Varför är total tillit så viktigt i en relation?

Tjuvröka, tjuvdricka och äta onyttigt? Det här låter som orimlig kontrollerande av partnern. 

När det gäller allt runt eventuell otrohet och framtidsplaner med en ny partner -  om en person inte vill vara ihop med en, så finns det inget man kan göra. Då bör man ta sig ur den relationen och börja om. Men att misstro partnern över längre, är meningslöst. 

Hur tänker man då - distans? Så att man inte bryr sig så mycket om personen, då kan man inte bli så värst sårad om det går isär? 

Eller att ger varandra friheter, inte förväntar sig att partnern ska berätta allt? Eller?

Visserligen, men kanske kan det också handla om småsaker, eller med bra avsikt. Är det en dålig lögn om jag tonar ner något som partnern oroar sig över? Eller ska jag påpeka alla risker, även om personen inte kan undvika dessa?  Personligen har jag även svårt för såna "vita lögner" . Men jag skulle förstå om någon, som är lite smidigare än jag, t.ex. sorterar ut lite vad man ska säga och inte säga. Om det t.ex. bara skulle göra personen upprörd eller oroad.  Det beror förstås på hur viktigt den informationen är. Om det är något viktigt, så får man förstås inte göra så. Men det är alltid en bedömningssak.  

Ok. Själv föredrar jag om partnern är fullt ärlig, även om inte precis alla sanningar är intressanta att veta. Då kan man hellre vara tyst än att ljuga tycker jag. 

Du undrar hur långt mitt längsta förhållande varit. Jag har haft två långa förhållanden. Det första varade ca 6 år och det andra som jag nu lever i 24 år.

Det första avslutades när min dåvarande partner plötsligt lämnade mig för en annan kvinna. Jag hade tagit honom för given. Jag kände verkligen tillit och trygghet i det förhållandet. Så här efteråt inser jag att han nog inte fick den bekräftelse han behövde, Idag lever jag i en relation där vi försöker att inte ta varandra som självklara. Efter 3 barn har vi fortfarande kvar intimiteten och försöker att bekräfta varandra så ofta vi kan. Våra barn brukade säga att de skämdes för oss när vi gick hand i hand och pussades. Idag har de en helt annan syn på saken.

Det gör man inte, ljuger för sin partner. Varför skulle man göra det och precis som du säger så stämmer det inte för alla.

Tilliten är grundpelaren för att kunna knyta an. Och anknytning är en viktig del i att kunna känna kärlek på ett djupare plan.
Olika människor har olika lätt eller svårt till anknytning, varför tilliten blir olika viktig.
Där är det såklart ett ansvar som båda har. Alltså att skapa bra förutsättningar för båda.

Har du inte tilltit till din man och dina barns far?

Jo, jag gör nog det också. Förutom kanske..... nja, folk kan gärna vara tyst, som du säger, istället för att berätta onödiga saker som är negativa/oroande. 

Jag tänker dock att folk är lite olika där och man får ha lite tolerans där. Att göra det till ett stort problem om partnern inte vill berätta att hen har ätit för mycket godis, eller att något på jobbet inte gick så bra. Om partnern, utan dålig avsikt frågar om något sånt och personen bara säger att det gick bra - istället för att säga: Jag vill inte prata om det - är det då lögn? 

Jag kan ändå tycka att det är okej att göra så. Det är inget som man behöver göra en stor grej av och oroa sig över att ens partner ljuger. 

Håller med!

Men en känslomässigt mogen person kan hantera negativa eller oroande saker. Jag har varit i relationer där min partner tycker att man förstör stämningen när man pratar om negativa saker och att man bara ska fokusera på det positiva.

Om godisätandet är kopplat till att personen är överviktig eller har andra hälsoproblem så det ett problem om hen inte vill eller vågar prata om det. Om det däremot är en person som är i god hälsa som råkar äta mycket godis så är det ingen grej.

Att välja att inte dela med sig av saker, speciellt sånt som är känsligt, gör ju dock att man inte bygger en djup relation. Det kan väcka misstankar i vissa tillfällen så tilliten skadas och relationen drabbas.

När jag och min partner gått i parterapi så har vi alltid fått arbeta på att dela med oss mer av saker, bra som dåliga saker. Och det som rekommenderas är att man är öppen och berättar så ens partner inte ens behöver fråga 

Jag tror att jag tänker på pyttesmå saker här och du tänker på större. Jag utgår inte heller ifrån vad jag själv skulle göra, utan snarare från: Vad kan man acceptera om partnern gör? 

Tillit innbär ju - för mig - att man inte behöver berätta minsta lilla detalj, att partnern ändå litar på en. Okej, om ni fått jobba med det i terapi, då hade ni ju ett problem med det. I min nuvarande relation har det ALDRIG förekommit att någon av oss skulle ha sagt till den andra "varför har du inte berättat....?"  eller "du har inte berättat som det var!". OM det någon gång kommer fram nåt som den andra inte visste, så är reaktionen snarare: "Det där har du ju glömt att berätta?" eller "du orkade väl inte berätta detta då.", utan någon misstanke att det skulle vara något konstigt med det. 

Just övervikt, eller om det t.o.m. handlar om ätstörningar - jag har erfarenhet av det, dock av mina barn - och min erfarenhet är snarare att man absolut inte ska "kontrollera" där. Det är jätteviktigt att personen själv har viljan. Kan inte tänka mig att det skulle vara annorlunda med partner, eller? 

Tillit är en grundbult i en relation

För oss gick vi genom en tuff period där vi gled isär utan att prata om det. Sen upptäcktes svek och lögner. Där någonstans saboterades tilliten. I början var det väl jag som inte tog ansvar för mina svek och lögner även om jag erkände det.

Sen när vi sa att vi skulle arbeta på vår relation så upptäckte jag lögner och svek från hennes sida. Skillnaden här blev att hon aldrig tog ansvar för sin del. Hon blev istället aggressiv och försökte dölja mer saker. Det triggade igång något hos mig som jag inte varit med om tidigare. Och plötsligt fick jag ont i magen varje gång hon försvann in på toaletten med mobilen eller var borta i några timmar utan att berätta något om var hon skulle eller vad hon gjort. Sen var hon allmänt svår att prata med. Prat om vår relation slutade ofta med bråk.

Här menade vår terapeut att hon behövde öppna sig mer och berätta om saker som händer i hennes liv.

Gällande ätstörningar så har jag inte så stor koll. Tog det bara som ett exempel som brukar nämnas som ett svek i relationen. Sen är det en annan relation mellan barn och förälder och mellan två partners. 

Det är ju självklart att jag litar på min man. För den skull har jag inte tilliten att jag får bete mig hur som helst. Jag är mycket medveten om att jag måste ge för för att få något tillbaka. 

Nja.... om det är svek... Om hen själv inte har viljan att göra något åt t.ex. övervikt, så kommer det inte att funka. Och att kontrollera gör bara saken värre. 

Gick det att lappa ihop relationen? Det låter ganska illa. 

Jag tror att man märker hur viktigt det är först när man träffar någon man känner total tillit till. 

Nu har jag svartsjukeproblematik och katastroftankar men realistiskt vet/känner jag ändå att jag kan lita på honom till 110% Jag får hitta på olika fantasiscenarior att bli svartsjuk över för att underhålla den typen av destruktivitet.

Visst  har jag förtroende för min man, men jag inser att jag inte blint kan lita på att han ska ställa upp på mig om jag inte ställer upp på honom. Blind tillit är något jag inte tror på. Det är så lätt att gå i fällan att tro att partnern älskar en trots allt. Det är att kräva för mycket av en människa.

Att man älskar sina barn, trots allt är en annan sak

Det handlade inte om övervikt i detta fall utan om att jag betett mig illa för flera år sedan. Men jag ångrade allt jag gjort och ändrade mig radikalt. Att det gick så snabbt att ändra mig berodde nog på att jag inte var mig själv när jag betedde mig illa.

Och för hennes del så handlade det om att hon inte ville prata med mig om vår relation och mig fast vi gick i parterapi. Istället så valde hon att prata i hemlighet om vår relation och negativt om mig med en kille hon varit väldigt intresserad av för länge sen samt sitt ex. Sen ljög hon om det vid flertalet tillfällen innan jag upptäckte det. Och de träffades lite i smyg men jag upptäckte det nästan på en gång efter det. 

Hon tyckte inte att hon gjort något fel utan skyllde på mig att hon valde att prata med dem. Det var också mitt fel att hon ljög om det enligt henne.

Att hon tog 0 ansvar för sina handlingar förstörde mycket. Istället började hon bete sig mer suspekt.

Det går åt rätt håll nu iaf men mer vet jag inte. 

Det verkar som om det viktigaste är att kunna bygga tillit. Att tilliten automatiskt ska finnas där tror jag är ett önsketänkande. 

Naturligtvis handlar det mycket om att våga vara öppen och sårbar i relationen, klarar man inte av detta  ska man kanske ta hjälp utifrån. 

Ibland tror jag att många av problemen vi tampas med i våra relationer grundläggs just av att man inte medvetet bygger tillit till varandra.

I flera av svaren säger man att tilliten är viktig men det handlar mest om när tilliten raseras. Mycket sällan tar man upp hur man bygger tillit.

Jag tror personligen på att våga vara hudlösa inför varandra är ett bra sätt att bygga tillit.