Förvirrad...

Varför ska du prata med honom? Är det för att du vill, eller för att du tycker att du måste?

Det är alltså en vuxen man vi talar om här, inte ditt barn. Rent patetiskt att han skickar sms till en kvinna som precis gjort slut för att påtala att han är inkapabel att ens skaffa sig mat! 

Som sagt:
Av vilken anledning känner du dig ens manad att svara på det där?

Precis..

Jag känner att det kommer dröja ett tag tills jag vill träffa honom igen. Blev så himla sårad igår efter samtalet med terapeuten och det han sa. Han är tydligen mycket mer konflikträdd än vad jag trodde innan, det blev lite som en uppenbarelse för mig. 😅

Något han FAKTISKT tog upp idag och som var bra gjort av honom, var att han hade funderat sedan mötet igår.. om han och hans son ska vara hos sig när det är pappavecka och han kommer hem till mig och mina barn när sonen är hos sin mamma. Så att jag inte behöver känna mig så stressad över att träffa hans son.

Han tänkte väl lite rätt på ett sätt, men mer fel än rätt om man frågar mig....
1.) HAN stressar mig också, inte bara sonen.
2.) Reglerna som hans son behöver, kommer aldrig någonsin bli av utan min inblandning - varken hos pappan eller mamman. Vilket kommer innebära att han blir en odräglig snorunge som ställer till det för ALLT OCH ALLA runtomkring.
3.) Jag vill inte låta bli att träffa hans son, men JAG vill att hans son ska ha regler och rutiner, för det är exakt vad den pojken behöver. En månad i skolan och det är kaos redan.. han är sjuk (?) minst en dag i veckan under mammaveckorna.

Varför? Jo, för att hon har åkt till jobbet innan han åker till skolan så han kan säga och hitta på det som passar honom för att slippa skolan.
ABSOLUT, han kan säkert ha varit sjuk någon av gångerna.. men det är väldigt konstigt att det är varannan vecka..

Något som är bra, är att han har samma mentor som min son hade under högstadiet och den mentorn är GRYM på sitt jobb, och de har väldigt bra lärare. Han har i stort sett alla lärare i samma ämnen som min son hade. Jag har koll på de lärarna, hur de undervisar, vilka krav de har, hur de gör i olika situationer.

Jag har redan kommit i tjafs med hans son när han pratat illa om vissa lärare, eller att han tycker att de inte gör sitt jobb med att lära honom inför prov, t.ex (medan han själv inte anstränger sig för 5 öre). Då har jag och min son gått in på Teams, berättat vart man går in, vad sidorna heter, hur lärare X brukade tänka i min sons klass inför redovisning/prov/förhör, m.m.

GOOD LUCK säger jag bara till konflikträdda pojkvännen som kanske behöver ta tag i allt detta själv med den slutkörda mamman om deras gemensamma son. 🤨

Jag känner att om det nu ska ta helt slut mellan oss, så vill jag helst inte vara de ovänner vi är nu. Jag vill inte börja hata honom. Därför känner jag att när allt har lagt sig, så skulle jag vilja prata med honom så båda får säga sitt, hos terapeuten, och sedan gå vidare efter det.

Hans son är inte ditt problem.

Andra människor är inte ditt problem TS. Visst kan vi hjälpa andra, men hans son är sonens och föräldrarnas problem. Din son är ditt ansvar, hans son är hans ansvar.

Förstår vad du säger med att det är "pojkvännen" som stressar dig. Inte konstigt heller, en vuxen man som förväntar sig att bli behandlad som ett vuxet barn och dessutom inte ger någonting tillbaka är fullständigt energidränerande, och att få ansträngd ekonomi pga honom är också stessande och urjobbigt.

En man ska tillföra glädje och lättnad TS, annars kan han dra! Vad ska man med annat till? Är kvinnor packåsnor?

Okej, men hur reagerar du ifall att han drar en snyfthistoria och lovar bot och bättring? För det lär han göra när han blir hungrig.

2.) Reglerna som hans son behöver, kommer aldrig någonsin bli av utan min inblandning - varken hos pappan eller mamman. Vilket kommer innebära att han blir en odräglig snorunge som ställer till det för ALLT OCH ALLA runtomkring.

Det är svårt att sluta bry sig om hans son, han kan reta gallfeber på en 1000 gånger om, men samtidigt tycker jag synd om honom på ett sätt för hans beteende är ett rop på hjälp. Och han får inte den hjälpen av sina föräldrar för de orkar inte med honom. Han gör vad som helst för att få uppmärksamhet men får det inte på rätt sätt.

Jag hoppas bara att det ska lösa sig på bästa sätt, innan lärare och andra elever får nog av honom.

Tidigare gånger när vi har bråkat och vi pratar i telefon så saknar jag honom så mycket (fast han betett sig illa, vilket jag också kan) och vill att han kommer hem.
Det känner jag inte denna gång, nu är jag bara arg, irriterad, sur, besviken...

Du varken får eller ska uppfostra deras son.
Som mamma, oavsett, så hade jag blivit galen om mitt ex nya gav sig på att försöka "uppfostra" mitt barn.

Det är inget du bör göra utan hennes vetskap iaf.

Jag gissar att ni har nått vägs ände nu och att du inte orkar mer. Så kan set vara, ofta tar det lång tid innan tälamodet tar slut. Man vill görna hoppas. 

Jag kan förstå om det är svårt med bonussonen, pappan verkar ju vara en person som inte har så lätt att organisera en vardag och ge den strukrur som barn med ADHD behöver som stöd.  

Men om nu orken och sympatierna för pappan har tagot slut så kommer ni inte att träffas så mycket. 

Jag vill ju inte att det ska vara så... Men det är lite den känslan jag börjar känna, ja. 

Sympati för de båda kommer jag nog alltid ha, men varför ska jag bry mig så mycket om dem när det känns som att de inte försöker eller vill försöka fullt ut.

Fick detta tidigare idag, och det både sårar och irriterar mig, för det känns som att han inte lyssnat på mig för fem öre dessa år... 😢

"Älskar verkligen dig känns just nu att det är jag som vill detta förhållande, det har aldrig varit så här tyst ifrån dig.. ja jag vet att du har saker att göra men det har aldrig hindrat dig från att skriva saker förut men du tycker kanske det är skönt. Jag är villig att prata om detta och få fram vad exakt du kräver ska bli ändring, hoppas du vill göra det kan ta det ikväll på telefon efter du lagt barnen om du vill. ❤️"