Medelåders ätstörda tanter i lunchrummet

När jag gick i gymnasiet hade jag praktik på ett stall. Jag hade med mig en drickyoghurt då det var enklare än att ta med matlåda att värma. Då sa en som arbetade där, jaha du bantar, det borde jag också.
Jag var jättetunn troligtvis underviktig.. 
Folk har ingen spärr.

Min erfarenhet är att det är män som skrockar om hur semlan kommer sätta sig på magen mm. Kvinnor är mer "äcklade" och säger "fyyy vad fett och slikigt". Det är alltid de feta som säger så, haha. 

Det känns tyvärr som om det där är en vanlig grej inom den generationen. Min mamma tillhör den och hon har klagat på sin kropp hela sitt liv, hon är då väldigt smal trots att hon fött tre barn. Det är ett ständigt "om bara fettet på magen kunde sätta sig på brösten istället", trots att hon knappt har något fett på magen, bara lite lös hud som är fullt normal för den som fött barn, men ändå gnäller hon att hennes hud är så slapp och det får henne att se så tjock ut.

Hon och hennes vänninor satt ofta när jag var liten och pratade om sina kroppar, olika dieter, vad män föredrog eller ej. Det var så obekvämt att höra vuxna kvinnor som man hade som förebild klanka ner på sgi själva så.

När jag hade köpt en ny bikini suckade hon "ja tänk om man haft kurvor som du, då hade man kunnat ha en sån. På mig ser man bara min stora fula mage och platta rumpa och inga bröst". Om min mamma som är så smal tycker att hon är tjock, vad tycker hon då om mig som både är kortare och mulligare? Såklart har hon aldrig pratat om min kropp i negativa ordalag, bara pratat om hur avundsjuk hon är på mig som har timglasfigur isället för att se ut som "en gammal planka" som hon beskriver sig själv. Men att hennes negativa självsyn även påverkar mig negativt verkar hon aldrig förstå.

Jag bemöter aldrig hennes kommentarer för det finns inget att säga. Jag har försökt få henne att sluta jämföra sig med mig men om hon vägrar så kan jag inte tvinga henne.

När det gäller  normal portion så är det ju faktiskt så att det som idag anses som en normalt portion mat är egentligen mer. Så beroende på hur mycket det ligger på en tallrik mat tex får på en lunchrestaurang så kan det mycket väl vara så att en halv tallrik är mer normalt. Däremot så är det ju extremt att bli mätt på ett ägg, en tunn macka med typ ingenting på etc. Men om du fyller en assiett med mat så är det en normal portion mat. Fyller du en stor tallrik i dagens mått så är det mer. 

En stor semla kan vara rätt mastig och klart att man kan bli mätt på det. Själv tycker jag att en minisemla räcker gott och väl såvida man inte är jättehungrig och inte ätit på flera timmar. 

Har du läst nåt av det som står i tråden? Är och håll truten är min slutkläm. Problemet är ju inte att folk blir mätta på en halv portion  mat, eller en liten semla. Problemet är proklamerandet av det. Det högludda ylandet om hur MÄTTA det är av fem salladsblad, eller hur MYCKET de måste PROMENERA nu när de tagit en tårtbit. Ingen bryr sig! Det är bara ätstört skitsnack.

Hm. Sedan jag fyllde 40, typ, kan jag verkligen inte ätaså mycket som förr. För tio år sedan klämde jag lätt en hel pizza men numera är jag mätt efter en halv. Visst, onödigt att berätta det för andra hela tiden - det skulle jsg absolut inte göra - men jag kan verkligen inte äta lika mycket som förut. Och jag har aldrig varit ätstörd, aldrig ens bantat. 

Och en normalstor semla är alldeles för stor för mig. Jag delar den helst om det inte finns mindre. 

Jag bryr mig inte om andra äter mer än jag, men att jag som medelålders äter mindre portioner har inget med vikthets att göra. Jag behöver helt enkelt mindre mat och kan inte längre äta lika mycket. Jag blir stoppmätt. 

Ha lite förståelse för att de måste äta så lite för att hålla vikten någorlunda. Själv medelålders och jag kan inte äta något alls längre utan att gå upp i vikt, det är gräsligt. Jag klarar tyvärr inte av att äta så lite utan äter normalt och går därför rakt uppåt i vikt. Måste äta så lite jag klarar varje dag. Är hungrig hela tiden. Helt fruktansvärt. Att klara av att intala sig själv att man kan äta lite är en dröm för mig. Tror att det är det de gör - intalar sig själva att de blir mätta av lite så att de kan hålla vikten. Önskar jag vore likadan.

Men förståelse måste ju gå åt båda håll. Du  har ju ingen aning om vet du har till bordet när du ylar om hur mätt du är efter ingenting alls. Eller ylar om att du minsann AAAALDRIG skulle få ner en helt portion. Ät och håll käft helt enkelt. Oavsett om du äter en tugga en två rediga portioner.

Brukar du högljutt deklarera detta vid lunchbordet? Oombett dessutom?

Nu är jag ju inte en av dem utan önskar att jag vore det...men tja, förstår inte riktigt varför du stör dig så mycket på att någon säger att den är mätt?