodvis. Hon har blivit utsatt för mobbing och därav har hon bytt skola, hon bytte skola för att rektorn på den skolan blundade för problemet! Vi har varit i kontakt med soc och bup i många år och det pratas väldigt mycket ska du veta, "ni ska få stöd", "Vi ska hjälpa" "du måste få avlastning" osv. Gällande BUP så ville min dotter har hjälp, vi träffade en underbar tjej på BUP som fick bra kontakt med min dotter och hon började öppna upp sig, men det var inte där som vi sen skulle få hjälpen. Min dotter blev lovad av denna underbara tjejen att hon skulle vara med i övergången till de på behandlingsenheten, hon skulle få känna sig lugn och trygg till hon hade förtroende för de nya och kände hon att de inte klickade så skulle hon få träffa någon annan. Men så blev det inte, vi blev överslussade och fick träffa en människa som inte skulle ha jobbat med det hon gjorde. Den underbara tjejen som skulle varit med va inte det och min dotter slöt sig som en mussla. Hon kämpade flera gånger med att gå dit med mig och vi försökte få BUP att bygga relation och förtroende, men de sa "Du har två tillfällen till att prata, gör du inte det så kan vi inte hjälpa dig", gången därpå mådde min dotter inte bra men fixade ändå att gå dit, men klarade inte prata, sista gången klarade hon inte att ta sig dit för hon hade gråtit hela natten och då var den gången förbrukad enligt BUP. Sen fick hon inte mer chanser för "hon vill inte" sa de. 
Detta sammanlagt med att hon blivit sviken av andra vuxna tidigare som tryckt ner henne för att hon haft känslor, hon fick inte gråta för sin pappas förra fru, hon fick inte vara arg osv. Lärare som svek när hon blev mobbad osv.

Och jag ska tala om vad jag gjorde som förälder när hon hade så hög frånvaro, jag kämpade, jag peppade henne, jag lyssnade, jag tjatade, hag såg henne på morgonen med skärsår på hela kroppen, jag stoppade henne i köket med kökskniven i högsta hugg att ta sitt liv, jag höll om henne när hon skakade av ångest och jag hade massor med möten och samtal men skola, BUP och soc.

Samtidigt försökte jag också plugga själv för att bli klar med min utbildning för att kunna få ett bra betalat jobb med mycket flexibel tid för att kunna finnas för min dotter, jag klarade utbildningen och har nu i dag ett jobb som gör att jag kan finnas för min dotter.
Och ja hon missade massor i skolan, det vet både skola, soc och BUP om.

Nu mår hon bättre, hon har varit fysiskt självskadefri i 1 år, men försöken har funnits ändå. Hon har vänner, hon vill leva, hon vill ta tag i skolan men hon orkar inte, men hon tar sig oftast i alla fall till skolan. 

Nu kanske du kan ana hur tufft det kan vara. Och nej, vi skyller inte på alla andra!

Det är så jag också resonerade. Alla våra riktigt hetsiga konflikter handlade nog om att hon var elak mot småsyskon (har inte bonusar).

Kan väl bara säga nu i efterhand. Småsyskon mår ENORMT mycket sämre nu, när det är sabbat med storasyster, och ingen rör dem eller skriker på dem längre.

JAG såg det som min främsta uppgift att skydda småsyskon. Genom att påverka dottern. Jag borde istället koncentrerat mig på att lägga mera tid på småsyskon, gå iväg med dem (gjorde det, men för sällan), inte skämmas att engagera alla släktingar och vänner att rycka in och ta småsyskon på bio/promenad/mysövernattning osv.

Även utan det, så kan jag lova nu i efterhand att det var faktiskt bagateller för småsyskon. Ibland tyckte de till och med att det var roligt att reta upp henne ännu mera. Och de fick aldrig ens i närheten så djupa skador som de har nu, båda blev så sköra att de kan hamna när som helst i en depression.  Jämför det med förut, när dottern agerade ut och skrämde dem, syskonen grät och skrek Ibland, var visst rädda Ibland, men så fort man tog dem undan så var de lika glada som vanligt.