När man inte har råd att åka på semester

Vad är det för skola de personerna går på undrar jag?
Jag gick i ett fint område men alla åkte inte på semester varje lov, en del åkte inte aldrig på något och det var inget fel med det. 
En tjej hade en pappa som tjänade ganska mycket, men han la alla pengar på boende och fler barn så de åkte utomlands en gång på 10 år. En kille bodde med sin ensamstående mamma och åkte också bara bort en gång på 10 år (fast mamman åkte utomlands själv vissa år). En annan tjej med många syskon och två föräldrar som levde på bidrag åkte utomlands varje sommar. Jag själv åkte också varje sommar bort en vecka men annars gjorde jag ingenting. 

Fast, bara för att man inte gjort en resa under lov/semester betyder inte det att man inte gjort någonting alls.
Märklig inställning, tycker jag, att resor på något sätt skulle vara finare eller bättre än att åka skridskor på den lokala sjön eller att umgås med familjen.

Alla gillar liksom inte att resa, folk är olika, och det kanske är trist om man som barn skulle vilja resa, men att ens föräldrar inte har intresse i det eller helt enkelt inte har råd. Jag kan förstå att som barn, eller främst tonåring, kan man vara ganska känslig för det här med att vara som 'alla andra' och att det därför kan kännas jobbigt att inte resa om 'alla andra' reser, men det är knappast ett tecken på utsatthet eller bristande omsorg att inte åka på dyra resor under barnens uppväxt.

Hur man hanterar det? Ja, man säger som det är till barnen. Att man inte har råd, att man inte gillar att åka skidor, att man vill tänka på klimatet, eller vilken anledning man nu har. Sedan kan man passa på att prata med tonåringen om saker som grupptryck, att passa in, hur det är att inte vara som 'alla andra'. Att ens värde inte har det minsta att göra med hur man spenderar sin semester, med märkeskläder eller eller andra statusprylar, och att de som tror detta kanske inte är trevliga vänner i det långa loppet.

Läste denna artikel i Expressen.

www.expressen.se/amelia/premium/jag-ar-sa-ledsen-for-att--mina-barn-inte-far-resa/
Vi har väl alla olika förutsättningar och kanske framförallt har vi olika värderingar.

Kan ändå tycka synd om barn vars föräldrar aldrig har råd att åka på semester, eller kanske göra så mycket aktiviteter i överhuvudtaget. 

Vi har inte heller rest på sportlovet. Dottern i nedre tonåren känner det som jobbigt när andra barn lägger upp bilder på sociala media osv från resor till alperna, fjällen, men även varmare resmål. 

Jobbigt när barnen kommer tillbaks till skolan efter lov och andra barn frågar vad barnet gjort på "semestern". Det förutsätts på något vis att man tar semester när det är lov. 

På frågan som kommer känns det jobbigt för barnet att svara "ingenting". Jag förstår det. 

Läste lite kommentarer på facebook om denna artikel i Expressen och den är fylld av nedlåtande kommentarer gentemot mamman av typen; "Var glad att du har mat på bordet". "När jag var barn åkte vi aldrig på semester" . 

"Folk är så bortskämda" "Livet är inte rättvist". "hon borde sparat mer när räntan var låg". Visst, det är ju fritt att tycka så, men det hjälper ju inte henne och framallt hjälper det inte hennes barn.

Hur ska det hanteras? Vad säger man till sitt barn?

Alternativen behöver ju inte vara resa till fjällen eller utomlands och att göra "ingenting". Det finns ju mycket man kan göra. Hälsa på släktingar, besöka museer, åka skridskor, åka till simhallen, lovaktiviteter som många kommuner arrangerar, sportevenemang, på på spa, bio. Allt behöver inte kosta massa pengar och även om barnen går på fritids kanske man kan ta något än dag ledig eller göra saker efter fritids så de känner att det är något extra. Har svårt för offermentalitet när man faktiskt inte måste vara ett offer. De flesta barn reser inte utomlands VARJE lov så det finns alltid barn som är hemma. Det är fullständigt normalt och det kan bara vara folk i övre medelklass som tycker "synd" om barn som får vara hemma ett sportlov. Är man ensamstående så är det tyvärr en verklighet, du kommer inte ha råd med samma saker men man får göra det bästa av det.