Otrohet, något från savannen?
Parbildning har visat sig vara bra för en stabil familjebildning. Man hjälps åt att föda upp sin gemensamma avkomma.
Till det kopplas sen ofta sexuell exklusivitet. Viljan att försörja och bidra till någon annan avkomma är ofta låg eller att behöva dela försörjningsbelastningen med någon annans avkomma.
Därför är det vanligt att man ingår i någon form av avtal. Vi hjälps åt att föda upp våra barn och vi lova varandra att fokusera helt på det. Vi gör alltså ett val, genom att avstå från sex med andra får jag odelad hjälp med barnen.
Värt att notera att det är en frivilig gemensam överrenskommelse. Det finns inget som hindra att man kommer överrens om något annat. Många kk-förhållanden bygger på en sån överenskommelse.
Så ja, vi har nog någon form av drift att ha sex med många men för att säkerställa en bra uppväxt för barn avstår vi från det.
Jämför tex med adel och överklass på 1700-talet. Att ha en älskare/älskarinna var ofta ok så länge inte det innebar minskat ansvar för gemensamma barn.
Idag handlar nog den negativa synen på otrohet mer kring själva löftesbrottet. Man har lovat varandra sexuell exklusivitet och om någon bryter det löftet är det inget positivt.
Om någon däremot väljer att inte ingå i den typen av löften är det få som har synpunkter på om någon har sex med olika.