Medelåders ätstörda tanter i lunchrummet

Jag tror att det går en fin linje mellan sånt här prat och det TS syftar på. Och att TS dessutom är känslig på grund av tidigare sjukdom och kanske drar den linjen på ett annat ställe än du och jag. 

Svårt att veta exakt hur det låter på TS jobb. Jag tycker inte att det ok att vräka ur sig okänsliga saker om viktminskning mm vid lunchbordet, och jag tycker samtidigt att om man har en ökad känslighet för prat om tex portionsstorlek så behöver man ta ansvar för det själv. Man kan inte utgå ifrån att andra ska fatta vad man inte klarar. Då kan man behöva be andra om hjälp genom att be dem sluta prata om sånt. Man kan göra det genom sin chef eller HR som kan ta upp det som en allmän vädjan till personalen att visa hänsyn. 

Det du beskriver låter som min förra arbetsplats. Ett ganska normalt samtalsklimat där kollegor pratade om mat utan att skuldbelägga andra. En kollega hade mycket alleriger och pratade en del om begränsningar. En hade just fått diabetes och pratade om hur det påverkade henne.

På min nuvarande arbetsplats är det nåt helt annat. Efter en fika på min gamla arbetsplats, kunde någon konstatera att det var en mäktig tårtbit och att man blev mätt på den. På den nya kommer minst två personer gasta om hur omöjligt det är att äta middag nu, om hur långt det måste promenera för att bränna tårtbiten och om hur de aldrig någonsin äter sånt i vanliga fall. Oombett. Utan att någon ställt fråga eller på något vis lett diskussionen dit.

Jag är äldre än dig, men min mamma satt under det tidiga 90-talet och klunkade Nutrilett inför sommarsäsongen, eftersom hon behövde banta. Jag skulle ju aldrig få för mig att göra något liknande inför min dotter. Min svärmor, som idag är över 80, kämpar fortsatt på med sin 5:2-diet för att hon tycker att hon behöver tappa vikt. Detta deklareras gärna inför barnen.

Jag tror också attedvetenheten kring hur man prarar inför barn om det här har ökat. Min svärmor, född på 50-talet, beklagade sig när hon var en bit över 60 att magen inte längre var platt. Jag tyckte så synd om henne. Att nått den åldern och fortfarande ha nojjor som jag förknippar främst med tonåren. :( 

Det skulle kunna hända här också, fast inte ofta.

Då kontrar någon med att de gärna tar en tårtbit till, någon säger att även om de är mätta nu skulle de aldrig klara sig utan middag sen, någon håller med om att de skippar middag sen och någon uppmuntrar alla att passa på nu om de inte äter sånt annars, för tårtan var supergod och till kvällen blir man hungrig igen.

Med andra ord, alla ser det lite olika och utbyter tankar utan att lägga några värderingar i detta. Det ses inte som något ideal att äta lite, är det den känslan du får av dina kollegor? Det kanske inte alls är menat så. 

Jag skulle säga att 90 procent av det som sägs vid lunchbord på arbetsplatser är tämligen ointressant. Det du skriver om är väl inte värre än allt barnsnack, lägenhetspriser, serier och dokusåpor. Lev och låt leva säger jag. Gillar du inte samtalsämnet så styr in på något som är intressantare. 

det är möjligt att vi är kollegor ts för jag känner igen det här så väl från min arbetsplats. En medelålders kvinna som alltid låter såhär, och ofta redan innan vi ens ätit. Det räcker att någon pratar om att vi alla borde gå ut och äta på lunchen nästa fredag så kommer ett Jaa då slipper man i alla fall laga mat på kvällen för man blir så himla mätt på det stället! Nästan varje dag nämner hon något om hur MÄTT hon blir/har blivit/kommer bli av mat/fik/bullar. Jag förstår preciiiis vad du menar och det verkar nästan tvångsmässigt att hon absolut inte under några omständigheter ska framstå som ett matvrak. Äter hon en stor lunch eller tar en tårtbit till fikat MÅSTE hon deklarera hur hon ska kompensera det genom att inte äta kvällsmat eller ut och gå. Men aldrig låter det att hon egentligen är hungrig och måste tvinga sig hålla igen (för det tyder ju på att hon är ett matvrak innerst inne), utan alltid för att hon är så MÄTT och därmed en lite bättre människa än alla andra (antar jag). Väldigt störigt beteende. 

Det här är inte vanligt på min arbetsplats, men förekommer ibland, vilket jag också tycker är jobbigt och problematiskt då man inte vet om andras bakgrunder och vi jobbar med ungdomar som jag är rädd ska höra och triggas av det också.
Häromdagen tycker jag dock en kollega gick över gränsen när hon sa att hon och jag behöver ju inte tänka på kalorierna och figuren då vi är singlar och inte ska vara nakna inför någon och därför spelar det ju ingen roll om vi äter en semla? 
Jag tycker att var och en får äta vad den vill, men att man bör tänka sig för innan man pratar om vikt, kalorier och bantning bland andra.

Det var en fånig kommentar, men hur noga ska man vara när man väljer samtalsämne? Det finns alltid någon som kan ta illa upp.

Inte nämna sin partner eller barn, för någon kanske är singel och barnlös men vill ha man och barn. Inte nämna sin mamma, för någon kanske sörjer att mamman dött. Inte prata om semester, någon kanske inte har råd med det, inte prata om frisyrer, någon kanske har problem med håravfall. Inte prata om något TV program för någon har en man som alltid envisas med att titta på någon annan kanal. 

Man får stå ut med att folk småpratar om allt möjligt och byta ämne om man inte är nöjd. 

Jag är en av de medelålders tanterna på min arbetsplats. Och jag är den som alltid skippar lunchen och går ut och går en halvmil istället. Iaf när vädret inte är för bedrövligt, då tar jag en slät kaffe istället.
Dock är det inget jag pratar om, men frågor har jag fått. Många.

Svaret är att jag kör periodisk fasta, och mår väldigt bra av det.
Energin är på topp och vikten är stabil.

Vad finns det i det som du tycker är så roligt med det så att du skrattar bakom ryggen på din kollega?

Du "har svårt att föstå att man irriterar sig" men sitter samtidigt och skrattar åt din kollega?
Charmigt. Eller inte.

De som äter "massor av mat" på pendeln kanske inte äter mer under dagen, eller kräks när de kommer fram. Det har du ju inte en aning om.
Utöver det så kanske de är unga, då har de flesta förmågan att kunna äta mer än när man blir äldre.