Orkar inte mer

Lider också av ångest oro och andra psykiska besvär som jag också haft sen barn. Lider med dig. På mig har SSRI hjälpt faktiskt. Väldigt mycket (fluoxetin) Dock bytte jag till annat preparat under graviditet som inte funkade alls lika bra. Som att ta sockerpiller. Ändå har jag inte slutat för tänkt att det är bättre än ingenting. Kan det vara så för dig med? Att du kanske behöver hitta rätt medicin för dig? Finns ju olika SSRI samt något som heter SNRI också, man måste hitta det som funkar för just en själv. Utöver detta finns det lugnande man kan ta V.B både antihistaminer (ej beroendeframkallande, samt andra som dock kan vara beroendeframkallande och då bör man verkligen inte vara person som överkonsumerar och blir beroende utan veta strikt när det är en akut situation.

Du skrev att du testat terapi, har du testat KBT behandling? Dokumenterad bra effekt. Avslappningsövningar? Kosttillskott? Magnesium t.ex. Jag känner med dig verkligen. När man får hjälp som funkar så brukar man kunna leva med sina "åkommor", hålla de i schack och kontrollerat. Man hittar olika strategier osv. Hoppas det blir bättre för dig ❤️

Hej! Bara en fundering, detdär perfekta livet är du nöjd med det? Är det det liv du vill leva? Jag vet jobbiga frågor men ibland intalar vi oss själva att allt är bra för att det är en norm eller att vi har en bild av hur livet ska se ut. Jag ljög för mig själv länge och medicinerades och levde i ett dåligt förhållande som jag behövde komma ur för att läka. Jag läker än efter några år och mår bättre. 

Har testat många olika sorter, vissa har väl hjälpt något mer än andra, men den som fungerade bäst kan jag inte ta längre. Då den gav ig problem med magen. Fick benzo ungdomen för akuta situationer, den har ingen effekt på mig så det har jag inte tagit på över 10 år. Ingen effekt av antihistamin. 

Har inte gått i gedigen KBTbehandling, funderar på det. 

Helt ärligt, jag vet inte om jag trivs med livet. Svårt att avgöra när ångesten är så stark. Ibland funderar jag på om jag skulle må bättre av att vara singel och varannanveckas förälder, eller om jag helt borde byta jobb men jag tvivlar. Min största rädsla är att röra om i livet och bränna broar, bara för att upptäcka att ångesten finns kvar. 

Har bara läst Ts. Jag tror att det ligger i människans natur att älta. Man ska inte se det som något konstigt eller bli deppad över det. Min mormor på 85 år har alltid pratat mycket med sig själv. När hon dammsög pratade hon jämt JÄTTEHÖGT med sig själv, för att hon trodde att ingen hör henne. Jag skämdes ganska mycket över hennes monologer med sig själv när klasskompisar kom hem på besök när jag var barn, o.s.v..

Samtidigt är hon den snällaste och roligaste som finns. Trots att hon alltid haft tunt hår för att vara kvinna, och fettansamling på magen och platt byst, så ville byns vackraste kille i Polen gifta sig med henne (där hon bodde), när hon var ung. Heelt underbar personlighet som överväger allt det mindre bra, och får mig att skratta så mycket så jag känner att jag lever på riktigt. 

Trots sin personlighet så låter hon så dyster och rentutav ARG när hon för monologer med sig själv. När ingen är i samma rum så minns hon krigstider och hon svär mycket, grimaserar i avsky när hon pratar och är bara så FÖRBANNAD hela tiden. Hon verkar må jättedåligt då... MEN hennes humör skiftar på ett ögonblick när någon från familjen plötsligt kommer in i det rummet där hon sitter. Då blir hon jättegullig, hjälpsam och omtänksam igen.

Jag själv lider också vissa tider på dygnet, men jag döljer det och jag plockar fram andra sidor av mig själv bara (vid behov), för att ingen i min närhet ska bli drabbad. Det är trist att det ska vara så, men det behöver nog vara så så att alla delar i hjärnan "hålls igång" (jämför med styrketräning som inte alltid är så jätteskönt, men väldigt väldigt nödvändigt). Det gör en mer empatisk när man kan leva sig in i någon annans smärta, men då måste man själv kunna känna smärta. 

Det finns en bok om det ämnet där författaren skriver att människor blev bättre jägare förr I tiden när de behövde få utlopp för sina starka känslor, de kunde springa längre, döda större byten o.s.v.. Så jag tror inte att det är något fel alls på dig Ts. Lär dig bara att hantera känslorna rätt så faller alla delar på sin plats. 

Det är mitt liv du beskriver, så jag vet du det känns. Oroar mig också kontant, grubblar på saker, tänker på vad jag sagt, vad jag gjorde på jobbet, vad kollegan menade med det där hon sa och så vidare. Oroar mig för saker som inte har hänt, bygger upp massa scenarier i huvudet. Känner att detta kommer bli min död, kroppen orkar snart inte mer, har ont i bröstet och hjärtklappning konstant. Kan bara vara på ett jobb max ett halvår, får sedan sån ångest att jag bara vill dö. Främst prestationsångest, att jag aldrig tycker jag duger och vill hela tiden göra andra nöjda. Totalt utmattande. Testat SSRI men får massa jobbiga biverkningar.

Hur ska man orka ha det såhär ett helt liv, det undrar jag? 

Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning.

Jag har bestämt mig för att kontakta vården igen imorgon. Jag måste, för mitt barn skull. Jag vet ju att jag lider av GAD så jag ska vara tydlig den här gången. Inte gömma mig bakom magont, depression och utmattning. Symptom som jag förvisso har men som är orsakade av min ångest. 

Jag är beredd att börja medicinera igen och jag ska försöka få tag på en psykolog som är specialiserad på GAD. 

Sök hjälp du också! 

Men jag har testat allt känns det som, både medicin och terapi. Värst oro har jag på morgonen när jag vaknar, ännu en dag att ta sig igenom med krav. Har ingen partner så kan inte få nåt stöd på så sätt. Har en tonåring hemma. Är din man stöttande och förstående? 

Min partner är stöttande så tillvida att vi delar lika på allt som har med hemmet och barnet att göra. 

Men trots att jag förklarar hur dåligt jag mår till honom så tror jag inte att  han förstår fullt ut. Han tar mig inte på allvar när jag säger att jag inte orkar leva mer. Och det är väl förståeligt.  Trots kollosal ångest varje morgon så går jag upp och gör det jag ska. 

Han har sett mig söka vård flera gånger och har väl också tappat hoppet om att jag ska må bättre. Men jag vet att det erbjuds mer idag än vad det gjorde för bara för några år sedan. KBT-behandlingarna har kommit längre med nya strategier mot ältande så jag behöver få testa detta. 

Har du haft kontakt med psykiatrin? Det har tyvärr inte jag. Lyckas aldrig komma förbi närhälsan då min yttre funktion är för god så att säga. 

Hej 
jag känner också igen mig i det du beskriver, om än kanske inte riktigt lika starkt. Men jag gick iaf i nån sorts behandling mot ältande /PRO via vårdcentralen I Stockholm för ett par år sen som var helt utan mediciner. i kort gick det ut på att bli medveten om när orosspiralerna sätter igång och då ha knep för att uppmärksamma det. Sätta av orostid varje dag där man kunde älta loss men ff a hitta lösningar på de problem som faktiskt går att lösa. Lämna det andra därhän. Meditation och medveten närvaro var andra viktiga nycklar. Tror på konceptet även om jag kanske inte lyckades hålla i rutinerna riktigt.  Har dock tänkt på det då jag fallit tillbaka i orosspiraler om allt möjligt på senare tid (så det var bra att friska upp minnet på metoderna, tack för det). Men skulle också vilja uppmana dig att gå till vårdcentralen och se om de har något liknande för dig, det var gruppsessioner och även gratis där jag gick. Hoppas att det kan hjälpa dig. E så sjukt jobbigt att älta och oroa sig genom livet, när majoritetmen av dessa scenarios troligen aldrig ens inträffar. Vi borde lägga tiden på annat istället. Kram!