Förvirrad...

Så du är egentligen tydlig i vad du vill och det är inte att flytta ihop. Trots detta har både han och hans barn mer eller mindre bosatt sig i ditt hem. Hur gick det till egenntligen? Och hur började det när du blev hushållerska åt samtliga? 

Så, för att se krasst på det hela: Tar du initiativ till sex så får du nobben, och om han ska ta initiativ till sex så blir det inget heller för då känner han sig pressad. Tänker du att han kommer att ändras på den här punkten med tiden? Eller att han kommer att ta sin del av ansvaret för inköp av mat och städning helt plötsligt? (Varför skulle han, han har det ju utmärkt som det är.)

Bara läst ts och min spontana känsla/tanke är - vad tillför han i ditt liv? Har ni väldigt roligt ihop? Bra djupa samtal? Eller något annat? 
Tycker det låter jobbigt och krävande att vara ihop med honom. Det låter inte som att ni är pojkvän/flickvän utan snarare mamma/son och att den lille sonen dessutom har barn.

Jag tycker det tyder på väldigt bristande respekt och kärlek när du förklarar hur du skulle behöva att han är väldigt tydligt i sin kommunikation med dig och han bara säger nej, jag talar som jag talar med andra vuxna. Detta trots att du ber honom för att det är viktigt för dig. Sen ber du honom läsa din utredning för att få chansen att förstå dig bättre och han vägrar.
Var är kärleken och respekten här?

Sexuellt kan man ju vara väldigt olika. Både att man gillar olika typer av sex och olika hur ofta man vill ha det. Och det är helt okej att han inte vill ha sex lika ofta som du. Men du måste avgöra hur viktig frekvensen är för dig. Sen förstår jag att du tog väldigt illa vid dig när du började smeka honom och fick noll reaktion. Du fick inte ens ett nej. Jag hade känt mig väldigt oattraktiv och lite bortgjord.

Fråga dig själv :
Är det viktigt för mig att min partner bidrar med städning, tvätt och disk?
Är det viktigt att han kan hantera pengar och prioritera?
Är det viktigt för mig att känna mig åtrådd?
Är det viktigt att min partner tar initiativ till sex?

Kan jag leva med att dessa punkter inte tillfredsställs?

Det låter helt horribelt.

Du upprepar i dina svar att det är så svårt att lämna honom för att du är så kär. Men nu är det nog så att du måste bestämma dig. Du måste fatta ett beslut. Ha din terapeut till hjälp, dina vänner, familj? Ha en hel stödstyrka som bär dig genom det här. Du måste lämna honom.

Om det hjälper så försök börja äcklas lite av honom. Bli arg. Över att han skiter i dig, att han inte ger dig energi i livet, utan tar energi. Du måste tänka att du är en mamma som har barn som du måste skydda. Prata mer med din terapeut och med dina vänner, ta stöd av dem.

Just do it!

Du har alldeles för många att uppfostra och det går inget vidare: Din egna två barn, din kille och hans son (har han fler barn?).

Flytta inte ihop, flytta ifrån. Träffa honom bara när ni bägge är barnfria. Så slipper du uppfostra hans ADHD-son. Det är föräldrarna som ska ta hand om och uppfostra sina egna barn.

Då kan ni bråka så mycket som helst och du kan ställa krav på honom. Vill han inte förändras, adjöss med honom.

Din barn borde få slippa träffa honom också, mtp att han gör dig så illa. De kanske inte märker av det nu, men de kommer att märka av det när du blir utbränd och bryter ihop.

Han utnyttjar dig och bryr sig inte om dina känslor. Han duger inte ens som KK.

Jag trodde att autister var logiska och inte känslotänkande. Men det stämmer inte på dig. Du kanske kan tänka rationellt men du agerar inte ratitionellt.

Ja, du kommer kanske att sakna honom men du överlever det, precis som du överlevde separationen från din man.