I Socialstyrelsens senaste riktlinjer till vården när det gäller adhd och autism förespråkas mer omfattande utredningar och man poängterar även vikten av att överväga andra faktorer än eventuella diagnoser.
Det säger ju en del. Även om det är bra att fler får hjälp idag och slipper lidandet som många tvingades leva med förr så finns det ett problem med överdiagnostisering.
Jag har sett flera exempel på det i min omgivning där t.ex. ett barn som upplevt flera trauman under kort tid fick en ADHD-diagnos som inte stämde öht. När tillvaron hade lugnat sig för barnet försvann de påstådda ADHD-symtomen. Man ställer inte NPF-diagnoser på vuxna som nyligen upplevt trauman så varför göra det med barn?
Det faktum att det numera finns en särskild mottagning för personer som vill bli av med sin diagnos säger också mycket.
Det finns en tendens att sjukdomsförklara individuella variationer och till slut undrar man vad som är ?normalt?.
Det spekulerades även om min egen son från skolans sida när han var liten. Han började prata tidigt och använde ett avancerat språk och läste mycket faktaböcker för årskurser över hans. Han var glad, social och hade inga problem men han?avvek? på det sättet.
När han fick byta skola till en där man uppmuntrar elever som är studiemotiverade var det öht inget snack om diagnoser. Snart tar han studenten med bra betyg, har många vänner och börjar snart sitt första jobb. Han har inga psykiska problem utan är stabil och positiv, precis som när han var liten.
Poängen med en diagnos måste vara att man får verktyg för att hantera eventuella svårigheter men det blir absurt när man problematiserar något som i grunden är positivt för att det inte stämmer med den egna normen.
Läraren påstod på fullt allvar att det var ett problem att sonen läste så mycket faktaböcker. Det gick inte ut över skolarbetet, tvärtom. Hur kan en lärare ens tänka så?