Socutredning IGEN direkt efter

Och jag skrev ju "de flesta", inte alla. 

Och jag håller inte med dig om det. 

När var du barn? Reglerma för (iaf tolkningen av dem) har ändrats med åren. Idag är instruktionen till lärare (tex) att vid minsta oro ska de anmäla. Antalet orosanmälningar har ökat enormt. På ett fåtal år har de ökat med ca 30%. Ungefär vart tionde barn är föremål för en orosanmälan varje år. 

Det är ju bara mitt intryck. Självklart kan du ha ett annat. 

Det är ju helt sjukt. Fatta vad detta kostar resurser och skapar oro hos både barn och föräldrar. 

Vilka dårar som håller på och anmäler i stup och kvarten. Vad tror de ska hända liksom? Att NPF-bekymmren ska försvinna? Skolan försöker lasta föräldrarna för att skolverksamheten inte är anpassad för barn med diagnoser och försöker få det att framstå som att föräldrarna är the bad guys. Vilken hjälp liksom. 

Ja, och vi som drabbats av dåliga insatser från soc lever med en ständig rädsla som tex påverkar vårt barns förtroende för skola och vård och gör de kontakterna så mycket svårare än de hade behövt vara. 

Problemet är att kunskaperna om npf inom både skola och socialtjänst är ganska dåliga. Vi har jättesvårt att få vårt barns skola att förstå vad hon behöver. De gnäller på oss att vi inte får vårt barn till skolan varje dag men kan inte själva tänka sig att anpassa undervisningen så att vårt barn kan delta utan att må dåligt. De kan för lite om npf för att förstå hur vårt barn fungerar och vad de behöver göra. Många skolor skyller i det läget på föräldrarna, när det egentligen är de själva som skulle behöva bli granskade. 

Att man skyller på hemmet är vanligare när det gäller flickor. Flickor är oftare än pojkar måna om att vara sina lärare till lags och anstränger sig till max när de är i skolan. Resultatet blir att de döljer sina svårigheter och skolan inte ser hur stora problem de faktiskt har. De ser ett skötsamt barn med kompisar som jobbar på utan att störa. Men hemma ser föräldrarna ett utmattat barn som bryter ihop och kanske är utagerande eller självskadande. 

I alldeles för många fall väljer skola och socialtjänst att tolka det som att flickan mår bra i skolan och dåligt hemma - när det i själva verket är precis tvärtom. 

Jag tror att de som orosanmäler gör det för att de vill barnet väl. De kan för lite själva och förstår inte. De utgår från att socialtjänsten kommer att göra en kompetent bedömning, men tyvärr saknar även de ofta nödvändiga kunskaper. Och de har ett stressigt jobb där de måste hantera många ärenden på kort tid. 

Tack för svaret. Dottern har inte varit hemma p.g.a att hon inte vill till skolan utan för att hon - och resten av familjen- har varit sjuka i ett kör sedan i julas med mykoplasma, influensa, lunginflammation och gud vet allt. Vi har förklarat för skolan att vi verkligen inte VILL att han ska vara hemma mer än absolut nödvändigt och att det endast är när han verkligen behöver det p.g.a. feber t ex. De har även fått skicka hem honom någon gång för att han varit för hängig. Så jag tycker att Soc borde förstå det :(

HON menar jag...tur att hon inte läser det här :)

Precis! Man blir liksom paranoid mot hela samhällsapparaten, andra föräldrar et c fast man egentligen inte har något att "skämmas" för. 

Upplever detsamma som dig, att skolan anser att deras (skolans) tillkortakommanden är vårt fel eller att dottern är ouppfostrad typ. Det borde vara obligatoriskt med kurser kring NPF på lärarutbildningen (det kanske de har iofs) och måhända utbildningsdagar kring det för anställda med jämna mellanrum. 

Den som orosanmälde oss gjorde det bara för att hämnas p.g.a en dispyt. Hen hittade på lögner och känner oss egentligen inte alls. Då kom hela bollen i rullning och Soc trodde på de uppenbara lögnerna som stod där :( och sen var skolan, som vi alltid haft en positiv och öppen kommunikation med, plötsligt negativ när soc pratade med dem, så vi känner oss huggna i ryggen av dem. 

Ursäkta sen uppdatering... Vi var på första socmötet för den nya utredningen igår, jag och pappan. Det är samma handläggare så jag begriper inte varför det ens ska vara nödvändigt att rota mer. Hon var hyfsat trevlig första gången men inte den här. Det var som att hon bestämt sig för att det var på ett visst sätt och lyssnade inte på vad vi sa. Hon vill säkert väl och tror att hon gör gott, så jag ska inte klandra henne, var och en har vårt jobb att göra, men hon ska tvinga dottern att träffa henne, först tillsammans med oss och sedan ensam, fast dottern gråtit sig igenom mötet i förra utredningen och uttryckligen inte vill och mår mycket dåligt av alltsamman. Den korta period då allt det här var över mådde hon mycket bättre. Om vi inte får dit dottern ska sochandläggaren åka till skolan (!!). Det tyckte jag inte lät så trevligt. Det känns som hon tror att vi ljuger och undanhåller dottern för att hon inte ska "avslöja" något.

Jag sa att hon inte skulle få en rättvisande bild av henne därför att hon kommer vara ledsen vid mötet. Dottern ogillar också att bli tilltalad som om hon vore ett litet, litet barn när hon i själva verket har ett gott ordförråd och är mycket intelligent. Hon upplever det kränkande när vuxna förställer rösten på det där "prata-med-barn-sättet". Hon har i förra utredningen skrivit ett långt brev där hon förklarat att hon mår bra, berättat om sina kompisar, saker hon tycker om att göra men också sådant som inverkat på hennes mående, som de upprepade infektionerna et c (t ex att hon varit besviken över att inte få en dyr sak hon önskat sig). Alltså inga stora grejjer utan sådant som hör till ett normalt liv.

Jag tog kontakt med BUP för att ställa henne i kö för npf-utredning fast vi egentligen inte vill, bara för att soc inte verkar bli nöjda annars. BUP var dock väldigt förstående och trevliga. De tyckte alltsamman lät vansinnigt och att dottern utifrån anamnesen måhända har drag av autism men kanske inte uppfyller kraven, vi har dock alltid misstänkt att hon har det. Vi ska dit på bedömningssamtal och en barnpsykolog ska ringa mig idag.