• Anonym (Ledsen och sårad)

    Förvirrad...

    Jag ska försöka skriva detta så kortfattat det bara går... 😅
     
    Jag och min kille har varit tillsammans i 1,5 år, vi har olika boenden fast de är mest hos mig och mina två barn, han och hans barn.
     
    Han har verkligen börjat försöka hjälpa till här hemma, nu vet han till och med vart dammsugaren finns OCH hur man använder den. Men i de allra flesta fall gör jag allt som har med hushållet att göra.. Jag har frågat varför han kunde tvätta hemma hos sig men inte här, hans svar var att han inte vet hur min tvättmaskin funkar..... Jag svarade tillbaka att det finns en manual i översta lådan i tvättstugan...
     
    Vi tjafsar mycket, ibland är det lugnt ett tag och i vissa fall är det rejäla bråk. Dock inte när barnen är här men annars, det kan bero på småsaker och ibland större. Han är väldigt dålig på att förklara saker och jag som har autistiska drag behöver tydlighet, precis som ett barn. Och det vägrar han, jag är vuxen och då tänker han prata med mig som han gör till andra vuxna. Jag har tagit fram mina utredningspapper och gett till honom, och har sagt att jag vill att han läser de så kanske han förstår mig bättre. Han vägrar. 🙁
     
    Ett av problemen är sex. Jag älskar sex och vill ha det ofta, men för honom gör det inget om det dröjer. Det är till 95% jag som tar initiativet till sex, tyvärr får jag ofta nej även fast det har blivit lite bättre iaf i perioder. Förra året tänkte jag låta bli för att se om han skulle ta första steget, efter 5 veckor gav jag upp... Jag känner mig så förnedrad ifall jag t.ex har klätt av mig naken i sängen och bara väntar in honom att han kanske kommer ta på mig men inte gör det. Som nu ikväll, eller ja nu är det ju natt... Jag började ta på honom därnere, han sa inte emot så jag fortsatte och bara väntar in att han ska göra samma med mig men inget händer. Efter kanske 10 minuter gav jag upp, vänder mig halvt med ryggen mot honom och tårarna börjar komma. Han frågade om något är fel, och då svarar jag att jag fick inget gensvar från honom. Sen säger varken han eller jag ett ord till förrän några timmar senare, när hans insomningsmedicin börjar värka och han säger att han somnar snart. Han säger att jag får sova så gott, jag säger detsamma och efter ett tag somnar han.
     
     
    Hans barn har adhd, som vill ha uppmärksamhet dygnet runt, både hos sin pappa, mamma, skolan och ja, överallt där han är. Han har inte varit våldsam mot mig eller mina barn, men mot sig själv och både mamma och pappa. Han är riktigt elak mot lärare i skolan, både fysiskt och psykiskt.. han kränker andra, säger fula ord, gör fula saker.. allt detta för att få uppmärksamhet. Han har fått flera anmälningar på sig till olika instanser. Sedan kan han komma hem från skolan och vara ledsen för att någon annan elev varit dum - gjort exakt samma sak som han brukar göra. Hans mamma är lite som mig där och tycker "bra, då får han smaka på sin egna medicin". 😁
     
    Hans föräldrar har aldrig kommit bra överens, de samarbetar inte och pratar knappt med varandra - inte förrän jag kom in i bilden. Jag har ALDRIG sagt att han ska göra på ett eller annat sätt, däremot har jag berättat hur jag och pappan till mina två barn brukar göra. Han har tagit till sig av det, och de har aldrig haft så bra samarbete någon gång. Vilket känns skönt att man har gjort nytta.
     
    Det finns så mycket som gör att jag känner att vi inte borde vara tillsammans, men det är jobbigt eftersom jag älskar honom.
     
    När vi åker förbi hans ex balkong kollar han alltid upp (hon röker så) antar att han kollar om hon är därute eller inte, han ber ibland om ursäkt och vet inte varför han gör så.. men nästa gång är det samma sak igen.
     
    Vi har olika syn på ekonomin, han kan inte hantera pengar och ligger nästan alltid back. Jag har hjälpt honom med några av hans räkningar och har väl betalt tillbaka 1/4 del, jag har betalat all mat till oss fem i snart ett år förutom kanske 5 gånger. Jag är så rädd att han inte kommer klara sig utan mig och ja, jag vet att det inte är mitt problem.... Det han använder sina få pengar han är kvar till är snus, ibland energidricka, godis/chips.
    Han vill flytta ihop hem till mig, jag vet inte om jag vill på grund av allt som händer runtomkring vilket han förstår men tycker att det är jobbigt att betala hyra för en lägenhet han inte är i. De pengarna kunde han haft till annat.
     
    Jag hör ju själv hur det låter... Min terapeut som jag går till gällande detta säger så mycket bra som jag själv funderat över men det känns mer riktigt efter att ha pratat med henne. Hon vet hur stressad jag är över allt detta. Hon säger gång på gång, vem kommer tacka dig när du blir sjuk och går in i väggen av allt du gör.
     
    Det blev visst inte så kort... Men vill mest kolla om någon annan varit i samma situation.
  • Svar på tråden Förvirrad...
  • Olsdotter
    Anonym (Ledsen och sårad) skrev 2025-09-21 02:59:21 följande:
    Olsdotter skrev 2025-09-16 11:09:55 följande:

    När du har gjort ovanstående övning är det viktigt att du sätter en deadline för dig själv, och att du håller den!

    Bestämmer du tex att du ska kasta bort 3 till månader av ditt liv och välbefinnande, och x antal kronor, men att det sedan är slut: då går du om 3 månader.

    Att du bestämmer dig innebär att du tar tillbaka makten över dig själv. Det kommer att snabbt skifta ditt fokus och ditt sinne till att handla om dig istället för om honom.



    Det är under 10 000 kronor iaf, men mycket för mig som är sjukskriven och äger ett hus.

    Jaaa du, jag har inte vågat räkna på vad han och hans son kostar mig varje månad. Men han har inte en enda gång hjälpt till eller erbjudit sig att betala något på mina räkningar - fast det är han som höjt värmen på elementen på vintern medan jag sänker, t.ex.. 😅

    Men det är iaf han som slösar mest vad gäller mat iaf. Nästan varje kväll tar han ibland fil och flingor, eller mackor och ibland både och. Medan vi säger till barnen att äter man youghurt till frukost får de ta mackor till mellis, och tvärtom. Han tar det både till frukost och på kvällen.

    Min son är speciell vad gäller kosten och är väldigt selektiv (vanligt vid de diagnoser han har) och han får ofta höra "nu räcker det" när han tagit några ostskivor på sidan av middagen t.ex. Medans pojkvännen tar ett helt kokt ägg på varje macka, ibland 2-3 stycken som han äter, plus 10 kg kaviar på. Och ibland tar han både ost och kaviar på sina mackor... 😕 Så jodå, det går åt pengar..
    Du prioriterar att försörja en vuxen man och denne vuxne mans barn framför att din son ska få äta ordentligt. Tänker du fortsätta så, eller ska du ta ditt ansvar gentemot din son och dig själv?

    Du har inget som helst ansvar för mannen, men du HAR ansvar för sonen och dig själv.
  • Anonym (x)
    elmadumle skrev 2025-09-21 13:56:09 följande:

    Han tycker att han kan lägga sina hyrespengar på annat om ni flyttar ihop, ja de får han ju lägga på hyran hos dig istället då, eller tänkte han att du ska betala allt? Läste sen att han håller på och flyttar till mindre lägenhet, bra att ni inte flyttar ihop.


    Håller med.
  • Anonym (Kl)

    En som missunnar ett barn mat, medan han själv äter obegränsat, t.ex flera ägg på morgonen,  är väldigt konstig!

    Barn växer ju och din son är dessutom väldigt selektiv i maten. Så man får vara glad när han äter. Stor varningsklocka för egoism!

  • Anonym (Kl)

    Det tar ca 3 månader efter stora livsomställningar att landa i ett nytt läge. Det gäller människor som förlorat närstående, fått ett allvarligt sjukdomsbesked, blivit funktonsnedsatta i en olycka,  eller har separerat från någon de älskar, trots att de inte vill det.

    Först blir det kaos och mycket gråt. Hela dagarna går det i vågor av vanmakt och förtvivlan.

    Efter 3 månader kan en del av sorgen kvarstå, men människor känner då mer fast mark under fötterna. Börjar fundera lite på om hur livet framöver ska vara.

    Kanske att skulle det bli så för dig om du separerade?

    När man är förälskad i någon så stärks bandet av att man har fysisk kontakt med den personen. Det bildas oxytocin (bindningshormon).
    Så vill man inte att det ska hända, så avhåller man sig från fysisk kontakt. 

    Ja, dina barn gillar honom ifall han är snäll mot dem. Barn har inbyggt att de ska ha förmåga att knyta an till vuxna. Det är medfött. Men det är inte alltid lämpligt.

    Han är en utsugare som missunnar din son en extra ostskiva! Trots att han själv är obrgränsad på den punkten, att äta mycket av ägg och kaviar t.ex.. Han suger ut dig på omsorg och pengar, utan att egentligen bry sig om dig eller vara attraherad av dig.

    Han hade troligen räknat med en besparing när han flyttade till dig och räkade med att säga upp sin lägenhet. Att han skulle bo billigt och bevämt hos dig. 

    Men han är inte ens redo att prata klartext med dig, för att ni ska kunna kommunicera bättre. Han tillbringar mycket tid framför datorn. 

    Det är svårt att leva ensam, men jag hade nog föredragit det framför att bo med någon som egentligen bara ser mig som en serviceinrättning. 

  • Meddelande borttaget
  • Anonym (Ledsen och sårad)
    Olsdotter skrev 2025-09-21 20:12:37 följande:
    Du prioriterar att försörja en vuxen man och denne vuxne mans barn framför att din son ska få äta ordentligt. Tänker du fortsätta så, eller ska du ta ditt ansvar gentemot din son och dig själv?

    Du har inget som helst ansvar för mannen, men du HAR ansvar för sonen och dig själv.
    Jag säger ifrån, att han visst får ta mer ost (som exempel) men att alla måste se till att det räcker till andra också - som en liten pik till pojkvännen.
  • Anonym (Ledsen och sårad)
    Anonym (Kl) skrev 2025-09-21 14:20:24 följande:
    Han har ett barn med ADHD  och han verkar behöva energidryck/godis i vardagen. Han har svårt att hålla i pengar. Det klart att man undrar om han också har ADHD.

    Han vägrar vara tydlig i sin kommunikation med dig. Trots att du behöver det. Det spelar ingen roll om du har en diagnos eller ej,, DU behöver tydlig kommunikation och han vägrar att samtala så att du förstår honom. Det är väldigt dumt. 

    Han verkar inte möta dina behov på ett bra sätt alls. Lånar pengar och betalar inte tillbaka. Låter dig sköta det mesta. Är inte så sugen på sex lika ofta som du. Verkar spana efter exet på hennes balnong.

    Så mitt första råd är att ni fortsätter att vara särbor! Bra att han flyttar till en mindre lägenhet. 

    På sikt måste du fundera på om du vill vara i en så utmattande relation i resten av ditt liv. På riktigt, vill du hålla på så under alla år framöver? Valet är i grunden ditt. Ingen annan kan göra det. 
    Nej, det vill jag inte jag vill må bra!

    Skrev ett långt inlägg som försvann för jag blev utloggad.... Men kortfattat, så var han och jag till terapeuten idag. Då tog han upp något som jag blev ledsen över och började gråta.

    Vi har bestämt lite regler och så för barnen som mina barn haft från första början. Han har sagt att han ska ge sin son en tidsgräns på mobilen men han skjuter bara upp det. Idag sa han att han inte har fixat det på grund av att det bara kommer bli bråk och konflikter. Därför har han istället valt att han hellre vill ha konflikten med mig, istället för att göra det han ska och sätta en tidsgräns för sonen.

    Jag har en egen tid med terapeuten nästa vecka, så jag ska prata med henne då om det och hur jag ska tänka. Det kanske är jag som förstorar allt men jag kände mig bara så oviktig för honom när han sa så.
  • Anonym (Ledsen och sårad)
    beli skrev 2025-09-21 19:40:26 följande:
    Hm.

    Det är bra att han flyttar.

    Men du tar alltså fortfarande initiativ sexuellt med en människa som inte vill vara med dig och som du inte alls mår bra av? Varför?

    Ta upp detta i terapin, om du inte redan gjort det. Det är bra för dig att börja respektera dig själv. Att inse att detta är slut och att du måste lägga energin på vad DU vill göra med det enda liv du har.
    Jag sa till honom förra veckan att jag tänker inte ta nå mer initiativ, nästa gång får han göra det för jag vill känna mig att han vill ha mig. Tro det eller ej, han tog ett initiativ några dagar senare.
  • Anonym (Ledsen och sårad)
    Olsdotter skrev 2025-09-21 20:12:37 följande:
    Du prioriterar att försörja en vuxen man och denne vuxne mans barn framför att din son ska få äta ordentligt. Tänker du fortsätta så, eller ska du ta ditt ansvar gentemot din son och dig själv?

    Du har inget som helst ansvar för mannen, men du HAR ansvar för sonen och dig själv.
    Anonym (Kl) skrev 2025-09-22 09:36:40 följande:

    En som missunnar ett barn mat, medan han själv äter obegränsat, t.ex flera ägg på morgonen,  är väldigt konstig!

    Barn växer ju och din son är dessutom väldigt selektiv i maten. Så man får vara glad när han äter. Stor varningsklocka för egoism!



    Jag har sagt till min son att självklart får han ta mer ost (som exempel) men att man måste tänka på att det ska räcka till alla. "Det är inte bara en som ska äta av maten utan vi är fem personer".

    Och det sista var en pik till pojkvännen.
  • Anonym (Ledsen och sårad)
    Anonym (Kl) skrev 2025-09-22 10:25:33 följande:

    Det tar ca 3 månader efter stora livsomställningar att landa i ett nytt läge. Det gäller människor som förlorat närstående, fått ett allvarligt sjukdomsbesked, blivit funktonsnedsatta i en olycka,  eller har separerat från någon de älskar, trots att de inte vill det.

    Först blir det kaos och mycket gråt. Hela dagarna går det i vågor av vanmakt och förtvivlan.

    Efter 3 månader kan en del av sorgen kvarstå, men människor känner då mer fast mark under fötterna. Börjar fundera lite på om hur livet framöver ska vara.

    Kanske att skulle det bli så för dig om du separerade?

    När man är förälskad i någon så stärks bandet av att man har fysisk kontakt med den personen. Det bildas oxytocin (bindningshormon).
    Så vill man inte att det ska hända, så avhåller man sig från fysisk kontakt. 

    Ja, dina barn gillar honom ifall han är snäll mot dem. Barn har inbyggt att de ska ha förmåga att knyta an till vuxna. Det är medfött. Men det är inte alltid lämpligt.

    Han är en utsugare som missunnar din son en extra ostskiva! Trots att han själv är obrgränsad på den punkten, att äta mycket av ägg och kaviar t.ex.. Han suger ut dig på omsorg och pengar, utan att egentligen bry sig om dig eller vara attraherad av dig.

    Han hade troligen räknat med en besparing när han flyttade till dig och räkade med att säga upp sin lägenhet. Att han skulle bo billigt och bevämt hos dig. 

    Men han är inte ens redo att prata klartext med dig, för att ni ska kunna kommunicera bättre. Han tillbringar mycket tid framför datorn. 

    Det är svårt att leva ensam, men jag hade nog föredragit det framför att bo med någon som egentligen bara ser mig som en serviceinrättning. 


    Det kan jag absolut tänka mig att det är så, det är ju en ny vardag som man plötsligt inte haft en tanke på tidigare. Jag tror absolut att jag skulle må dåligt ett bra tag framöver..

    Kommer ihåg när jag skulle sova första natten i mitt nya hus, och barnen skulle sova sin första natt hemma hos sin pappa och jag blev "lämnad" själv. Har aldrig känt mig så ensam tidigare... Där var de tre tillsammans som vanligt i vårat hus, medan jag kände mig som en total främling i mitt nya hem och kände det som att jag var den enda kvar på jorden!
    Deras pappa kom och hämtade mig, jag sov i dotterns rum den natten i vårat tidigare, gemensamma hem... Men sedan var det lättare och alla nätter efter det gick bra när jag var utan barnen.

    Det är just en ny vardag man behöver vänja sig vid.
Svar på tråden Förvirrad...