Orkar inte vara farmor

Var tydlig, du kan vara barn vakt en dag i veckan, max 2 timmar per dag eller någon annan begränsning.som skulle funka för dig

Motsvarande på att umgås 

Förstår din känsla då jag själv arbetar på förskola. Har 14 år kvar till pensionen. Om jag orkar ända dit (69). Har inga barnbarn än, men hoppas få. Jag vill vara den bästa farmorn/mormorn jag mäktar med och hoppas verkligen jag kommer orka det efter alla år med förskolebarn och de krav vi har på oss som förskolepedagoger. Det gör mig ledsen att höra att du inte skulle orka just på grund av ditt yrke, även om du nu är pensionär. Säger mycket om hur slitigt vårt yrke faktiskt är. Men som den innan skrev, förklara för din son hur du känner. Att det inte är just barnen i sig. Säg du kan passa dem någon gång i veckan till att börja med. Ta ett barn i taget och umgås med? Sonens bonusbarn har väl en mormor och morfar? Farmor och farfar? Säger inte att du bara ska fokusera på ditt biologiska barnbarn, men kan ju vara en start.

Hennes barn har väl redan en farmor, mormor, farfar och morfar, du har ju ingen som helst skyldighet mot dom. 

Vadå passa barnen nån gång i veckan, dom får väl ta hand om sina egna ungar? Är det verkligen det normala att man ska ha barnvakt varje vecka?

Tycker inte du ska ha dåligt samvete 
helt naturligt att känna som du gör 
du har ingen skyldighet att ta hand om deras barn 
säg som det är lugnt ,tydligt , ärligt 
du har haft barn i 45 år och behöver själv leva livet 
om du går slippa barn några månader kanske lite barn sug kommer tillbaka 
du ska inte behöva åka iväg för att få vara ifred 
det borde din son förstå 
ditt gratis dagis är ingen rätt för dem , de ska anpassa sig efter din vilja som du måste förmedla till dem 

Berätta hur det är. Att du älskar dom och barnen men kände en utbrändhet på jobbet och att passa småbarn kan vara en trigger som du försöker undvika. Berätta att du vill fortsätta ha en god relation med dom.

Nu får du också då räkna med att ni inte ses så ofta, men det kan vara skönt kanske. Ni kan ha en god relation i alla fall. morföräldrarna kommer isf få en huvudroll i barnens liv. Du kommer att befinna dig på utkanten. (Men jag gissar att det är det du hoppas på)

Kräver dom att du ska passa HENNES ungar? Det skulle jag aldrig göra! Jag skulle passa MITT barnbarn och hennes ungar har väl en egen mormor/farmor?

Jag håller inte med de i tråden som föreslår att du ska sitta barnvakt varje vecka.
Jag har fyra barn och ett par barnbarn och aldrig att jag sitter barnvakt varje vecka.
Jag har under en stor del av mitt liv ägnat mig åt mina barn i vått och torrt.
När de själva får barn så är det deras tur, det är inte min uppgift att få deras vardag att gå ihop. Jag vill gärna träffas, men att ha huvudansvar för småbarn varje vecka, nej, det orkar jag inte. Det finns barnomsorg för att vardagen ska gå ihop.  Kör det ihop sig någon gång ibland så ställer jag gärna upp. 
Men det finns en förväntan att kvinnor ska arbeta gratis, se till så att det blir bra för alla. 
Nej, du behöver inte ha dåligt samvete. Det är inte ditt ansvar. Njut av livet, på ett annat sätt nu när barnen flyttat hemifrån.
Det är din tid nu.

Var tydlig mot dom, deras barn deras ansvar.
Jag har tur som har en svärmor som gärna är barnvakt och hon hämtar gärna barnen en gång i veckan. Jag har varit tydlig mot henne att säga ifrån om hon inte orkar eller inte kan. Det har hon gjort ibland också. Jag tänker att det ska vara på hennes villkor, trist att din son inte ser det på samma sätt. Föreslå nåt du känner att du orkar med? Kanske att du kommer över på fika en gång varannan vecka? Då kan du också styra när det är slut lättare än om du bjuder hem dom till dig.

Jag har småbarn. Skulle aldrig förvänta mig att mor/farföräldrar sitter barnvakt en gång i veckan om de inte erbjuder själva. Vi löser vår egen logistik och kör det ihop sig kan vi såklart alltid fråga om hjälp. Men inte mer än så. 

Man kan såklart inte kräva nåt alls. Barnvakt modell en gång i veckan tycker jag inte man kan förvänta sig men väldigt fint när det erbjuds. Passning enstaka tillfällen när det kör ihop sig (eller egentid några gånger per år) är ju jättesnällt om man orkar.

Men det jag främst önskar av mor- och farföräldrar är ett intresse för den egna personen barnbarnet är. Behöver inte vara passning, men engagemang för barnet när man ses och inte se det som en störning man tröttnat på.