Han vågar inte

Ibland tänker jag att det är bättre att känna så som jag har gjort än att inte känna något. Det är i alla fall en känsla jag känner igen, att vara hjärtkrossande ledsen och otröstlig. 
Ja, det är ett självskadebeteende lika väl som för någon som skär sig i armarna. För då känner man något. Jag har också gjort det som ung. Och då smärtade armarna istället för det andra. 

Det finns ingen annan än hon själv som kan ta sig ur detta. Hon må vara trasig men det är ändå hon som måste handla, Den där andre mannen, kompisen är väl avförd för länge sedan så honom kan vi glömma.

Hon måste ta sig ut ur det här själv och det gör hon genom att söka sig utåt, inte inåt.  

Att läka innebär att ta sig utanför det tankemönster man fastnat i. Det behövs nya intryck, nya känslor för att komma på fötterna i gen.

Det var ju när han var borta på jobb, hur skulle hon veta?
Barnen är vuxna. 

Men det är inte du som är felet. Det är han.
Han leker med dina känslor och behandlar dig som hundskiten under skon.
Du förtjänar bättre.
Du har gjort allt du kunnat utom att dumpa honom. Det är det enda felet du har gjort.
Du måste bara intala dig själv om det.

Han kom förbi.... skickade ett sms att jag kommer ikväll och ja... Jag sa inte nej. Det är som en jävla knut, jag får inte loss den.
Sen har jag inte hört något mer, och så klart kollar jag jämnt och ständigt om jag blivit blockerad. Och hela veckan har varit enormt emotionell och jag har gråtit till höger och vänster konstant. 
Men eftersom jag nu strax flyttar så tror jag faktiskt inte att vi kommer ses mer (ja, jag har sagt det förr men då krävde det inte att han åkte från sin familj) och jag vägrar faktiskt träffa honom hemma hos honom, där är gränsen passerad. Så jag tänker att det kanske är över nu. 

Igår kväll skrev jag ett brev till honom. Att nu räcker det, han måste sluta göra mig illa - vi kan inte fortsätta så här. Jag har så klart inte skickat det, jag tar ju inte kontakt med honom. Men det ligger där och väntar.

Han hade tänkt stanna ett par dagar pga jobbet men åkte som sagt på morgonen dagen efter. Och nu tänker mitt huvud att han bara var kåt och använde mig i det ändamålet och när han fått vad han ville kunde han åka sen. Och sen har jag inte hört något från honom. Så ja...

Han vet hur ledsen jag var när han försvann första gången, men då sa han alltid att jag var så svårt när jag sa att jag var ledsen. 
Nu låtsas jag som ingenting när vi hörs eller ses. Som att det inte betyder något för mig. 

För mig var han världens finaste och han fick mig att känna mig så uppskattad. Jag fick uppleva en form av närhet som jag inte ens visste att jag saknade, och jag är så jävla rädd att inte få känna så igen. 

Nej, det har jag svarat på förr också. Han stannade hos mig istället för att bo med sitt jobb. Skulle aldrig begära att han skulle betala något för det. 

För mig var han världens finaste och han fick mig att känna mig så uppskattad. Jag fick uppleva en form av närhet som jag inte ens visste att jag saknade, och jag är så jävla rädd att inte få känna så igen. 

Nej knappast. Jag var ju väldigt osäker på oss från början men han övertygade mig att det var säkert. 
Jag är väldigt rädd att bli sårad så hade jag vetat hur det skulle bli hade jag inte investerat i de här känslorna.