Kan man välja lycka?

Nej, jag anser inte att det är mest synd om mig. Finns många andra som har varit med om flertalet traumatiska händelser som jag säkerligen inte skulle kunna greppa eller förstå fullt ut heller. Däremot så opponerar jag mig dom som säger att lycka är ett eget val och man ska rycka upp sig och inte vara så negativ, för de har inte gått genom elden i närheten lika långt som vi andra som mår dåligt på riktigt eller saknar i närheten lika mycket som vi saknar i form utav RÄTT medicin, stöttning och trygghet.

Självklart ser jag dig som en fiende då du inte tar det jag skriver på allvar om vad som faktiskt fungerar och hjälper mig på riktigt! Du totalt sågar det (därmed "lyssnar" du inte och ser det faktiska allvaret i det jag skriver) Dessutom totalt sågar du mig som person och mina möjligheter i att faktiskt få chansen till att leva ett liv utan psykisk misär som jag VET fungerar för mig på riktigt ! 

Men då kommer du och leker att du vet bäst. Klart som tusan att jag ser dig som en fiende då! 

Absolut, med ett yrke som gör att jag har svårt att gå på kvällarna hemma efter arbetet, med pacemaker och åderförkalkning. Jag är tung som en betongsugga efter arbetet. Däremot så kunde jag träna och så gjorde på min egen medicinering. Men jag kan inte det utan den. Jag är apatisk mer eller mindre som normal, klarar knappt av mina måsten och knappt av arbetet. 

Har testat mediciner från sjukvården och de var inte bra alls överhuvudtaget.

Men jag vill kunna träna, jag vill komma igång fysiskt, men det går inte, jag klarar knappt gå upp eller nerför trappan där jag bor nu 6 dagar i veckan. Endast söndag kvällen klarar jag av det i princip. Har även ett tungt arbete på detta. Så att komma mig för träning är omöjligt. Medans på medicinen så orkade jag t om springa och styrketränade, inflammationer i kroppen dämpades och andningen blev mer funktionellt för kroppen och jag kände exakt hur jag skulle träna för att förbättra skador samt nå specifika muskelgrupper (något jag överhuvudtaget inte känner som normal.)

Men jag brukar inte längre (enligt era ögon missbrukat) För mig en funktionell vardag där jag vill leva och finner energin och nyfikenheten om att lära sig saker / om saker.

Vet inte hur jag ska kunna utveckla detta. Känslan är oberoende vad man råkar ut för. Två (inte helt) skilda saker. Det finns människor som inte råkat ut för något negativt sett från andras ögon. De kanske t om betraktas som framgångsrika från andras synvinkel men är lika/ desto mer olyckliga i jämförelse med dig.

Då betyder det att känslan är något man i teorin kan ta kontroll över.

Jag förstår att "ryck upp dig" är provocerande, och det är inte det jag skriver heller. Du uppfattar säkert människor som säger så till dig som att de viftar bort och nedvärderar det som hänt dig. Antagligen en trigger då du troligen råkat ut för manipulativ gaslighting tidigare.

Din instinktiva reaktion blir då att förstärka olyckan inombords, hålla fast vid den så att den blir synlig och att det är den som (uppfattat gaslightar dig) som är förövaren. Den här tekniken har din kropp utvecklat som en slags skyddsmekanism.

Förstår du? Såna här sårbarheter och triggers skulle du kunna hantera på ett mer tekniskt sätt. Och det handlar inte om att avfärda det som hänt dig. Det handlar om att lära sig hantera det som hänt dig så att du bidrar till att visa mer omtanke över sig själv.

Om du kommer med ett påstående och man ber dig utveckla det, så fungerar ju inte svaret "jag vet inte". Jag försöker förstå vad du menar, därav som ajg ber dig utveckla ditt påstående. Hur kan någon som är framgångsrik må sämre än mig, andra som varit med om hemska saker, samt de som antingen är dödssjuka som barn eller väntar på döden som gammal?

Hur kan dom må sämre menar du? Förstår inte vad du menar
Och sedan låter ju allt bra i teorin eller hur ? 

Gaslightad är väl en milt ord kan jag tycka. 

När jag säger att jag vet en "medicin" som faktiskt fungerar för mig och du säger åt mig att jag inte ska ta sådan utan vända mig till sjukvården så självklart tar jag illa upp. Du kommer bara med tyckande, påståenden samt "krav" utan att ha något som helst djup i det du skriver om. Medans jag har levt igenom allt detta, fått hantera mig själv och finna lösningar varav en fungerade optimalt, och då ska du komma och säga att det jag gör är fel. Tror vem som helst hade tagit illa vid sig av att prata med någon som dig när man beter sig så, vad det nu än hade gällt för samtalsämne där du gör dig till dennes motpart.

Det enda jag kan tänka mig som möjligtvis stöttar ditt påstående är att "skammen" av att ha misslyckats eller för någon annan orsak med fortfarande skam med i bilden, i så fall tar kål på dom. Och att de då mår sämre under en kortare period innan de väljer att avsluta det, eller lever kvar med sin skam (men det sistnämnda vet jag inte om det skulle klassas som att de mår sämre än någon som varit med om flera trauman eller något riktigt allvarligt.)
Sedan får du ju även ta med i beräkningen hur långt tidsperspektiv man talar om. Vilket knappast går att jämföra mellan dessa olikheter.

Det du nog försöker säga att någon kan råka ut för en existentiell kris och därmed må väldigt dåligt plötsligt. Men samtidigt så säger du att de då ska må mycket sämre än de som har varit med om flertalet existentiella kriser men varit starka nog att ta sig igenom det ändå. Så jag vet inte om ditt påstående stämmer överhuvudtaget utan snarare landar i hur starkt psyke individen har gentemot en annan.

Märkligt att jag själv ska försöka förklara vad du menar ??

Dessutom är detta en jämförelse mellan någon som är inne i ett dåligt mående plötsligt mot någon som har varit i det flertalet tillfällen eller med en faktisk väntande utgång men inte är mitt i sitt sämsta mående då de inte är direkt i action:et. Vilket medför en orättvis bedömning även där. 

Jag försöker verkligen hjälpa dig med att komma på vad du faktiskt menar, men upplever det som svårt, så du får gärna tala i klarspråk samt utvecklande med djup.

Men såklart måste jag ju erkänna att jag känner mig lycklig när jag ser hunden skutta omkring av glädje. Då känner jag mig lycklig, tack vare hunden. Det är det enda jag känner någon lycka över.

När djur är glada*

Anledningen till att jag inte vet hur jag ska förklara saken mer är för att svaret står där. Känsla och saker som hänt i livet är skilda saker om man ska vara krass.

Och ja, människor kan vara betydligt olyckligare än dig trots att utomstående inte kan se någon anledning till det. Det är säkert svårt att förstå då du befinner dig mitt i saken och inte är förmögen att betrakta ditt mående från ett bredare perspektiv. Du vill ju känna att du har rätt till att vara olycklig då du förväxlar den olyckliga -känslan- med att du -blivit dåligt behandlad-. Skulle du släppa den olyckliga känslan så blir det i din värld som att anse att du blivit helt ok behandlad. Och det är INTE det det handlar om. Det är nog det det handlar om, för då skulle det i din värld uppfattas som att du sviker dig själv och gått på en gaslighting. 

Förstår du då att den förmodade relativt lyckliga känslan du har en förmåga att införskaffa inte är samma sak som att glömma eller förmildra det som hänt dig? Du behöver komma loss från det här, men dina triggers förhindrar dig till det. Därför behöver du också få en realistisk syn på hur triggers fungerar.

Du gör som du vill. Vill du fortsätta i samma bana så väljer du det själv. Du kommer inte att få hjälp av vården om du inte vill göra en förändring av ditt tankemönster som handlar om insikt gällande sårbarheter, triggers, beteenden, försvarsmekanismer.