Hur hanterar mig att bli dumförklara?

Enklast måste ju vara att du är säker på att du uppfattat rätt innan du rättar honom eftersom hans "dumförklarande" av dig är resultatet av att du "dumförklarat" honom först.

Du ska inte lära dig att inte ta åt dig. Du ska lära dig och acceptera att du har väldigt lätt för att missförstå andra och inte rätta till din partner. Fråga istället vad han menade så slipper ni såna här situationer. Jag fattar att det är jobbigt för båda helt ärligt. 

Rätta honom inte utan formulera det som en fråga: "uppfattade jag dig rätt att du menar ... ?" Då har du ryggen mer fri. 

Bit dig i tungan och omvandla ditt rättande av honom till en fråga: Hur menar du nu? så behöver ingen av er dumförklaras.

Ok. Sakta i backarna. Du ska alldrig någonstans känna dig dum eller dum förklarad av någon. Det är inte ok någonstans. Någonstans måste din sambo också faktiskt förstå att du har en diagnos och vad det innebär också och inte bete sig som han gör. Ni kanske behöver prata? Att kunna prata med varandra är ett måste. Jag lovar att jag har haft mina skitår i min diagnos men min sambo har fått åtminstone försökt att få mig att förstå eller förklarat. Ibland blir det för mycket grejer på samma gång i en grupp. Säg att ni är 5 och ni pratar. Fasen. Folk hinner byta samtalsämne två gånger innan jag ens hinner med i huvudet. Idag har nog människor lärt sig att jag är lite "långsam" och måste tänka 6sek längre. Det blir 99% rörigt i mitt huvud och går ifrån div häng för att pausa. Snälla. Prata med varandra.  Säg bara när ni har folk nästa gång till din sambo "kan vi prata lite med varandra" om det är något du undrar. Hans vänner beter sig faktiskt barnsligt. Ärligt. De får fasen ta hänsyn 

Tack för din förståelse. Jag förstår givetvis vad det andra menar när det säger jag dumförklarar honom först, genom att rätta honom. Men jag tror inte att vi säger det på samma sätt till varandra. Ibland rättar jag honom, som ibland blir fel och då är jag snabb med att ursäkta mig och säga att jag förstod fel och att han hade rätt. Men då blir det alltid samma visa varje gång att han himlar med ögon och typ gör mig till åtlöje som även påminner mig om hur min pappa var. Så jag tror även jag blir lite triggad av hans sätt att reagera. 

Men tack att du förstår mitt problem pga diagnosen. För jag tror mycket ligger i det. Jag skyller inte på diagnosen men det är ju pga som jag kanske reagerar starkare på miner, och tilltal osv. Att jag tar åt mig mer även om han inte menade något illa. 

Jag har försökt prata med honom måååånga gånger. Och tryckt på det här att jag har en diagnos som gör att jag uppfattar saker annorlunda. Men jag förstår att det även är svårt för honom att hantera mig. 

Jag hatar ju umgänge i stora grupper. För mig är det en mardröm. När vi är på fest, vilket händer sällan (tack och lov) måste jag alltid gå iväg för mig själv och ladda batterierna. För jag blir så extremt trött av alla intryck och tankar osv. Men det är jobbigt när folk inte förstår det.

Håller med

Jag förstår verkligen inte varför man vill förlöjliga någon man vill ha en relation med, oavsett relation. Det han gör är så otroligt ocharmigt och kommer på sikt förmodligen döda kärleken i relationen. Hoppas att du kan säga till honom att du inte accepterar att han gör så mot dig. Inte bara för din skull, utan för att du tror att det skadar eran relation om man börjar vara elak och förminska varandra. I en kärleksrelation ska man alltid lyftas av varandra och trivas i varandras sällskap. Var tydlig med din gräns och gör det med vänlighet och kärlek, inte i affekt. Inte heller när ni har besök.

sedan behöver man inte tillrättavisa varandra heller. Det kan vara jobbigt. Framförallt om man vill berätta något. Men att himla med ögonen är bara elakt Mot er båda och mot det som ni har med varandra. Lär er att vårda relationen och ta hand om dig.  

Jag tror inte det är så att vi andra inte förstår att en diagnos kan skapa lite oreda och missförstånd. Ingen har väl egentligen förskönat eller uppmuntrat att han himlar med ögonen. Utan bara påtalat hur en tillrättavisning kan upplevas och att det är något du måste jobba med. Överlag och för din egen skull. Jag upplever att det är väldigt viktigt för dig att saker ska berättas på, vad som enligt dig, är rätt sätt. Att historierna eller det sambon vill förklara ska förklarad utifrån din egen synvinkel på saker. Det är en egenskap som många har och som kan (eller inte) vara kopplad till diagnosen. Jag undrar bara hur mycket det egentligen gör något att saker inte berättas precis på det sätt som du vill. Kanske kan du fundera på om det helt enkelt handlar om att ni upplever saker på olika sätt och att hans version är lika rätt som din. Vad gör det om något Blir lite fel i dina öron? Egentligen? Att ständigt bli tillrättavisad, och framförallt framför vänner och bekanta, är fruktansvärt irriterande och förminskande. 

Varför har du ens behovet av att rätta honom? Varför tror du att det är mindre jobbigt för honom att bli tillrättavisad av dig än att han himlar med ögonen när du lägger dig i hans berättelse och har fel ? Du måste ju förstå att det är ditt tillrättavisande som utlöser hans reaktion. Du verkar ju ha insikt i din problematik så sök hjälp då detta då det verkar vara väldigt jobbigt för er båda.

Jamen, TS missförstår och ger då en kommentar som inte riktigt passar in i sammamhanget.

När sambon då himlar med ögonen eller ger negativa kommentarer, istället för att bara förklara det som hon missförstod , så väljer han ett respektlöst sätt att bemöta henne på.

Tyvärr har TS blivit utsatt för sådan respeltlöshet från sin far, det är därför hon hamnat i ett förhållande med en likadan man. Hon skulle dragit sig undan honom tidigare annars, hon hade aldrig blivit sambo med honom om hon hade haft bra föräldrar.

Om jag ska vara ärlig så skulle det bara bättre om du hittade en man som är lite mer som du själv är i sättet, eller en man som har överseende med att du missförstår ibland,  och då tålmodigt förkarar vad du inte har förstått. Inte börjar förlöjliga dig eller himla med ögonen.

Ta stöd i individiella.samtal på habiliteringen på regionen, du har laglig rätt till 8-10 samtal med kurator enl. LSS, om du har en autismdiagnos.

Men är det inte lika respektlöst att börja ifrågasätta någons berättelse innan man ens vet att man förstått sammanhanget rätt? Det kan ju inte bara vara i sambons sällskap TS missförstår saker och rättar folk på fel grunder så TS borde ju ha intresse i att lära sig att vänta med att rätta folk tills TS vet att hen uppfattat saker rätt. Sen förstår jag inte varför nån ska rättas överhuvudtaget.

När du har försökt prata med honom måååånga gånger så måste du ju ha upprepat samma misstag måååånga gånger.
Du kan inte fråga om du förstått rätt innan du rättar honom, du fortsätter missförstå, rätta, ha fel, vilket blir dumt och då ska du rätta honom för att han reagerar fel.

Vissa som är väldigt känsliga och lätt för att känna sej dum verkar ha en förmåga att hantera något som blir dumt på ett dumt sätt så det blir ännu dummare, det blir någon slags självuppfyllande profetia.

Sakfel i en fråga behöver rättas, annars är det ju ingen id'e att samtala med varandra alls, (om det inte är en ren struntsak som dislussionen handlar om).

TS försöker förstå och sedan ge en kommentar. Ja, hon kan fråga fler öppna frågor som;  "kan du förklara det lite närmare?" eller "hur tänkte du att det har ett samband?"  eller liknande frågor. 

Men det kommer ändå att bli missförstånd ibland och att förlöjliga TS verkar ju vara det vanliga. Så jag undrar  om det kan bli bra på längre sikt att vara tillsammans med den mannen. Han och hans vänner är respektlösa. Man kan se om det kan ändra sig om TS ställer fler frågor. Ä dtar det sig inte behöver TS nog fundera om hon vernligen vill vara tillsammans med den mannen.

Det ska stå: "ändrar det sig inte så behöver TS fundera på om hon verkligen vill vara tillsammans med den mannen."

Men handlar det ju inte om någor sakfel, det handlar ju om någon som brukar rätta fel som inte finns och om vet att man brukar missuppfatta men kan inte fråga om man uppfattat rätt innan man rättar någon så försöker man ju inte förstå. 

Det blir väldigt dumt i längden och jag antar att det finns ett syfte med att känna sej dum eftersom man blir motiverad att förändra det som gör att man känner sej dum men istället för att förändra det som blir dumt försöker TS förändra sin sambo för att hon tycker att han är dum som tycker att dumt är dumt,

det är dumt

Att utgå från att TS saknar utvecklingspotential och lägga ansvaret på sambon är väl dumförklarade om något, är det inte bätte att TS erkänner att det är hennes eget fel att det blir dumt så hon kan göra det mindre dumt så hon känner sej mindre dum?

TS tror ju att det finns ett sakfel som behöver rättas i samtalet, när hon har missförstått något. Hon vet inte om det är ett sakfel eller inte.

Du utgår i tankarna från mannens perspektiv, som anser att det som han själv har sagt inte är ett sakfel (vilket kan vara helt sant, men kanske inte alltid). 

Det är bra om TS frågar när hon tycker att mannen sagt något som verkar konstigt! Mycket bättre än att rätta mannen, innan hon har fått frågan utredd.

Men det säger något om att mannens inställning till TS, att han alltid driver med henne när hon har missförstått, istället för att förklara.