Socutredning IGEN direkt efter

Får jag fråga varför ni inte vill utreda henne? Anledningen till att jag frågar är att jagvhar själv blivit utredd mot mina vilja-och diagnosen har inte hjälpt mig ett dugg. Det ända sen gjorde var att underlätta för diskriminering. Så jag är jättearg att jag blev utredd-miy min vilja dessutom. Jag har större förståelse för att man utreder adhd, där finns det åtminstone medicin. Föe aspergers....
Ändå hjälpen som finns är hab och lss... 
Hab är verkligen helt värdelösa. 
Det heter så fint att det finns hjälp, men hjälpen är ju helt fucking värdelös. 
Det hela är ett mega stoet trauma för mig, jag blir jätteledsen att folk säger utredd, det finns hjälp osv, när jag själv inte har fått någon hjälp. Plus att jag dessutom ska behöva bli diskriminerad pga min diagnos. 
Diagnosen förstörde bokstavligen mitt liv. 

De kommer säkert att förstå det. De är nog bara extra-försiktiga.

Stort tack för ditt inlägg. Det är just oron för att dottern ska uppleva de saker du beskriver som gör att vi inte vill. Vi känner oss tvingade o som att Soc aldrig släpper oss annars. Risken är ju också att dottern hamnar på glid på nåt sätt i tonåren, det vet man ju aldrig, och/eller att vi får fler anmälningar på oss. Det låter hemskt, men vi tänker att en diagnos -rent egoistiskt- skulle göra att vi kanske slipper sådant o blir mer betrodda som föräldrar. Men det känns som vi "slänger dottern framför bussen". 

Soc ville utreda mitt barn för ADHD, jag sa tvärnej. Det fanns inget de kunde göra, mer än att tjata vidare om att han "högst sannolik har ADHD".

Senare när sonen var i tonåren gjorde han utredningen på egen begäran för att bevisa att vi hade rätt. 
Vilket vi hade.
Han hade ingen ADHD.

Det är så lätt att bara bunta ihop alla ungar med problem och stämpla dem med valfri diagnos.

Oj vad jag känner igen mycket! Vår handläggare bet sig fast i vad orosanmälaren hade sagt som en grävling. Trots att både vård och skola sa att det inte stämde. Det var som att hon hade tunnelseende och inte klarade att ha flera parallella förklaringsmodeller i huvudet samtidigt. Hon hade bestämt sig för vad som var fel och skällde på oss föräldrar för det innan utredningen ens startat. Sen höll hon fast vid det ända till det sista mötet där de sa att kontakten med vår familj avslutades. 

Vi fick problem med en läkare som fick veta att soc var på oss och som pratade med dem. Som tur var kunde läkaren talas till rätta av psykiatrin, men han hann göra en del skada innan han fattade hur det var med allt. 

Vår räddning har varit barnpsykiatrin. De kunde inte stoppa soc men de hjälpte oss föräldrar att överleva soc galenskaper och de har också varit hjälpsamma i kontakten med skolan. 

Det sorgliga är att det nog hade kunnat finnas stöd via soc som vi hade haft nytta av. Men efter vad de gjorde är all frivillig kontakt med dem fullkomligt otänkbar. 

Vårt barn har en diagnos fastställd nu men hade det inte då. I vårt fall hade det kanske varit en hjälp att ha haft den, för soc påstod att det inte alls fanns någon psykiatrisk problematik bakom vårt barns beteende utan att det var vi föräldrar som orsakade det dåliga måendet mm. Ett flertal inom vården sa till soc att barnet hade tydliga symptom på npf, men soc brydde sig inte om det. Kanske hade de agerat annorlunda om vi hade haft diagnosen fastställd redan då.

Soc var generellt väldigt ointresserade av vad vård och skola hade att säga. De gav även instruktioner om hur vi skulle hantera vårt barn som gick tvärt emot de råd psykiatrin gav. Vi befann oss i ett limbo där vi antingen gjorde som psykologen föreslog och därmed riskerade att få barnet omhändertaget, eller att göra som soc sa - vilket skadade barnet men gjorde att vi snabbare blev av med soc. Vi valde det senare och jag tror att det var rätt val. Vi har i efterhand fått förklara för vårt barn att vi var tvugna att göra som vi gjorde. Men ärren finns ju alltid kvar, så klart. 

Angående autismutredning, se till att få en utredare som är specialiserad på flickor med npf. 

En sak till. Den typ av utredning Socialtjänsten verkar vilja göra med er nu är väldigt mycket lindrigare än vad de har befogenheter att göra. Så ta den möjligheten så lär detta ordna sig utan större problem. Dokumentera alla möten. 

Hur har diagnosen förstört ditt liv? Jag ifrågasätter dig inte, men jag misstänker att diagnossättning inte alltid är av godo, så därför är det intressant att höra från en person som dig, som tycker att det varit negativt. Hoppa det är okej att jag frågar?

Ja, så är det nog. Alla barn med avvikande beteende som exempelvis en ovilja att gå till skolan måste ju per definition ha en diagnos. Så tycks många resonera. 
Och skolan tycks heller inte få bevilja några stödresurser om barnen inte diagnosticerats. Detta trots att det bryter mot skollagen. 
Det är en jävla soppa det här tycker jag.
Hade varit bättre om det fanns mer stödresurser i skolan och att lärarna själva hade befogenheter att bevilja barn särskilt stöd, utifrån vad de gör för bedömning i klassrummet. Att hålla på att orosanmäla i tid och otid till Socialtjänsten för att barnen inte når upp till målen i läroplanen med den bristande pedagogik som föreligger. Gör det verkligen något gott? Jag tror inte det. 

Jag tycker socialtjänsten borde inrikta sina resurser på 14-17 åringar som springer runt och skjuter ihjäl andra ungdomar och dealar knark. Inte på barn som vantrivs i skolan. 

Tack för alla kloka svar som kommit i tråden och era egna berättelser! Här kommer en liten uppdatering av läget, jag tror inte att jag har skrivit om det tidigare men annars får ni ursäka :)

Jag kontaktade BUP och bad att få göra en egenremiss för utredning. De skickade två formulär till mig respektive klassföreståndaren (som verkligen inte gillar vår dotter och därför inte lär ha "skönmålat" svaren), ett avseende ADHD och ett för högfungerande autism (tidigare kallat Asperger). Samma dag ringde en barnläkare som även var socionom upp och höll en timslång intervju med mig kring dottern. Slutligen berättade han att alla staplar i formulären var "gröna", det vill säga, hon hade helt normalt resultat på ALLA olika kriterier för någon av dessa diagnoser. Den enda stapel som var lite avvikande var den för motivation och frånvaro i skolan. Summa summarum: Det fanns inte tillstymmelse till risk att hon hade varken ADHD eller autism (även om man kan ha drag av det inom ramen för en "normal" personlighet tänker jag, men att det hos barn kan vara sådant som mognar bort). 

"Det är tydligt att det här är skolrelaterade problem där skolan måste jobba med att motivera henne och anpassa även om hon inte har någon diagnos. Så fungerar det för alla barn. Detta har ingenting med er dotter eller hemmet att göra." Jag höll på att börja gråta. Efter allt Soc har utsatt oss för och all oro för dottern och hur det ska gå för henne i livet var det som om en gigantisk sten föll från bröstet. 

Jag berättade att Soc startat utredning igen då skolan upplevt henne "låg" i några veckor även om varken vi eller dottern hållit med. Då sa han åter att det var tydligt att det var i skolan problemet fanns. Flickan mådde bra hemma men de behöver hjälpa henne att trivas där. Jag frågade hur jag kan stötta henne om hon någon gång visar tendenser till att vara låg och han sa att jag skulle göra precis som jag gjort, trygga upp henne, ha ett lågaffektivt bemötande och lyssna. 

Jag skrev allt detta till skolan men de har reagerat med total tystnad. Sen skrev jag det till Soc men de nämnde det överhuvudtaget inte i svaret. I mailet frågade jag om det utifrån det som framkommit verkligen är nödvändigt att utsätta dottern för fortsatt utredning eller om vi fortsättningsvis kan ta detta med skolan. Både dottern och vi som familj mår mycket dåligt av att gå igenom ytterligare en utredning och hon VILL verkligen inte träffa socsekreteraren, vid enda tillfället hon gjort det har hon gråtit sig igenom samtalet och verkligen inte "varit sig själv" så de kunnat göra någon rättvis bedömning. Då sa socsekreteraren att det var "vårt föräldraansvar" att trygga henne i detta och att om hon inte fick träffa henne på kontoret skulle hon åka till skolan och träffa henne där (!!!). Jag tyckte att mitt föräldraansvar var att förmedla att dottern mår dåligt av det, att jag tar hennes upplevelse på allvar och att jag som förälder inte heller ser någon vits i att plåga henne och oss utan att det finns någon vinning i det nu när vi tagit alla kontakter som behövs och problemet ligger hos skolan som vi samarbetar väl med.

Hon bara tjatar om "föräldraansvar" och att "barn har rättigheter" som en papegoja så fort man säger emot och det känns som en härskarteknik för vem kan argumentera mot det liksom? Är jag oansvarig och dum som tycker så här? Vi våndas inför mötet och vet att dottern verkligen kommer framstå som "låg" då eftersom hon är ledsen över det. Då kommer soc bara bli ännu oroligare för hennes psykiska mående trots att hon mår bra annnars utom i kontakt med dem..! De bara letar ju fel!