Någon som blivit förälskad i en annan men stannat kvar med sin partner?

Fast alla TAR ju inte på en tillfällig otrohetsepisod så allvarligt som du gör. Du kan inte förstå att folk kan tycka OLIKA, utan att de för den skull försöker ljuga för sig själva?

Jag kan t.ex. tänka mig många saker som skulle vara värre än ENSTAKA otrohetsepisoder - till skillnad från om karlsloken skulle ha haft en älskarinna i flera år, som han satt upp i en våning och betalat räkningarna åt, medan barnen och jag fått leva fattigt i tron att han inte tjänar mer. Det senare går såklart inte att förlåta, för det har ju gått ut över ungarna jättemycket. 

Först och främst allting mot barnen naturligtvis: sexuella övergrepp, fysisk eller psykisk misshandel - det skulle föranleda omedelbar separation, polisanmälan och en ansökan om ensam vårdnad. Men även ointresse i barnens mående, skolarbete, kamrater, fritidsaktiviteter. Då skulle nog också min kärlek till honom dö med tiden. 

Eller ekonomiska bedrägerier. Typ att han har tömt alla våra konton utan att berätta det, och intecknat huset, för att spela bort pengarna eller investera i något osäkert. En sådan människa skulle jag inte våga lita på mer. 

...men lite utbyte av kroppsvätskor en blöt kväll, med en kvinna som han inte älskar, utan som bara råkade vara där och ställa upp när han var full och kåt... lika full och kåt hon, kanske... t.ex. på en konferens på Finlandsbåten. Nä. Det skulle jag inte bryta upp en familj för. Ska också säga att jag INTE har varit med om det, så jag behöver inte försöka minska ner något, utan det är så jag känner nu i alla fall. 

Jag tror att du behöver gå och prata med någon professionell, för att få perspektiv på det du varit med om. 

Jag tror hen redan har en diagnos som tyvärr är obotlig.

Ja folk tar saker olika men det är nog väldigt få som gillar att bli blåsta oavsett om det handlar om en gång eller 100 så det argumentet är ju ganska tunt. Din inställning till det är ju knappast norm om man säger så.

Bara för att det finns värre saker i världen så betyder inte det att springa runt och blåsa sin partner, svika, ljuga och manipulera är ok. Det där är ju klassisk relativisering.

Det handlar inte bara om utbyte av kroppsvätskor, det handlar i grunden om förtroende för kan din partner ljuga om utbyte av kroppsvätskor så kan personen ljuga om vad som helst, kan personen skita i gränser kring trohet så kan personen skita i alla andra gränser med.... det finns säkert människor som kan tänka sig leva med människor de inte litar på, men de är nog som sagt relativt få.

Jag tror att du behöver sluta försöka dumförklara andras argument med löjliga insinuationer om att de inte mår bra, för som sagt dina moraliska värderingar är allt annat än friska och din inställning till svek och lögner allt annat är normalt så du är nog helt fel person att påpeka för andra vad som är friskt eller ej.

.

Säger personen vars enda bidrag in tråden har varit följande.Vad brukar man diagnostisera människor som helst saknar moral och empati som? Narcissism / Empatistörning?

Ja för ca femton år sedan. Valde att stanna kvar och bröt helt kontakten med hon jag var kär i. Idag ångrar jag mig skulle ha tagit chansen men det är alltid lätt att vara efterklok.

Säger hen som uppenbarligen spenderar dagarna med att lusläsa varenda inlägg på FL. 

Förstår att du har problem

Jag stannade och var olycklig. Men jag tror inte att jag hade blivit lyckligare om jag splittrat två familjer, jag har för mycket samvete för det. Men det var ett tufft pris att betala och det tog många år att komma över. Det var mitt livs kärlek men vid fel tillfälle. Tror det var samma för honom. 

Sådär som du gör nu menar du? 

*facepalm*

Ja, det är jättetråkigt när det blir så: "vårt livs stora kärlek men vid fel tillfälle". Jag vet många som har varit med om just detta, det verkar vara "lagen om alltings jävlighet" som arbetar för högtryck i dylika fall.

En av mina väninnor ingick mycket medvetet ett resonemangsparti när hon var 34 - både hon och hennes man hade pratat öppet om att de inte kunde bli kära i varandra, för det går inte att tvinga fram - men de var goda vänner sedan barndomen, de hade samma värderingar och skulle kunna göra något bra av ett äktenskap ändå. Båda hade haft en rad obesvarade svärmerier, och de hade gett upp hoppet om en besvarad kärlek, och tog nu det "förnuftiga" beslutet för resten av livet. 

Min väninna blev gravid kort efter bröllopet, och när hon var ungefär halvvägs i graviditeten och det inte fanns någon "ångerrätt" längre - träffade hon av en slump en löjligt attraktiv man (verkligen objektivt väldigt attraktiv med spännande ultramaskulint yrke och allting, jag träffade honom), och de blev tokförälskade i varandra... Men som sagt: då hade hon ingen ångerrätt mer. Men hon har ofta pratat om, att hade hon bara haft is i magen och vågat vänta NÅGRA MÅNADER TILL med graviditeten fast hon var 34 fyllda, så hade hon kunnat få uppleva det där som hon hade längtat efter sedan hon var 13 år...

Tror att det du upplevt är vanligt. Man  prioriterar familjerna före "egen lycka".  När beslutet tas vet ingen hur framtiden kommer att te sig,  I ställe för att känna ånger kan du tänka att du varit med om något fantastiskt. Du har upplevt en riktig förälskelse som kunnat bli till kärlek om förutsättningarna varit annorlunda. Det är inte alla förunnat.