Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Jag har jobbat många år med personer med funktionsnedsättning på olika sätt och funderat en del på om det inte är enklare ibland att ha en svårare funktionsnedsättning än lindrig. 

Exempel på detta kan vara när jag jobbat med tonåringar inom autismspektrat. Dom är tillräckligt funktionella för att ändå smälta in, men de är så otroligt medvetna hela tiden av sina brister och svårigheter.

Det känner av när det socialt blir fel, det kanske inte förstår exakt varför men det blir så, men de är medvetna och verkligen försöker. Läser tonvis av böcker inom psykologi och liknande för att förstå människor och världen. Ständigt självhat, vill inte kännas vid diagnosen och isolerar sig.

Sedan har jag jobbat med dom som har grövre autism eller vad man ska säga som bott på särskilt boende, de har inte behövt strida för särskilda insatser då det så uppenbart är att de har problem. De kan typ slita ner byxorna inför folk och visa deras blodiga binda för lite random människor. De förstår inte att det är fel och skrattar bara om folk kommenterar att detta är äckligt. De har en daglig verksamhet som det går till och gillar, det finns ingen förväntan om att de snart ska ut på arbetsmarknaden. 

Självklart är detta grovt generaliserat men det är en fundering jag har. Om det inte ibland kan kännas värre att vara extremt medveten om brister och svårigheter och sedan veta att det finns massa krav än att ha brister och svårigheter som man är lycklig ovetandes om mer eller mindre?