Det där uttrycket "det viktigaste är inte hur man har det utan hur man tar det", tror ni det stämmer? Alltså, kan man välja att vara lycklig? Oavsett omständigheter runt omkring.
Vad tror ni? Är det ett aktivt val att vara lycklig?
Till livströtta s
Du har en jävla massa i ditt liv.
hund
en vän
äldre släkting
jobb
en helt ok lägenhet
dessutom verkar du ha en fysiskt fri kropp
jo, jag väljer en grej faktiskt. Och det är boendet. För att trots att hela min kropp skriker nej till att bo 500 meter ifrån idioten så är det det enda boendet som jag får tag i och även det bästa utifrån arbete och i första hand för hunden!
Att välja bort boendet är att välja att bo i husvagn utan el då jag inte tänker bo på camping med hunden, det vore att be om problem med tanke på mitt övriga liv! Och jag vill inte göra så mot hunden!
Vi behöver landa nu dessutom så den får sina sista år i en bättre miljö och tillvaro utifrån den och det kan jag ge den genom det här boendet!
Till livströtta s
Du har en jävla massa i ditt liv.
hund
en vän
äldre släkting
jobb
en helt ok lägenhet
dessutom verkar du ha en fysiskt fri kropp
Jag sa inte att jag inte var tacksam över de flesta av de delar som du nämnde.. Men lycklig nej.
Både hunden och släktingen kommer att gå bort inom några år.
Vännen träffar jag ca 2 ggr / år.
Jag klarar inte jobbet egentligen och jag har ingen fritid då jag sover mestadels.
Lägenheten som jag ska flytta till kommer vara perfekt för hunden, så ja den är jag glad över för hundens skull.
Hade blåsljud på hjärtat och som jag skrev blev jag inlindad med djurel omkull sparkad och personen bara skrattade åt när jag fick panik och ryckte av stötarna. Tog jag mig loss för fort (enligt personen) så gjorde den om det om och om igen. Jag var tvungen att ligga kvar och ta emot stötarna så länge som personen ville det alltså. Detta medförde att mitt hjärta gick sönder. (Dock går det inte att bevisa men samtidigt så förstår inte läkarna varför hjärtat beter sig som det gör) men jag vet att det uppkom genom det, då jag kände att någonting blev annorlunda med pulsen som 7 åring. och jag fick en pacemaker när jag var 19.
Och jag har nu fått åderförkalkning också. Känner en helt annan typ av huvudvärk emellanåt som jag inte känner igen överhuvudtaget. Går det för långt så ryker mitt arbete dessutom
Har även alltid varit ärlig av mig om mina negativa delar d jag har ett självhat och är därmed extremt kritisk gentemot mig själv i första hand. Men det har aldrig, (då menar jag verkligen aldrig) någonsin lett till något bra överhuvudtaget, att vara ärlig, förutom nu (och jag sa det till min släkting i telefonen) att det var första gången någonsin som ärligheten gick vägen och jag fick det nya boendet ändå. Släktingen som vet allt i mitt liv höll med om det.
Det var en hårsmån från att bosätta mig i en husvagn utan el. Så jag är glad över det, det ska erkännas, för hundens skull. När hunden har gått bort så lär jag bosätta mig i en bil.
Då jag personligen inte har behov av någon bostad då, då jag kommer att vara ensam.
Men jag förstår kanske vad du menar, då jag med hade en existentiell kris i samband med att man såg att jag hade behov av pacemaker. Att sitta på sjukhuset och inte veta om man ska överleva eller (för andra) när det är dags eller att det snart är dags att gå bort är hemskt. Det väcker en passivitet på grund av oron inför döden. Det är väldigt traumatiskt för dom (kanske dig?). Säger definitivt inte att ingen annan kan uppleva ett helvete på andra sätt. Bara att jag reagerar mot klyschorna och naiviteten vad gällande vad som är möjligt i relation till hur allvarliga trauman har har haft.
De som uppger klyschor eller kommer med påståenden att det är helt och hållet ett val man bara kan bestämma sig för när man kliver upp på morgonen är de jag reagerar starkt emot.
För så är det inte. Sedan går vissa trauman lättare att överkomma än andra men det är i relation till den egna individens personliga livserfarenheter och tidigare skadehistorik eller vad man har förlorat tidigare mot att inte ha gjort det. Tänker dödsfall där.
Alla har rätt att få känna som dom gör. Men de som gapar om att det är helt och hållet sitt egna val är knappast rätt personer att uttala sig om det då de för det mesta har levt med en silversked i munnen på något sätt (behöver inte vara ekonomi det handlar om) utan kanske i relationer och trygghet och familj eller fri från sjukdomar och andra skador och sluppit extrem ondska under flera års perioder eller snabbare men än mer förödande.
Tänker på kvinnorna i Afrika som fick spett som gödde av värme då de hade eldat dessa, uppkörda i skrevet. Otrolig hemska trauman som inte går att förstå eller sätta sig in i. Ska man då säga till en sådan kvinna eller annat offer som varit med om otroligt mycket att "det är ditt val om du vill vara lycklig, det handlar helt och hållet om hur du tar dina motgångar, vi alla har våra motgångar bla bla" (skitsnack säger jag). Det handlar om oförståelse, en lutande känsla åt ett narcissistiskt håll fårn de som kommer med sådana påståenden!
Sådana här kommentarer är extremt provocerande!
Jag har varit i kontakt med vården. Jag har försökt med mediciner. Jag har skrivit att de inte fungerade för mig. Det längsta jag har varit sjukskriven för depression (som jag har haft hela mitt liv) är 2 månader. 2 månader är allt jag har fått när det kommer till mitt mående! Efter allt jag har varit med om! Jag förväntas dessutom arbeta heltid dessutom! Jag vet en person som hade en farsa som mobbade denne om dennes vikt och blev slagen 1 gång under hela uppväxten med en örfil. Personen fick förtidspension som 20 åring!
Dessutom så skriver jag att jag med självmedicineringen får ett värdigt liv där jag vill leva, lyckas och utvecklas! Men det slår du helt undan och skriver ett rakt standard åsikt i det här landet! Du bryr dig inte ett skit om mig överhuvudtaget, då hade ud inte ignorerat de delar som inte passade dig nämligen! Du bryr dig inte om det går bra för mig eller nåt. Det viktigaste för dig är att alla ska följa samma mönster och acceptera sin situation!
Hade jag accepterat min situation så hade jag inte levt idag!
Säger inte att andra inte kan må riktigt dåligt. Men ditt påstående om att en vanlig person som växt upp i Sverige med familj,, mått tillräckligt bra för att ha klarat av sina studier och fått ett arbete som den trivs på skulle må sämre än mig med flertalet förluster, tortyr, mordförsök, sexuellt utnyttjande och våldtäkt är ju bara ren och skär illvilja från ditt håll.
Du hjälper absolut ingen med ditt svar överhuvudtaget!
Du går med en hög näsa och ser dig själv vara bättre än alla andra som mår dåligt och du har minsann svaren på allt då sjukvården hjälper sådana personer som mig, eller hur ? Nej det gör dom inte, dom har inte kunskapen till det på vanliga vårdcentraler. Psyk har inte heller klarat av det när jag har gått dit frivilligt. Att då komma och läxa upp mig om att jag minsann ska sluta med min självmedicinering som jag dessutom har skrivit att jag gjorde för länge sedan och är bitter över att inte få använda mig utav idag utan att de konstanta självmordstankarna har kommit tillbaka igen.. gör ditt inlägg helt uppåt väggarna åt helvete fel!
Låter som att du har en hel del skit i ditt egna bås att mocka upp uppenbarligen innan du säger åt vad andra ska göra!
Sådana här kommentarer är extremt provocerande!
Jag har varit i kontakt med vården. Jag har försökt med mediciner. Jag har skrivit att de inte fungerade för mig. Det längsta jag har varit sjukskriven för depression (som jag har haft hela mitt liv) är 2 månader. 2 månader är allt jag har fått när det kommer till mitt mående! Efter allt jag har varit med om! Jag förväntas dessutom arbeta heltid dessutom! Jag vet en person som hade en farsa som mobbade denne om dennes vikt och blev slagen 1 gång under hela uppväxten med en örfil. Personen fick förtidspension som 20 åring!
Dessutom så skriver jag att jag med självmedicineringen får ett värdigt liv där jag vill leva, lyckas och utvecklas! Men det slår du helt undan och skriver ett rakt standard åsikt i det här landet! Du bryr dig inte ett skit om mig överhuvudtaget, då hade ud inte ignorerat de delar som inte passade dig nämligen! Du bryr dig inte om det går bra för mig eller nåt. Det viktigaste för dig är att alla ska följa samma mönster och acceptera sin situation!
Hade jag accepterat min situation så hade jag inte levt idag!
Säger inte att andra inte kan må riktigt dåligt. Men ditt påstående om att en vanlig person som växt upp i Sverige med familj,, mått tillräckligt bra för att ha klarat av sina studier och fått ett arbete som den trivs på skulle må sämre än mig med flertalet förluster, tortyr, mordförsök, sexuellt utnyttjande och våldtäkt är ju bara ren och skär illvilja från ditt håll.
Du hjälper absolut ingen med ditt svar överhuvudtaget!
Du går med en hög näsa och ser dig själv vara bättre än alla andra som mår dåligt och du har minsann svaren på allt då sjukvården hjälper sådana personer som mig, eller hur ? Nej det gör dom inte, dom har inte kunskapen till det på vanliga vårdcentraler. Psyk har inte heller klarat av det när jag har gått dit frivilligt. Att då komma och läxa upp mig om att jag minsann ska sluta med min självmedicinering som jag dessutom har skrivit att jag gjorde för länge sedan och är bitter över att inte få använda mig utav idag utan att de konstanta självmordstankarna har kommit tillbaka igen.. gör ditt inlägg helt uppåt väggarna åt helvete fel!
Låter som att du har en hel del skit i ditt egna bås att mocka upp uppenbarligen innan du säger åt vad andra ska göra!
Sådana här kommentarer är extremt provocerande!
Jag har varit i kontakt med vården. Jag har försökt med mediciner. Jag har skrivit att de inte fungerade för mig. Det längsta jag har varit sjukskriven för depression (som jag har haft hela mitt liv) är 2 månader. 2 månader är allt jag har fått när det kommer till mitt mående! Efter allt jag har varit med om! Jag förväntas dessutom arbeta heltid dessutom! Jag vet en person som hade en farsa som mobbade denne om dennes vikt och blev slagen 1 gång under hela uppväxten med en örfil. Personen fick förtidspension som 20 åring!
Dessutom så skriver jag att jag med självmedicineringen får ett värdigt liv där jag vill leva, lyckas och utvecklas! Men det slår du helt undan och skriver ett rakt standard åsikt i det här landet! Du bryr dig inte ett skit om mig överhuvudtaget, då hade ud inte ignorerat de delar som inte passade dig nämligen! Du bryr dig inte om det går bra för mig eller nåt. Det viktigaste för dig är att alla ska följa samma mönster och acceptera sin situation!
Hade jag accepterat min situation så hade jag inte levt idag!
Säger inte att andra inte kan må riktigt dåligt. Men ditt påstående om att en vanlig person som växt upp i Sverige med familj,, mått tillräckligt bra för att ha klarat av sina studier och fått ett arbete som den trivs på skulle må sämre än mig med flertalet förluster, tortyr, mordförsök, sexuellt utnyttjande och våldtäkt är ju bara ren och skär illvilja från ditt håll.
Du hjälper absolut ingen med ditt svar överhuvudtaget!
Du går med en hög näsa och ser dig själv vara bättre än alla andra som mår dåligt och du har minsann svaren på allt då sjukvården hjälper sådana personer som mig, eller hur ? Nej det gör dom inte, dom har inte kunskapen till det på vanliga vårdcentraler. Psyk har inte heller klarat av det när jag har gått dit frivilligt. Att då komma och läxa upp mig om att jag minsann ska sluta med min självmedicinering som jag dessutom har skrivit att jag gjorde för länge sedan och är bitter över att inte få använda mig utav idag utan att de konstanta självmordstankarna har kommit tillbaka igen.. gör ditt inlägg helt uppåt väggarna åt helvete fel!
Låter som att du har en hel del skit i ditt egna bås att mocka upp uppenbarligen innan du säger åt vad andra ska göra!