Tonåring, hur ska man orka?

Äter hon ångestdämpande? Går det att göra nya bedömningar så att man kan sätta in medicin som kan hjälpa henne? Högkänslig personlighet?

l@det du skriver låter helt fruktansvärt, för henne och för dig. Ni verkar dock båda vara riktiga kämpar! Men orken ska ju räcka till för allt motstånd och där är det ju förjävligt att systemet brister och inte hjälpt er mer 

Ja det är väldigt svårt att ge hela bilden också tyvärr. 
Gällande BUP så var hon erfaren och hade gjort på det sättet tidigare sa hon med andra ungdomar och det hade fungerat bra. Varför det rann ut i sanden denna gång vet jag inte. Men det är bara en gång av alla som vuxna lovat och sagt och sen inte gjort som de sagt. 

Jag håller på att gå sönder. Hon är hemma från skolan idag och ligger fortfarande i sängen, hon är som en zombie. Fick henna att vakna till och sa lugnt att hon behöver komma upp nu, att jag förstår att hon är trött men att hon behöver komma upp. Hur jag än gör så är det bara "GÅÅÅÅ" "Försvinn" och jag har inte tålamod utan jag blir arg och ledsen tillslut.

Hon träffar pappan emellanåt, men inte alltid hon vill. Lillasyster bor hos pappa och vi har umgänge så ofta som det går. Vi bor rätt långt ifrån varann, men det har ändå fungerat bra tills nu i tonåren. Och tyvärr så blir det svårt just nu när jag är helt slut och storasyster tar så mycket energi av mig. 
Hon har väl egentligen ingen trygg relation med sin pappa efter det som varit genom åren. I vevan när hon flyttade till mig så var det extremt jobbigt hemma hos pappa och hans dåvarande fru, min dotter kände att han valde sin fru framför henne och hans fru va inte så snäll alltid. Pappan har inte engagerat sig i bup och soc och möten här trots att det skulle vara möjligt med videolänk osv. När båda bodde hos honom så var jag med så mycket som möjligt i de kontakterna och hade mycket samtal själv med dem också. Sista månaden som min dotter bodde hos dem så sa pappans fru att de fick inte bo i huset, så han och dottern hyrde en stuga under veckorna. Efter det har inte dottern varit hemma hos dem, först nu när hennes pappa lämnat sin fru och flyttat så har dottern haft någorlunda vardag med pappa. De har innan träffats och bott på hotell eller i en sommarstuga på sommaren. Nu när hon var hemma hos sin pappa i julas så längtade hon efter mig och sa "mamma även om vi bråkar mycket och jag hatar dig emellanåt så skulle jag aldrig kunna bo utan dig".

Ja du förstår kanske att det är väldigt mycket som hänt. 

Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

"Sätt gränser
Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

Ts, nästa gång du känner press från andra att "sätta gränser ", "vara vuxen" osv, tänk på det: om DE skulle fått DIN dotter, skulle de ändrat sig till 100%. De hör dig inte nu, de gillar att tro sig vara smartare och bättre än du. Men de själva skulle vara betydligt sämre och slappare än du, de skulle ge upp direkt, där Du kämpade som ett djur år  efter år.

Det är så klokt, tack för dina fina tips.
Jag tror ändå att hon såklart lyssnar på vad jag säger och även om hon inte gör exakt som jag tycker så finns det nånstans där. 

Omgivningen är jättesvår, men som du säger så behöver jag förhålla mig till den. 

Sen är det ju en så stor sorg att "det var inte så här jag tänkte att det skulle bli". Jag känner att jag hämmar min sambos liv som får stå tillbaka i så mycket som han vill göra med mig, jag är rädd att han kommer lämna mig för att han inte orkar osv. 
Min dotter tycker väl att min sambo är okej, men de har ingen relation direkt och min sambo försöker flyta med.
Där är också många som tycker och tänker att "han måste ju ta sin plats" "han måste ju bestämma och avlasta dig" osv. Men det är lättare sagt än gjort, han är livrädd att det ska bli som med dotterns pappas förra fru, där det sket sig fullständigt minst sagt (har skrivit lite om det i andra svar).
Min sambo är väldigt introvert och har svårt för känslor osv men han är oerhört omtänksam. Vi har varit tillsammans sen dottern va 7 år, men mellan dem har det alltid varit avstånd, min yngre dotter däremot och min sambo fungerar bra. 
Men min äldsta dotter vet jag har en rädsla att min sambo ska "tröttna" på henne som hennes pappas fru gjorde och att hon ska bli utkastad igen. Och detta gör ju också att det är tufft såklart. Han visar ju ändå att han står kvar, finns där för oss på sitt sätt. Så korta stunder emellanåt så glimtar det till och de har en kort stund där de finner varandra. 

Förstår dig, det är dock inte soc som har varit mest för gränser, de har ändå varit rätt förstående och förespråkat att om hon inte orkar just nu så är det så. 
Det var BUP som mer var att "Hon ska vara hemma kl 18.30", "ingen mobil efter 19", "hopp i säng kl 21" osv. 

Sen är det den senaste "Familjebehandlaren" jag fick prata med som pratar om "mandat att få henne att göra som jag vill". Jag frågade då, ska jag låsa in henne? Ska jag släpa henne i säng eller upp ur sängen och till skolan? Om hon inte gör exakt som jag vill, ska jag då straffa henne? Med vad i så fall?
Jag förklarade att jag vill att hon ska känna förtroende och tillit till mig, komma och berätta saker för mig, vilket hon faktiskt gör ofta, ha en dialog med henne om saker så hon förstår istället för att tvingas.

Men soc pratar däremot mycket om att "du måste få tid för återhämtning som mamma" men hur ska jag få det när ingen kan hjälpa mig? 

BUP är ju också rätt intressanta, när vi va där senaste omgången så hade jag fått min dotter att vilja ta hjälp och sa att de finns där för att hjälpa i din takt, för det var ju vad jag hört från andra och från bedömningssidan hos dem själva. Det första de sa till min dotter på första mötet var "Du vet att ingen kan tvinga dig att komma hit om du själv inte verkligen verkligen vill", detta upprepades 7-8 gånger under 45 minuter. 

Okej, hon verkar vara trygg med dig, inte så värst med pappan. Att hon ändå avvisar dig - det är inget konstigt, det gör tonåringar. Men det vore bra med någon slags avlastning, släkt, vänner, något? 

Har hon några svårigheter generellt, är hon utredd?  Om hon är deprimerad och håglös så skulle BUP kanske kunna sätta in någon slags medicin. 

Jag tror att det är mig hon är trygg med, hon har testat mig så till den milda grad och ändå står jag kvar. 
Är väldigt noga att tala om att jag finns där och älskar henne vad som än händer, att jag aldrig kommer ge upp. 
Hennes pappa har sagt vid några tillfällen som hon hört att "ingen kommer älska dig tillslut om du är så här" "jag vill inte ha henne, ta henne" osv. Han älskar henne såklart, men jag tror inte hon känner den ovillkorliga kärleken från honom som hon har från mig. 

Har tyvärr ingen som kan avlasta, hon är svår och som sagt vill hon inte så vill hon inte. Får ju lite avkoppling när hon är med sina vänner och sover hos dem emellanåt. Sen har jag väl lärt mig att ta stunden när den ges, korta stunder bättre än inget. 

Just idag är dock en jobbig dag för min hjärna är så trött och jag har massor på jobbet men kan liksom inte tänka. Jobbar hemifrån idag, men vet knappt vad jag gör. Och då kommer jag få ta igen det i helgen. (Jobbar med ekonomi och sköter redovisning mm åt flera bolag).

Det som de kommit fram till är känsloreglering och att förstå vissa saker som sägs, jag upplever som att hon har svårt för plötsliga förändringar även om det blivit bättre. Men det märks att hon är lugnare när hon vet vad som ska hända vilket ju är svårt när hon själv inte ser det. 
Osäker på depression just nu, men känns inte så, mer bara vintertrött och tonårshjärna. Hon säger att hon säger till om det är något. Jag får inte fråga hela tiden. 
Vi har fått prova lite olika mot hennes sömn, men fungerade inte alls. Hon fick Atarax, Lergigan, propavan osc men gav ingen effekt. Sen försöker jag med vitaminer osv men hon vill väldigt sällan ta dem, kan ju inte trycka i henne dem så det blir när hon vill. 

Hon har provat Atarax och Lergigan men fungerade inte ens när hon hade som värst ångest, men de fungerar inte på mig heller. 
Jag upplever henne som HSP till viss del, men inte lika mycket som mig.
BUP är just nu inte inkopplade så mycket då de sagt att de inte kan göra något när hon själv inte vill (läs andra svar om bakgrunden där)
Så jag har inte så stort hopp eller förtroende för BUP. 
Så mycket som jag kämpat, förklarat, bönat och bett till både skola och BUP och även soc, men systemet fallerar tyvärr i verkligheten. Det är köer, det saknas folk och pengar. 

Börja med att bara lyssna på sådana som faktiskt har erfarenhet av hemmasittare och so förstår vad som krävs.

Jag är helt med på att ställa krav och ge konsekvenser om det är barn som är som mitt äldsta barn. Men krav och konsekvenser för mitt yngsta barn funkar inte, det gör det bara värre (han vet att han har misslyckats varje dag han inte går till skolan, att straffa honom för det är som att ge hans syster straff varje gång hon gör ett misstag på fotbollsplanen och det skulle ju ingen få för sig att göra). 

Som du skriver så mår hon ju redan dåligt av att misslyckas hela tiden, ingenting blir bättre av att du spär på den känslan. 

Det känns också som att det ändå finns en potential. Ni verkar ha en dialog och ni har kontakt med både bup och soc. Skolan däremot verkar ju helt tondöv. 

Har hon utretts för någon diagnos? Flickor med add är ju generellt underdiagnosticerade och när jag haft kontakt med andra föräldrar som har barn med add är det få som klarar av skolan oavsett hur intelligenta de är. 

Har inte läst hela tråden, men har du möjlighet att få utredning privat?