Anonym (.) skrev 2025-05-05 04:24:37 följande:
Jag är förbannad
Ja, det är jag. För att jag blev tvångsutredd som 18-åring. Är man inte myndig som 18-åring? Bestämmer man inte över sin egna vård när man är myndig?
Inget gott kom ur min diagnos-Asperger. Är man inte normalbegåvad som aspie?
Jag har blivit utsatt för diskriminering pga av detta. Riktigt sjuka och kafkaartade grejer. Jag fick livet förstörd.
Och det tycker jag är fruktansvärt. Dels för att jag inte godkände att bli utredd. Och dels för att någon verklig hjälp finns inte.
Nu har jag inte samma diagnos som dig, men jag har annan allvarlig ohälsa, och som jag ser det, det är en fråga om pespektiv i livet - glaset halvfullt/halvtomt.
Ja, man hamnar i situationen där vården - med facit på hand - faktiskt gjort fel. Men så tillvida de inte satt huvudet under armen eller benen på huvudet - det går att leva med, men vi själva måste göra det bästa av det. Och att göra det bästa av det ingår också att släppa gammalt för att gå framåt. Inte för att ingen gjort fel, men det går inte få en "rättvisa" på hur vi än gör. Hänt är hänt. Det viktigast är inte alltid varför någon gjort si eller så, sagt ditt eller datt, utan vägen framåt. Där vi måste ha fokus. Vad man vill med sitt liv.
Och du har helt rätt, det finns inte hjälp för alla diagnoser här i livet - jag är också ett levande exempel på det - men det går inte att fastna mentalt där. Det enda du kan göra är lära dig leva med det, lära känna dina egna svagheter/styrkor, och försöka anpassa det till "normala" livet/människor.
Desto mer varje dag går med dina tänkar, desto mindre dagar har du kvar att göra det du verkligen vill, och det är bara du som kan vilja att det ser annorlunda ut framåt, med eller utan diagnos, normalbegåvad eller specialbegåvad. Livet är samma möjlighet för oss alla, sen vilka vägar vi väljer och varför är olika. Men att göra ingenting är också ett val, och du kommer - ingenstans. Så frågan är, vart vill du att ditt liv ska ta vägen med dig?
