Förvirrad...

TS, han har förlorat sin mjölkko! Han kommer naturligtvis att göra nästan vad som helst för att du ska fortsätta försörja honom.

Folk ljuger. Därför bör man inte tro på vad människor säger utan först och främst se till vad de gör.

Om man älskar någon ser man till att berika den personens liv. Man ställer upp. Man lyssnar. Man vill avlasta när de är pressade. Man kallar dem inte egoister när de drar upp en gräns, istället frågar man vad man gjort fel.

Vilket är helt galet.. För min del känns det som att han förstår det någon dag, sedan är allt som vanligt igen.

Jag vet att jag borde bryta kontakten helt men det är väldigt svårt när det är någon jag bryr mig om.

Det var bra ett tag, nu i oktober.. vi var sams under några veckor.. vi kunde prata och skratta.
Sen slog bomben ner, precis som vanligt.... Det är liksom inte frågan OM något kommer hända igen utan NÄR...!!
Hans son kommer från skolan, säger att det har varit en bra dag.
Tidigare på dagen hade läraren ringt och berättat att han misskött sig, stört i klassrummet, gapat och skrikit och varit elak och slagits...

Jag försöker trösta pojkvännen och nämnde sedan att jag antar att han inte får spela match imorgon.. "Varför skulle han inte få det?" säger han då.
Jag blir skogstokig och frågar hur han tänker... "Han har misshandlat (kanske är fel ord för en 13 åring, men jag tycker att det är precis vad det är!!) sina klasskamrater, varit extremt otrevlig och nedlåtande mot sin lärare IGEN och han kommer inte få någon typ av straff?? Hur kan du bara låta honom göra såna sjuka saker utan att det får konsekvenser för honom???!" Näe, han skulle prata med honom och så får vi se sen, fick jag till svar... Han fick ingen som helst konsekvens för det.

På lördagen höll jag på i badrummet, och fick bara en känsla av att jag MÅSTE gå in i köket för att ta min medicin som jag tar på förmiddagen. När jag kommer in där ser jag honom lyfta upp min katt, stoppar henne i en typ av tyglåda vi har i köket i ett Kallax hyllsystem med förvaring i.. svansen sticker upp, och han skjuter in lådan och sedan trycker in den så hårt han bara kan in mot väggen - svansen sticker fortfarande kvar upp.
Jag ropar ut hans namn HÖGT och frågar vad sjutton han håller på med. Han blir skrämd, hoppar till och säger att han inte har gjort något. Jag skyndar fram till lådan samtidigt som jag plockar upp henne och tårarna sprutar på mig. Samtidigt har pojkvännen kommit ner från ovanvåningen och frågar vad som hänt. Min katt är orolig av sig, hoppar ner från min famn och springer iväg. Jag berättar och visar vad han gjorde, samtidigt som sonen säger att det har han INTE gjort och att jag ljuger.... Pojkvännen blir helt galen och ryter åt sonen att det fattar han väl att han tror på mig och inte honom. Han frågar varför han gjorde som han gjorde och då svarar sonen "jag vet inte!!"

Jag går ner i källaren för jag är så extremt arg, besviken, ledsen, och 200 känslor till... Pojkvännen kommer ner, tröstar mig och säger att han har känt igenom svansen flera gånger och hon reagerar inte och hon verkar mår bra förutom att hon är skygg och gömmer sig. Han har pratat med sonens mamma och berättat vad som har hänt. Jag säger att jag antar att han kommer stanna hemma från sin match.. Han säger att jo, han kommer att få spela sin match men om det händer något mer så kommer han inte få gå på sin nästa träning.

Jag blir så extremt arg och besviken så jag kokar och gapar åt honom!! Jag säger att jag fattar inte hur han INTE kan få något straff för det som hänt det senaste dygnet!! Han MISSHANDLAR ANDRA BARN och är en djurplågare, och ändå ska han få spela sin match, som om ingenting har hänt!! Pojkvännen säger att han inte kommer få använda sin mobil på en stund...... Jag finner inga ord, jag säger att jag inte vill prata med någon av dem, jag har sagt vad jag tycker om allt.
Han åker på sin match och sedan åker han till sin mamma en dag tidigare - eftersom han ska få följa med henne och brorsan och bada på söndagen....
Han (pojkvännens son) skickar förresten ett "förlåt" till mig på sms, men det kan han gräva ner någonstans för det är bara ord för mig. Han har sagt förlåt miljarder gånger när han blivit påkommen med saker han har gjort och det tar någon dag till nästa sak händer så det där är bara bullshit för mig!!!

Jag och pojkvännen pratar nästan inte med varandra på hela veckan (44) och det är otroligt stelt mellan oss, någon vek godmorgon-kram eller så men knappt något mer. Igår söndag var det dags för pojkvännen att det blir pappavecka igen. Vi bestämde tillsammans att de inte ska vara här. Jag vill inte att han kommer hit, det tog några dagar för min katt att bli sig själv igen och jag vet inte om jag vill ha dem nära varandra igen.

Jag är bara så himla nollställd just nu, det ska bli skönt att vara ensam i en vecka till söndag då mina barn är här igen. Jag vet att pojkvännen har det extremt tufft ekonomiskt just nu, värre än tidigare så länge jag har känt honom. Men jag känner att det är hans problem. Och sonen är hans problem. Hade han och mamman varit strängare mot sonen från första början hade kanske inte allt hänt. Men det är väl klart att man passar på att göra dumheter när man inte får något straff för det.. de är för "mesiga" för att vara hårdare för de orkar inte med alla konflikter som blir - det har de båda sagt. Sonen har dem båda lindade runt lillfingret, det är han som bestämmer och har makten över dem och inte tvärtom.

Jag vill inte vara med om det här, jag vill inte läsa i tidningen om några år om någon misshandel eller skadegörelse som skett och veta att det är deras son texten handlar om. Jag vill inte vara orolig över att detta kan påverka mig och mina barn, bara för att den som kanske blir misshandlad vet att han "bor" här och ger igen på någon av oss eller mitt hus. Men det är jag.

Du har helt rätt i det du skriver.

Låt detta vara den sista droppen som orsakade översvämningen. Stäng kranen nu.
Ungen är en djurplågare och det är banne mig det värsta, att ge sig på oskyldiga djur som inte ens kan tala för sig.
Hade katten gett igen med ett klös på näsan, då jävlar anamma.. men att det var ungens eget fel? Nejdå, avliva djuret pronto.
Ännu värre om det vore en hund som bet tillbaka.. 

Trettonåringar kan slåss "på riktigt", jag lovar. Vet av egen erarenhet, utan att gå in närmare på saken. (Då det finns risk att min erfarenhet tar över tråden.)

Det finns säkert hopp även för denna unge man, men det är inte du som ska få honom på rätt köl.
Jag är mycket motståndare till att kontakta soc i tid och otid, men för en gångs skull verkar det ändå finnas fog för en anmälan.

Ungdomen som jag talade om tidigare blev placerad, det hjälpte inte ett dugg. Snarare tvärtom.
Men när soc släppte greppet om honom och han fick flytta hem igen till sin far (den mest disciplinerade av föräldrarna) så blev det äntligen en vändning. Då förstod pojken vad som faktiskt kan hända om man bara skiter i vad man gör.

En del dumheter bör man få sota för, konsekvenser är bra. Dock ska de inte kallas för straff för det triggar bara igång det ännu värre.

Soc gör en utredning och det ska vara ganska grava missförhhållanden i hemmet för. att ett barn ska bli fosterhemsplacerad. Men djurplågeri i den åldern, när man borde förstå fullt ut,är allvarligt, dåliga framtidsutsikter.

Har sonen ADHD? Der ursäktar inte djurplågeri, men kan förklara en del annat.

Inget av Dt du skriver berättar om ngn som ja
g skulle vilja vara ihop med. 

inte ens sexet är bra. Vad gör att du vill ha honom. 

Var till min terapeut idag och berättade vad som hänt sedan sist, en hel del tårar blev det - både pga ilska och sorg. Hon satt och kollade mig rakt in i ögonen (vilket jag har väldigt svårt för att göra.. 😅) och sa att jag har sånt stort och varmt hjärta. Vad får du ut av detta förhållande? Inser du själv att du är mer hans förälder än en livspartner? Hon ritade upp så mycket bra saker på tavlan och förklarade en del saker som jag inte har tänkt på tidigare... T.ex jämförde hon mitt och mina barns pappa, hur det förhållandet var jämfört med hur jag har det nu. Vi var jämställda först som par, sedan som livspartner och sedan när vi blev föräldrar. Oavsett att det tog slut så har vi alltid kommit överens när det gäller barnen, och detta beror på att vi hade ett starkt förhållande från början. Sen att kärleken kan ta slut ändå efter 22 år, sånt händer.. men vi har kontakt med varandra gällande barnen oavsett vad det gäller.

I mitt nuvarande förhållande.. vi är inte jämställda som par, jag måste tala om för honom vad han ska göra för han ser inte det själv utan jag måste säga till honom. Är man inte jämställda som par kan man inte riktigt se hur ens liv kommer att se ut i framtiden heller som livspartner, eftersom man inte har den starka grunden att stå på. Och har man inget av de två första så kan man omöjligt fungera bra tillsammans inom föräldraskapet, eftersom det i stort sett blir en barn/föräldrarelation istället - som är väldigt tydligt i vårat fall! Och eftersom den ena i stort sett blir den andras förälder så kommer inte sexlivet heller att fungera - eftersom man som förälder inte har sex med sina barn.
Det blev en ögonöppnare för mig, vi har ju problem med sexlivet men jag hade aldrig kommit på tanken själv att ens komma på detta själv!! 

Jo men precis, det har blivit ett himla liv tidigare när hon har råkat rivit honom därför att han i sin tur har varit mindre snäll mot henne. 🥺

De har varit i kontakt med soc tidigare med honom, därför att han fick en polisanmälan på sig.. Nu senast fick de höra att soc kommer inte göra något eftersom båda föräldrarna är närvarande i pojkens liv... Fattar inte riktigt hur det kommer sig. Min terapeut har tidigare jobbat på soc berättade hon idag, och det enda som kan hjälpa till att få ordentligt med hjälp från dem är att det skickas in en massa anmälningar om saker som sker - i hemmet, skolan, aktiviteter, osv.

Hoppas att det gick bra för ungdomen du berättar om. För att inte berätta allt för mycket.. men pojkvännen har haft liknande erfarenheter som ung. Vilket jag tycker borde göra att han spänner upp sig lite, taggar till och blir hårdare, men det hjälper inte.

Det stämmer, han har ADHD.

Det är så himla svårt att svara på, eftersom jag blir så himla osäker på honom.. på mig, och på oss som par. Och det ska inte vara svårt, det ska vara enkelt!! 🥺
Vi har kunnat pratat med varandra på ett sätt som jag inte kunnat med en partner tidigare, vi har samma mål.. vi vill resa, köpa ett hus som är vårat gemensamma som vi renoverar själva från grunden. Vi vill skaffa en massa djur, bo på landet..

Tanken av att se honom med någon annan får det att knyta sig i bröstet på mig! Samtidigt som jag egentligen borde tänka att nu är det någon annan som får det kämpigt med honom och sonen istället.. Usch vad hemskt det låter!!

Han är skyldig mig pengar, som det känns som att jag absolut inte kommer få tillbaka om vi inte är tillsammans. Han har sagt att han SKA betala tillbaka allt. Men han har sagt och lovat mig väldigt mycket de här två åren som han inte hållt.. 🥺

Så den lilla ljugande bråkstaken har gjort illa katten även även tidigare? 

Låter som en ytterst oroväckande idé med det lilla djurplågande monstret på plats. 

Han är inte alltid snäll mot henne.. han har kastat kuddar på henne några gånger och förklarar att han leker med henne... Han har ofta varit arg på henne därför att hon har bitit honom i tårna, detta var länge sedan nu och med tanke på hur han flänger runt när han sover och alltid vill ha fötterna utanför täcket misstänker jag att hon tror att han leker med henne. Däremot har hon gjort samma sak på min son och hans fötter också, så på det sättet har det ju varit bra för då har vi kunnat förklara att det inte bara är honom hon gör så på utan det är med min son också.

När jag och pojkvännen träffades så hade han en videokamera igång i sin lägenhet, för att filma sin son som ljuger hela tiden "nej, jag har inte tagit nå godis, kakor, chips", osv.. men varken pojkvännen eller jag åt något så han satte upp en kamera i köket och sonen blev filmad när han absolut inte tog någonting... 😁

Efter ett tag satte han upp den i hans sovrum istället, eftersom att sonen gjorde en massa andra saker än att sova fast han sagt godnatt och skulle sova inför skolan och så. En dag såg vi hur han gick från vardagsrummet och in till sitt rum och bar henne i nackskinnet, där hon hängde och dinglade som att det var en väska han bar runt på.

Jag blev så himla ledsen och pojkvännen blev fly f-bannad på honom. Sonen fattade inte riktigt vad han gjort fel, eftersom han sett sin pappa ta tag i hennes nackskinn vilket han gjorde för att vi försökte klippa klorna på henne och hon bara försökte bitas.

Efter den gången har han knappt varit ensam med henne helt själv.
Detta är också anledningen till att han inte fått någon nyckel hem till mig. Jag vill INTE att han är själv i huset överhuvudtaget och absolut INTE om det bara skulle vara han och katten.

Gällande att bo på landet och ha djur är något vi båda vill när alla barn är vuxna och har flyttat ut, när man närmar sig pensionen.

Ok, ja det sistnämnda går ju inte sålänge den pojken bor hemma och beter sig illa mot djuren. 

Relationen med din kille låter i sig inte värd att satsa på, du blir utnyttjad. Men att barnet dessutom utgör en hotbild mot husdjuret, där skulle gränsen vara nådd för min del om inte förr. Föreställ dig hur det blir om beteendet eskalerar? Det är illa nog redan nu. Katten ska inte behöva försvara sig. 

Efter samtalet med terapeuten igår mådde jag ganska dåligt, jag tog åt mig väldigt mycket av vad hon sa.

Nämen oj så texten blev... Klistrade in det från mina anteckningar som jag brukar när jag vet att det kommer att bli ett långt inlägg och inte vill riskera att bli utloggad så att all text försvinner... 😅 Jag hoppas att det går att läsa iaf.